Leendets platsbiljett

Vagn fem, plats arton på norrgående tåg från Stockholms Central. Det är där jag just nu befinner mig. Nej, nu far jag med osanning. Jag skulle ha suttit på plats arton, fönsterplatsen. Men när jag klev ombord på tåget, så satt det redan en kille där och han hade gjort sig så hemmastadd, så jag tyckte det inte var någon idé att göra någon omflyttning. Kanske var det så enkelt att han har plats sjutton som jag nu sitter på och då är vår tysta överenskommelse att han vet och jag vet. Om han åker platslöst, så sitter jag med mitt ess i väskan, platsbiljetten och det blir ett senare förflyttningsmoment i så fall. Just nu rullar tåget åt rätt håll ändå. Oavsett om jag sitter på arton eller sjutton. Bloggaren är på väg hemåt. Mot Gävle. Jag har lämnat en kylig huvudstad bakom mig. Med grå himmel och en kylig vind som var allt annat än välkomnande.

Jag lämnar ändå staden med värme i mitt hjärta och med glada tankar. De senaste tre dagarna har förändrat mig på många sätt. Livets alla åtaganden stod mig upp i halsen innan jag reste iväg och det var på snudden att jag kände att en resa till Stockholm skulle bli det som fick bägaren att rinna över. Så rätt jag hade. Bägaren flödar verkligen över, men i positiv bemärkelse. Jag är trött och ganska tom i huvudet, men på ett skönt och härligt sätt. Jag är inspirerad och jag har fått tillbaka det jag har saknat så länge. Skrivarlusten. Alltså, jag har fått tillbaka något som är bland det värdefullaste jag kan ha. Lusten till ordet. Det som får mig att känna riktigt djup glädje. Förutom att jag har min tro och min familj och allt annat livgivande. Hur som helst, skrivandet är en viktig del av mitt liv och nu finns den där igen. Lusten.

Det är inte helt rätt beskrivet att tåget rullar fram. Det svischar fram och jag inser att jag gjorde ett misstag när jag tog ett X2000-tåg för hemfärden. Jag mår inte bra av att åka på dessa tåg. Jag vet egentligen inte vad det är, för tåget går säkert och håller i stort sett samma fart hela tiden, men jag blir åksjuk. Inte så att jag får behov av att spy i soppåsen, men tillräckligt för att inte orka le hela tiden. Mot hela världen. Ändå upptäcker jag hela tiden att det finns saker och upplevelser att le emot.

Som mot det unga paret som sitter mitt emot mig. Vi har ett bord emellan oss och på det har de dukat upp en rosa laptop som de har kopplat hörlurar till. Jag tror att de tittar på film, men det är mer rätt att säga att de tittar på valda delar av filmen. För den mesta tiden ägnar de åt att ge vårkänslorna ett ansikte. De vänslas som människor sa förr i tiden. De pussar på varandra, smeker och kramar varandra. Jag vill inte kalla det att de hånglar, för det känns inte så vackert som jag ändå tycker att detta skådespel är. Visst, det går att temperera hångel med allt från lätthångel till grovhångel, men hångel är för mig så pass negativt laddat att jag inte får det att stämma med dessa unga människor. Någonstans i bakhuvudet klingar det en klocka om att hångel är vikingarnas ord för umgänge och i så fall är det mer tiden och utvecklingen som har gett mig min negativa attityd till hångel. För visst umgås de, ungdomarna mitt emot mig på X2000, vagn fem, platserna femton och sexton. De umgås och får mig att le.

Killen som sover hemmastadd och i ett väldigt ihopsjunket läge bredvid mig, fick mig också att le alldeles nyss. Det var kanske mer ett uppbubblande fniss än ett leende, men han vaknade abrupt upp ur sin tågsovarsömn för att hans mobil ringde. Detta gav honom hicka. En hicka som han gör allt för att hålla igen, men så plötsligt kommer det en långt-nerifrån-magen-hick som hörs i hela vagnen. Jag funderar på om jag ska ge honom mitt småländska hick-knep att dricka vatten från glasets bortersta kant, alltså med böjd nacke över glaset och låta tungan lapa upp vattnet. Hickan försvinner på ett kick. Eller snarare i ett slick. Jag har också en fundering på om jag ska skrämma honom rejält med ett riktigt lejonvrål. Det brukar också ha effekt. Så sitter jag och funderar. För minns att vi fortfarande befinner oss i Sverige. På allmän plats. I en tågvagn, där inte så mycket sägs, men där det nästan går att höra människors tankar om varandra. Om vi inte blir störda av alla mobiltelefonsamtal förstås.

