Ikväll har jag använt Facebookstatusen till annonsering. Jag sökte inspiration och hänförelse. Jag kunde under Finnes erbjuda panik och tidsbrist. Jag skrev även att jag var intresserad av byte, om det möjligtvis var någon som satt på det jag sökte och som ville ha det jag kunde erbjuda. Jag skulle kanske ha skrivit skänkes efter mina utannonserade attiraljer? Hade det kanske lockat till sig någon intressent? För i skrivandets stund har inte en enda hört av sig. Ska jag vara ärlig så hade jag faktiskt inte räknat med det, men jag har nu kommit i det bottenläge att jag gör nästan vad som helst för att bli av med paniken och tidsbristen. För varje minut som går, så kommer jag närmare deadline. Jag ska snart ha en text klar för inskickning. Det närmar sig deadline och det är dessutom helst två texter som ska skickas in. Finns det något allvarligare ord än panik, så är det nog närmare sanningen för mitt tillstånd.
Jag behöver omgående få inspiration och hänförelse. Vilken som helst inspiration går bra. Jag är i nuläget inte kräsen. Jag är glad om jag får ett ord, som kan starta igång processen. Jag lever just nu i sådan inspirationstorka att jag börjar bli rädd att ådern har torkat ut. Hur länge ska jag behöva vandra i öknen? När ska bläcket börja rinna igen? Eller när ska fingrarna få lust att ge sig ut på tangentbordet och dansa så att fingertopparna glöder? Var är min glöd? Var är min första kärlek? Var är orden? Vem har tagit alla stavelser? Just nu är det så tomt, så det känns som om till och med mellanslagen har försvunnit och så även radbrytningarna. Panik och tidsbrist. När jag behöver inspireras och bli hänförd av pingsten.
För det är inte vilken text som helst som ska dansas fram. Det är en text till en pingstpsalm. Deadline närmar sig och just nu snurrar eld, duva, kraft, vind, helig, Ande, grönska och alla andra vackra pingstord runt i mitt huvud. Eller, nej, inte ens det. Det känns som om någon ordkock har kört dem med en stavmixer och när jag försöker plocka upp dem och titta på dem, så får jag bara upp geggiga rester av bokstäverna. Det går inte att rimma på geggiga bokstäver. Nu finns det säkert någon liten from människa som tycker att jag ska vända mig till min Herre och be honom om inspiration och hänförelse. Som om jag inte har gjort det. Jag har suckat. Jag har bett städat. Jag har bett fromt. Jag har bett i imperativ, alltså med uppmaningar. Jag har bett vädjandes. Jag har bett gråtandes. Jag har bett viskandes. Jag har även testat att be med lite högkyrklig mörk röst. Jag tror bara att det är panikskriksbedjandet jag inte har testat.
Nu ser jag en hand som är uppräckt. Det är någon i bloggläsarskaran som undrar något. Varsågod att ställa din fråga. Du undrar... Vad svarade Gud? Det var en mycket intressant fråga. Ja, vad svarade han egentligen? Det är väl som med de flesta gånger som vi kristna och okristna ber till Gud att vi bara ber en massa väl valda ord om tillfrisknande, fotbollssegrar, bekymmerhetslösningar, skrivningsresultat och så vidare, utan att vara vaksamma på svaret. Väntar vi oss något svar? Tror vi på en Gud som har två-vägs-kommunikation? Eller tror vi på en Gud som är så långt borta att svaret inte hinner fram förrän vi eller tiden har löst problemet? Har vi antingen blivit friska eller dött i sjukdomen? Har domaren redan blåst av matchen efter nittio minuter? Har bekymren knäckt oss eller stärkt oss? Har provet redan lämnats tillbaka och vi vet resultatet? Vad skulle Gud ha med det att göra? Är det så vi tänker? Frågan är varför vi egentligen bemödar oss med att be i så fall, om vi inte förväntar oss något svar. Vad ska det vara bra för att inte vara angelägen om att veta vad han tycker, när vi ändå har ropat på honom? Kunde vi inte lika gärna gå till Waynes Coffeebar en stund istället eller städa ur en fågelholk, tills frågebehovet har gått över?
