Jag befinner mig precis någonstans mitt emellan nu. Jag landar i tillvaron från en trevlig happening igår kväll. Det bästa av allt var att ingen gav mig bloggningsförbud och inte heller bloggningsrestriktioner, så det är bäst att jag skyndar mig. Det vore trist om någon av kollegorna vaknade upp till den här dagen med ett pling i skallen som säger: Visst ja, detta vill jag inte läsa om på bloggen. Bäst att jag ringer på en gång. Jag borde kanske säkra med att dra ur telefonjacken och slå av mobilerna? Ingen ingående telefontrafik den närmaste stunden. Bara utgående tokighetstrafik. För visst finns det att blogga om. Vi hade personalfest på kyrkan igår kväll.
Om det nu är så att jag befinner mig mitt emellan, så undrar kanske någon vad det är som väntar runt hörnet. Jag och Mr T ska snart bege oss västerut. Till Borlänge närmare bestämt. För alla utländska läsare borde det gå att översätta till Liveverylong. Det är i alla fall det som jag har skrivit på den tröja som jag tänker lämna över till välkomstkommittén i Borlänge. In Liveverylong. Ostgota brass on tour. Twentyten May Twentynine. Krävs kanske en översättning åt andra hållet? I Borlänge. Östgöta brass på turné. 2010 Maj 29.
Så här mitt emellan, så funderar jag mest över hur jag ska få ner mina linedancetrötta fötter i ett par fotbollsskor. Jag som inte har någon som helst vana att gå eller springa i ett par sådana. Jag har nästan aldrig ägt ett par egna fotbollsskor, utan dessa som jag ska gå i under eftermiddagen har jag fått ärva av min son. De är i skick som nya, eftersom det var under den perioden i livet som hans fötter växte från storlek trettioåtta till fyrtio över en natt. Jag undrar hur många skor, kängor, skridskor, fotbollsskor, joggingskor och andra skodon som under en barndom helt plötsligt blir för trånga? Jag har inte hållit räkningen, så jag vet inte hur många vi har skänkt, sålt eller låtit gå i arv, men det blir en del. Jag tyckte att jag med all rätt kunde norpa undan ett par fotbollsdosor av märket Umbro.
Jag borde kanske dementera direkt att jag har inte skrivit under något damfotbollskontrakt. Inte något herrfotbollskontrakt heller för den delen. Jag har bara tackat ja muntligt till att vara konferencier vid en brasskonsert i Borlänge ikväll. Varför jag ska gå i fotbollsskor får jag nog återkomma till. Det kan, mot förmodan, vara någon som läser bloggen innan konsertstart och jag vill inte skrämma iväg någon. Varken i publiken eller av de medverkande. Hemska tanke, tänk om jag blir avstängd på förhand. Jag återkommer om hur konferenciersskapet fortlöpte. När jag vet lite mer. Det som är så bra med att vara i mellanläget är att jag redan nu vet lite mer om personalfesten igår. Håll i er. Nu är avslöjandets minut inne.
S:t Ansgars Hus samlingslokal var för kvällen omstylad till en saloon. Jag kan säga att det saknades inte en pinal för att få igång den rätta saloonkänslan. Vagnshjulen var där, käpphästen, sadlar, oljepresenningar, bardisken, lassot, oljelamporna, ölen och tilltugget. En efter en anlände cowboys och cowgirls till Holy Trinity Saloon och jo, en söt indianflicka också. Hon fick för kvällen ett nytt namn: Det lilla molnet. Jag tycker nog, med tanke på hennes personlighet att hon skulle få heta Den stora solen, men det kanske bara är hövdingar som får kallas så. Jag är inte så bra på indiannamn. Det var jeans, boots, scarfs och rutiga skjortor både högt och lågt. Cowboyhattar och västar. Själv hade jag säkrat med ett munspel i bakfickan. Det är western för mig. Jag tänkte att ifall någon tänder en lägereld framåt småtimmarna, då ska jag dra några trevliga in- och utblås i spelet. Det blev ingen lägereld, så jag pustade bara ut och drog efter andan några gånger. Det blev nämligen en och annan linedancesväng. Ska sanningen fram så slog det gnistor på dansgolvet och arbetslagets kroppar eldades igång. Det var riktigt härligt!
Från att ha varit en glad amatör till att dra några linor på linedancegolvet, så avancerade jag till att bli uppvisningsdansare igårkväll. Hur gick det till? Mr T, jag, en arbetskamrat tillika linedanceälskare och hans fruga fick äran att tillsammans med vår älskade linedancekursledare köra två uppvisningsdanser i full fart. Tjohej så roligt och svettigt det var. Sedan var det dags för instruktören att dra upp alla kollegorna på dansgolvet och vi tog oss igenom två nya danser innan det var dags för mat. Jag måste säga att det fanns så mycket talang i den här gruppen. Det såg så proffsigt ut och det borde läggas ut en film på youtube snarast. Problemet är bara att det finns nog inte någon film att lägga ut. Alla var fullt upptagna med att gå två steg framåt och fyra steg bakåt och höja knäna och byta håll. De som gav upp först... så väntat... var musikerna. De som har som sitt arbete att hålla takten, hade inte uthålligheten att försöka hitta den i sina egna kroppar. Jag trodde faktiskt att de skulle bli lite inspirerade av Mr T och ha honom som föredöme och som motargument. En musiker kan faktiskt dansa. Till och med i uppvisning.