På nästa säte sitter en grabb som har rett ut kärleksproblem och som genom mobilen har försökt få sin käresta att säga B, när hon nu så tydligt har sagt A. Det verkar inte ha lyckats, för ett par mobilsamtal senare, så bestämmer han nu träff med polarna ikväll och det ska supas. Så när jag sitter här och gläds åt kärleken mitt emot och funderar på vilken hickbekämparteknik som är bäst, så borde jag kanske skicka över ett pappersflygplan med budskapet: Din flickvän längtar efter dig och vill inte annat än du ska förstå det. Så fast du inte förstår varför hon inte säger B, så betyder A att hon vill att du håller om henne och säger att hon är det finaste som finns. Jag vill inte ge Gud skulden för ett misslyckat moment i skapelseprocessen, men nog vore det bra om vi kvinnor kunde uttrycka oss lite mer rakt på och om männen kunde förstå de slingriga meningarna lite bättre? Det är väl inte kommunikationsproblemen mellan män och kvinnor som har startat de stora världskrigen, men vem vet? Det är kanske frustrationen från dessa problem som ligger till grund för dem? Ett är dock säkert: att supa skallen av sig hjälper inte mot varken A eller B. Det får kanske bli ett flygplan med något antigroggtema.

Solens kvällsstrålar hittar in genom tågfönstret och det ser nästan ut som om vagnen är ett tåg som filmas för "Mitt Afrika". Kommer du ihåg den filmen? Med Meryl Streep och en underbar filmmusik. Jag köpte LP:n i min ungdom efter att ha sett filmen. För att behålla solljuset i minnet. Nu ska jag göra allt för att behålla de här dagarna i mitt minne. Vill behålla känslan av det lugn som infinner sig i klostermiljö. Känslan av samhörighet med människor som tycker om att skriva och som tycker om att diskutera ordet framåt. Jag vill behålla de sköna kramarna och de vackra omtankarna. Nu ses vi inte på detta sätt förrän i oktober. Då väntar nya uppgifter och nya utmaningar. Kanske ett nytt tema att fundera över? Till denna gång var det pingsten och vid första anblicken så kändes det som en lätt-som-en-plätt-uppgift. Tänk så fel jag hade. Det blev skrivkramp och skrivkamp. Så jag ska försöka att behålla det i minnet också. Det värktes fram en text, som jag så här i efterhand är glad och nöjd för, eftersom den inte bara är nedkletad med en handviftning. Den är skriven med knäppta händer. Mot slutet nästan dygnet runt.

Den förälskade tjejen fick nyss pausa laptopen och drog istället fram en mobil. I samma rosa färg. Efter avslutat samtal så hördes en djup suck från hennes mun. Jag har varit tonårsdotter och har nu förmånen att få vara tonårsdottersmamma. Så jag vet hur bilden ser ut när den betraktas från två olika håll. Från två olika perspektiv. Jag kan nästan sätta en tia på att det suckades i andra änden av mobilledningen också, när samtalet var avslutat. Den förälskade tonårsdottern fick i alla fall stöd och värme av pojkvännen i keps. Var sak har sin tid. Det är ett uttryck som är hämtat ur Bibeln, från Predikaren närmare bestämt. Nu är det åksjukans tid, hickarnas tid, förälskelsens tid, kvällssolens tid, tonårsrelationernas tid, men bara en stund till. För snart anländer jag till Gävle och min längtan efter Mr T och familjen får sin alldeles speciella tid. På återseende med ett leende!

PS. Det finns en skön liten kille som bor i Västerås och som heter Elias. Hans namne hade jag med i tankarna när jag skrev min pingstpsalm. Dagens Elias firar födelsedag idag och det är värt ett omnämnande i bloggen. Grattis på födelsedagen! Hoppas din dag har varit rolig och innehållsrik. Det har min, trots att det inte har varit min födelsedag.