Jag har en känsla av att i mitt bönefall, så blev svaret: Men kära bloggare... har du inte fått inspiration så det räcker? Jag är rädd att du drunknar i den, om jag fyller på mer. Har jag inte gett dig anledning att bli hänförd i övernog? Börjar du bli hemmablind? Ser du inte skönheten för att skönheten står i vägen? Vad tycker du jag ska svara på det? Jag går gärna in i diskussioner, men jag inser att han har rätt. Är det någon som har fått inspiration och hänförelse i livet så är det jag. Det vore oförskämt av mig att gnälla om det. Jag tror faktiskt att Gud skulle vara mer tillmötesgående om jag bad om mina lår eller min ända. Där skulle han nog kunna kontra med: Ja, det var lite onödigt att lasta på dig de dumma generna. Jag hade lite för bråttom den dagen. Du, jag fixar restaurering på dessa delar omgående. Garantin har inte hunnit gå ut på skaparjobbet. Men då vill jag inte höra talas om inspirationen en gång till.
Visst, det är bra att be. Det skadar inte världen. Men det vore inte dumt om det blev om vettiga saker. I det här panikfallet så vet jag redan orsakerna till känslorna. Det är inte lätt att skriva när livet är fyllt av annat. Det har varit mycket som har sugit musten ur mig på den här sidan nyåret och det kan beskrivas med trötthet. Kroppen är trött. Huvudet är trött. Skrivlusten är trött. Så den intressanta frågan till mig själv borde vara: Vad tänker du göra åt det? Till att börja med tänker jag glädjas åt att SSK, det vill säga Södertälje Sportklubb, är tillbaka i Elitserien för nästa säsong. Ikväll blev det klart. De tog den enda pinne som behövdes för att säkra avancemang tillbaka. Jag har inte tvivlat på deras kvalspel en endaste sekund, så i det fallet har jag inte tjatat ut Gud. Däremot kom ett tacksamt konstaterande när det stod klart: Tack gode Gud! Jag tror att vår Herre är hockeyintresserad och av SSK i synnerhet. Annars skulle väl inte änglakören i himlen ha tröjor på sig med bokstäverna SSK på bröstet? Förvisso står det för Saliga Seger Kören, men vadå, de kan väl använda tröjorna under matchtiden också? En mycket god vän till mig påstår att det blir ärtsoppa och glass i himlen varje dag. Vad han inte vet... är att det blir SSK-hockey varje dag också. Undrar hur han, som är MoDoit, ska tackla det? Jag får finna ut något fint sätt att tala om det på för honom. Så han inte får panik. Jag tycker tanken känns både inspirerande och hänförd. På återseende med ett leende!
PS. Dottern sitter vid köksbordet och kollar högskolor för hösten. Då och då läser hon högt och oj, så fascinerande det är vad mycket intressant det finns att studera. Jag blir riktigt sugen igen. Under bloggningstiden så har telefonen ringt och en mycket kär vän hörde av sig. Det blev många förlösande skratt och så ett kittlande uppdrag i maj. Ett uppdrag som jag kommer att få svårt att tacka nej till. Det finns galningar i världen som är beredda att ge mig fria händer. Förstår du? Blir jag inte inspirerad och hänförd nu, då blir jag det aldrig mer. Det är dags att kolla upp ventilerna på althornet igen. Sista gången de fungerade och jag tog ett höga C var artonde april ifjol. Sista helgen i maj kan det bli dags igen. Ska jag testa ett fiss då? Så där vårsomrigt inspirerat och med sprittande althornisk hänförelse. Fria händer... En del människor är totalt befriade från panik. Det står helt klart för mig nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar