Ibland stämmer inte kemin

Jag hörde för en stund sedan att jag är värd på sin höjd en hundring. Det var väl upplyftande att få veta det så här fram emot arbetsveckans slut? Fredagskväll och vid inledandet av pingsthelgen, så kommer beskedet. Du har ett värde av cirka hundra spänn. Visst, det beror på vad jag jämför med och många tycker att det är ganska bra betalt ändå för en kvinna som har fyllt fyrtiofem och som har fött två barn. Alla med något innanför pannbenet vet ju att kroppen förändras vid barnafödande, amning och med stigande ålder. Just det här med ålder påverkar inte bara kvinnor, utan det påverkar även män. Några påstår att män blir bara charmigare och sexigare när de blir äldre. De grå tinningarnas charm ska visst vara något speciellt på män. Män blir stiligare män med åren och kvinnor blir kärringar. Struntprat. Det måste ha varit en man som påstod det från början. Visst finns det stiliga äldre herrar, men det finns ju mindre stiliga också. Precis som med damerna. Gemensamt för oss alla är att vi är värda ungefär etthundra svenska kronor. Kemiskt sett.

Det skulle säkert kosta mer att utvinna de olika kemikalierna från våra kroppar, så jag tror inte att det är någon större idé att försöka tjäna en slant. Jag hörde också att vi är bara ett fysiskt hölje och det påståendet tycker jag är mer alarmerande. Jag kan acceptera summan i slantar, men jag lägger in en protest mot att jag bara är ett hölje. Ett hölje kan i och för sig vara tomt, men i mitt, om jag känner efter, så finns det både tankar, känslor, minnen, hjärtslag och en själ som ibland finner sig tillrätta och som ibland irrar omkring. Självklart finns det mycket mer inom mig, inom alla. Radiorösten sa också att höljet förändras. Visst, det behöver vi inte krypa in i radioburken för att våga uttala. Det kan vi se framför spegeln varje morgon. Vissa dagar verkar vi förändras snabbare än andra. Det är inte bara plus eller minus. Mörkt eller ljust. Ibland suddas gränserna ut och vi kan både känna oss och se yngre ut än igår, trots att vi hela tiden blir äldre.

Om det nu är på sin höjd en hundring som ska plockas bort i detta jordeliv, så kan jag undra varför det ska vara så vansinnigt dyrt att bli begraven. Många pensionärer får hålla igen och spara för att ha råd att komma i jorden. Det verkar vara en människas värsta mardröm att stå eller snarare ligga där död och visa att det finns inte ekonomi att få ner personen i jorden. Varför gör vi oss sådana bekymmer alldeles i onödan? När vi väl dör, så tror jag inte att någon är intresserad av att ge en hundring för att behålla mitt kemiska värde ovanför jord. På något vis ser de säkert till att jag kommer ner sex fot under jord. Jag tror att vi gör oss många bekymmer i onödan. Under tiden går livet oss förbi och vi hinner inte njuta. Kan vi inte här och nu ta ett beslut om att alla människor åldras. Hundringen handlar bara om kemin, inte allt det andra som gör oss till människor. Av jord har vi kommit, till jord kommer vi säkert att bli så småningom. Men nu, fram tills dess, så kan vi väl försöka att göra det bästa av det liv vi har. För dem som har det kämpigt kan det kanske vara någon av oss andra som kan rycka in och stötta. Jag tror att det är så enkelt att det är det som höjer vårt värde till oanade höjder.

För att förstå det här med vårt värde lite bättre, så tänkte jag berätta en liten historia. Den handlar om en liten pojke. Vi kan kalla honom för Simon. Han skulle säkert inte gilla att jag kallade honom för en liten pojke. Han hade ju hunnnit bli elva år. Simon tyckte om att göra saker med sina händer. Det han gillade bäst var att tälja i trä. I två månader hade han hållit på att jobba med en båt. Inte någon liten barkbåt, utan en rejäl sak. Nästan en meter lång. Pappa hade fått hjälpa honom litegrann med kölen och mamma hade sytt segel. Vita, fina segel. Nu var båten klar och det var dags för den stora sjösättningen.

I samband med en familjeutflykt så satte Simon båten i sjön. Vinden fyllde seglen. Kölen höll båten upprätt och den gled fint längs strandkanten. Plötsligt vände vinden och båten drev ut mot mitten av sjön. Simon sprang ut i det grunda vattnet. Pappa såg vad som hände och rusade efter. Men det var för sent. Ingen kunde nå den. Simon blev förstås jätteledsen. Detta var inte vilken båt som helst. Detta var hans egen. Den han hade gjort själv.

Några veckor senare var Simon och hans pappa inne i stan. När de passerade skyltfönstret till Second Hand-butiken, så fick Simon syn på sin båt. Nämen, min båt, utbrast Simon förvånat. På prislappen såg han att den nu kostade femtio kronor. Han frågade pappa om ett lån, som han självklart skulle betala tillbaka när han kom hem. Så gick Simon in i affären, pekade på båten i skyltfönstret och sa till expediten: Hej, jag vill köpa båten i fönstret. Den är nämligen min.

Med ett stolt leende kom Simon ut ur affären. Så lycklig. Pappa, nu är det i alla fall min båt. För nu har jag både gjort den och köpt den själv. Så slutade den här historien bra. Hur är det för dig och mig? För alla andra människor? Gud skapade oss. Fint och fantastiskt. Så stack vi iväg. Vände honom ryggen. Fick annan vind i seglen. Det kallas synd. Ett ord som det ligger laddning i. Jag hävdar att det går inte att släta ut det begreppet. Vi gör fel. Vi missar målet. Vi lägger saker i vägen mellan oss och Gud. Det är det som är synd. Inte synd som i otur eller stackars oss. Utan synd som beskriver hindret som ligger och förstör relationen med Gud.

Gud har köpt oss tillbaka. Inte från en Second Hand-butik, där de säljer begagnade grejer. Han betalade med Jesu död och uppståndelse. Kan du förstå detta höga pris som han var beredd att lägga ut? Det kan inte jag. Jag har slutat försöka förstå. Men jag anar att jag är värdefull. Kemiskt sett är jag värd en hundring. I Guds ögon är jag värd hans egen son. Den tanken svindlar och det är helt ofattbart. Det jag i min förundran kan utbrista i är ett TACK! Tack för att jag är skapad och tack för att du Gud har köpt mig tillbaka till ett liv med dig. På återseende med ett leende!

PS. Det kändes fint att få tid över till att blogga, men ska jag vara helt ärlig så hade jag helst velat vara på konsert nu. Symfoniorkestern har säsongsfinal ikväll med fin musik. Violinkonsert och Tjajkovskijs sjätte symfoni. Dessutom missar jag ett uppdrag som respektive på Mr T:s personalfest efteråt. Så lite trist känns det. Jag säger det nu... så vet du att jag tycker det är kul att blogga, MEN det är kul med fest också. Varför jag missar kvällens begivenheter? Helt av den anledningen att jag har gått och blivit förståndig. Frågan är om det är högst temporärt eller om det blir ett bestående fenomen? Kanske lite förstånd kan höja värdet en femma? Vad tror du?