Så musikerna stod längs väggarna som några utställningsföremål. Ungefär som rangliga, finniga tonåringar på en skoldans, som är mer intresserade av vad som kan ätas än att dansa. Det skulle vara intressant att göra en forskning på musiker och deras danssteg. Vad är det som jobbas bort i rytmiken under det att de studerar rytmik, för att sedan kunna utföra den professionellt? Buffén dukades in på ett långbord. En välbehövlig paus för alla svettiga dansare och till lättnad för alla icke-dansande musiker. Detta var inte vilken buffé som helst. Detta var en western-buffé värd namnet. Det saloonska intrycket med mingelstunden i början, i-rad-dansandet till countrymusiken och så grillade majskolvar, spareribs, potatishalvor, kycklingklubbor och annat smaskigt på det... Festkommittén låg bra till efter bara ett par timmar.
Mr T och jag hade dessutom satsat på några amerikanska ölsorter, där allt från namn till etiketter påminde om det hårda cowboylivet. Intressant att en av styrÖLsemedlemmarna, som var närvarande, också hade jobbat lite extra för att få till några goda sorter. StyrÖLsen präglar verkligen livet utanför sammanträdesrummet. Sammankallande tycker att starkölen på Finlandsfärjan har blivit slätstruken, jag klagar på lättölen på lunchen och tycker att den är avslagen och blaskig, ordföranden tycker att vi måste ha AU titt som tätt. Det känns som om vi mer och mer närmar oss en livsstil. Därför lät vi varandra provsmaka.
Jag blev så där pösmätt, så jag inte riktigt förstod hur jag skulle kunna fortsätta att dra linor på linedancegolvet. Men när jag tittade mig omkring och lystrade till kollegornas mättnadslustar, så förstod jag att jag var i gott pösigt sällskap. Sedan fanns det inte tid för några funderingar längre, för på festkommitténs program stod det LEKAR! Inte vet jag hur det gick till, men jag klarade att lägga en krona på armbågen och sen snabbt dra armen och fånga kronan i luften. Den leken ska jag tydligen vara lite öligt avtrubbad och westernmatspäsig för att klara av. Tror aldrig att jag hade fixat det en vardagsförmiddag på jobbet. Igår kväll klarade jag två av två möjliga. Jag imponerade på mig själv om inte annat. Likaså att snärta till en tändsticksask på bardisken så att den flyger upp i luften och innan den landar så ska den fångas i den hand som tidigare snärtade till den. I detta moment klarade jag en av två möjliga. Halvimponerad alltså.
I pilkastning och skjuta ner konservburkar så gick det väl hyfsat. Jag förstod egentligen aldrig hur de räknade burknedskjutandet och det tror jag inte de förstod själva heller. Att skjuta konservburkar med tennisbollar på tid har ju mer att göra med hur snabbt vi hämtar in och bygger upp burktornet igen. Egentligen ingen bedrift att skjuta ner alla, utan nästan bättre att häva iväg bollarna och hoppas att bara en burk åker ner. Eller helst ingen. Det skulle ha gått snabbast. Nu är jag ju en sådan där tävlingsnörd som kan vara svår att ha i möblerade rum, så mest förvånad var jag över att jag höll mig så lugn och sansad över dessa något oklara tävlingsregler. Jag gick in för att ha en trevlig kväll och en trevlig kväll fick jag. Mitt bord och tillika mitt lag kom på andra plats av fyra placeringar, så jag tycker nog att vi kan känna oss nöjda med insatsen. Placeringarna tillkännagavs vid kaffet och den fantastiskt goda Hillebrowniesen. Onödigt god. Onödigt stor. Men ljuvlig. Jag mäktade dock inte med att avsmaka kakan som var i form av en westernstövel. Bakad av en präst för kvällen iklädd cowboyboots med sporrar och ett bälte med silverspänne som det säkert gick att spegla sig i. Vi har många gåvor och talanger samlade under samma arbetstak på vår arbetsplats må jag säga. Vem vet, detta kanske var startskottet för kommande linedancemässa i kyrkan? På återseende med ett leende!
PS. Det blev pay-back-time för sonen igårkväll. Han agerade nattaxichaffis och det kändes skönt för mor och far. Som bonus fick han en extrapassagerare som verkade ha varit i slagsmål i en hönsgård, för baksätet var fullt av fjädrar när hon steg ur bilen. Hur det gick till har jag ingen aning om. För något kuddkrig har vi inte haft. Det kan få bli temat för nästa personalfest. Må det inte dröja alltför länge. Fast då ska jag lova mig själv att inte stå upp och sjunga sju verser solo i en cowgirlsång utan ackompanjemang. Fast lite stolt är jag att jag lyckades klämma in ett rim på Holy Trinity Saloon. Det är stipendieklass på sådant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar