Det är inte helt fel att byta perspektiv på tillvaron ibland. Jag har inte något behov av att segla upp i det blå dagligen, men någon gång ibland som sagt, så är det ganska uppfriskande. Igår låg jag mycket på knä ute i trädgården med händerna i jorden och såg på det som just nu sker på marknivå. Idag har jag befunnit mig långt över trädtopparna och det var både annorlunda och härligt. Jag har under en lång tid längtat efter en skrivarlya och jag tror att jag har hittat den nu. Högst uppe i kyrktornet på Heliga Trefaldighets kyrka mitt i stan. Däruppeifrån kunde jag blicka ut över havet, ån, parker, byggnader, vägar. Det kändes som om hela livet samlades upp och som om jag hade det inom räckhåll från bara några kvadratmeter.
Jag vet och inser hur opraktiskt det skulle vara att ha sin skrivarlya belägen där uppe i skyn, eftersom vägen dit upp inte är av det enklaste slaget. Men på något sätt skulle det kunna symbolisera själva skrivandet. Det är inte alltid så lätt att komma fram till färdigt alster. Det är en massa tankar och idéer som far igenom huvudet och så tidsbristen gör att det blir en eländig soppa att smeta runt i. Jag lägger inte så mycket krut på att oja mig över att jag inte har tid att skriva, men det är klart... ibland söker jag med ljus och lykta efter inspirationsutrymme. Både vad det gäller tid och ork. Speciellt eftersom jag har gett mig den på att ta mig igenom psalmskolan, som jag just nu befinner mig mitt uppe i. Då finns det vissa deadlines på uppgifter och det är säkerligen bra. Jag tror att vi människor annars har förmågan att skjuta allting framför oss och lite lättvändigt skylla på tiden. Eller frånvaron av tiden. Med handen på hjärtat, så är faktiskt tiden här och nu. Ingen av oss kan skylla på orättvis fördelning, som det är med till exempel vattenfördelningen eller pengarna i världen. Vi har var och en fått tjugofyra timmar varje dygn. Mer rättvist kan det inte bli.
Så psalmskrivadet har fått första tjing. Bokprojekt, D-uppsats och till och med bloggandet får stå åt sidan då och då. Du kan inte ana hur sugen jag är på tjänstledighet ibland. Är friåret avskaffat? Säkerligen. Det som samhället först och främst skär ner på är njutningen. Det här med förebyggande åtgärder för att få folk att må bra är inte så vanligt. Tyvärr är det inte så vanligt med de efterbyggande heller. Det är mycket som svajar i vårt samhälle idag. Kyrktornet i sig kanske inte kan stå som symbol för det svajiga i samhället, men själva uppstigandet för att nå toppen, kan kanske beskriva känslan av obehaget. Alltså olustkänslan för hur dåligt en del saker sköts i vårt välfärdssamhälle. Tråkigheterna över hur många människor det finns som far illa runt omkring oss.
Det blev i alla fall en höjdardag på jobbet kan jag påstå utan att blinka. Det var sista gången på den teckenspråkliga Frälsarkransgruppen för den här säsongen och vi skulle göra något annorlunda. En picknick. En utflykt. Som alla skulle kunna följa med på. Gammal och ung. Det blev alltså en tripp till kyrkan. Det är skillnad att komma till kyrkan på gudstjänst och att komma till den på utflykt. Ikväll intog vi kyrkorummet på ett nytt och annorlunda sätt. På ett sätt som jag önskar att alla människor fick möjlighet att göra. Att uppleva kyrkan i vardagen. Att känna, att lukta, att titta på så nära håll att nästan nästippen snuddar vid föremålet. Att våga göra det som vi inte tror att vi får göra i kyrkan. Nästa gång vi kommer till kyrkan så kommer den att kännas mer välkomnande och hemtam. Jag är säker på det och så borde det vara för alla. Det finns väl knappast något värre än att människor skulle känna sig främmande i Guds hus?
Matsäckskorgen som husmor så fint hade ordnat åt oss, kändes nästan som om det var Madicken eller Lotta på Bråkmakargatan som var i centrum för handlingen. Vi satt vid ett stort härligt bord längst nere i kyrkorummet och det vankades dubbla smörgåsar och kaffe eller the. En god mjuk kaka hade snälla husmor också packat med. Så gott det är med picknick. När vi kändes oss mätta och belåtna, så tog vi itu med projekt tornbestigning. Alla vi som kände att vi orkade. Min kollega trodde att det rörde sig om etthundranittio eller etthundranittionio steg. Blandat med stentrappor och trätrappor. Precis när vi kom till avsatsen med de fyra kyrkklockorna, så slog klockan sex slag. Klockan var arton noll noll. Där stod vi och höll för öronen en stund. Ingen av oss hade tänkt på automatiken. Väl uppe i tornrummet, så kändes det gott att slå sig ner en stund på de rödmålade bänkarna, innan jag tog ett djupt andetag och tog stort mod till mig för att gå ut. Ett varv runt tornet blev det och en massa fotografering. Det är inte var dag som jag får ett helt annat perspektiv på tillvaron.
Det var till exempel väldigt intressant att se både Konserthuset och Strömvallen med en enda blick. Alltså hela Konserthuset och hela konstgräsplanen. Det är inte heller var dag som jag ser mitt arbetsfönster utifrån och uppifrån. Det såg ganska litet och obetydligt ut. Inte alls som den stora ljusa öppningen ut mot gatulivet, som jag är van att se det inifrån. Kan det säga mig något? Att det är nyttigt att byta håll? Att få det fria fågelperspektivet någon gång då och då? Att leva några minuter i total frihet, tillräckligt för att hinna skapa mig en sinnesbild för att livet kan skifta och att skiftningen finns inom räckhåll?
Det var skönt att komma ner och känna fast mark igen. Hade Gud velat att jag skulle vara där uppe i det blå hade han gett mig vingar. Det var ännu skönare att komma in i kyrkan och få göra en samling inför uppbrottet för sommaren, då vi alla skingras på olika håll. Vi tecknade välsignelsen tillsammans. Kyrkan kändes närmare och mer bekant. Välsignelsen la sig både som ett skydd runt oss och som en frihet att våga gå i. Jag cyklade hemåt i måndagskvällen och kände påtagligt att något hade hänt med mig och med gruppen. Jag kan för tillfället inte sätta ord på det och jag tror inte det är eftersträvansvärt att göra det heller. Jag tror att det närmaste jag kan komma stavas med fyra bokstäver. F-R-I-D. Ett lugn och en inre ro, som når ända in i själen. I kombination med det arbete vi gjorde för att ta oss upp och sedan ner för kyrktornet, så är livet behagligt trött just nu, så jag säger tack för mig. På återseende med ett leende!
PS. Om en månad idag är det precis tre år sedan som en av kyrkklockornas kläpp lossnade och slogs ut genom ett av tornfönstren. Det måste ha varit många skyddsänglar i aktion den söndagen, för ingen människa kom till skada, när den tvåhundra kilo tunga kläppen slog ned med en duns och gjorde ett stort hål i backen. Några månader senare var kläppen på plats igen. Var sak på sin plats är det bästa. Just nu tror jag det betyder: bloggare i sängen. Ett skönt perspektiv på tillvaron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar