Fastän...jag är långt ifrån fast än

Det finns en klar risk för att detta kan bli en päsig påskaftonsbloggning. Vi har precis avslutat vår påskaftonssittning i familjen och det kändes som om vi inte låg långt efter Stora Valls stora påskbuffé eller familjen Wahlströms restaurangsdukning ute i Utvalnäs. Vi har ätit på gränsen till frosseri och ändå följde en match med kylskåpet efteråt, när allt skulle folieskyddas, gladpacketeras och burkinläggas. Diskmaskinen är välfylld och jag har handdiskat resten. Nu återstår bara funderingen på hur jag ska lyckas trycka i mig Mr T:s helt ljuvliga och totalt oemotståndliga citronpaj med tillhörande gräddklick eller vaniljglassboll, alternativt både och. Är det någon gång som denna citronpaj passar, så är det till påsk. Den är gul och fin. Inte minst underbart god. Den har bara ett problem, den passar till årets alla trehundrasextiofem dagar. Jag tror inte att jag får uppleva den dag då jag har tröttnat på denna läckerbit. Jag har talat så gott och ofta om denna specialité à la Mr T att det nog är dags att lämna ut det efterfrågade receptet hos bloggläsare eller kanske ännu hellre komma upp till bevis till arbetsfikat någon dag.

Nu behöver absolut inte mat- eller fikaintaget vara gult påsken till ära, men en citruspaj är som sagt aldrig fel. Skulle vi köra gultema rakt av så skulle vi få nöja oss med äggula, majs, citroner, olja och en och annan överbliven lussekatt i frysen. Det skulle i och för sig fungera att fuska fram lite gulpigment med saffran, gurkmeja eller karamellfärg, men hur långt är vi beredda att gå för att sätta påskpiff på våra livsmedel? Hur som helst, påskpiff var det på påskbordet och även fast jag tycker att vi är riktigt sansade när det gäller uppdukandet, så räckte det och blev över. Flera sorters lax, där jag är särskilt nöjd med den egenhändigt framfixade pepparlaxen, sill, skinka, lammfiol, krustader och äggbravader för att nämna fat. Du är mer än välkommen att ta en titt i kylskåpet och ännu bättre: kom hungrig och gör lite nytta. Kommer du inom kort får du citruspaj till förrätt.

Jag saknade den lille nubben, men det var ett eget val. Jag ska teckentolka och vara i tjänst i kyrkan ikväll och då ska det inte nubbas i förväg. Jag vet inte om det finns några sådana skrivna regler, det borde det göra, men om inte så tycker jag det är lite av ett sunt förnuft som får träda in. Annars fyller den lille nubben en funktion i samband med den saliga blandning som skickas ner i tarmsystemet. När hela batteriet når gallan och dess gångar, då är det inte dumt om det får skvalpas i lite kryddat brännvin. Det vet nämligen hur det ska handskas med matsmältningen. Medicinska rön har länge gjort gällande att ett glas rödvin ska vara bra för hjärtat och för blodomloppet. Nu har läkarvetenskapen kommit fram till att två glas rött vin är bra mot gallsten. När jag ögnade igenom den rapporten, så fick jag inte fram om det var två glas vid varje anfall eller två glas om dagen eller två glas om året. Alltså, det kändes lite osäkert. Genom mig själv och mina egna bekantskaper med gallstensanfall, så känns det inte aktuellt att dricka rödvin under pågående gallretning. Så det vill jag tillföra rapporten. Det är sådant här LBD- eller LBL-tips som jag kan komma med. Learning by doing. Learning by living.

Den här påskaftonsbloggen har säkert lett mig fram till gallstensanfallsskrivande bara för att med päsigheten kommer en viss risk för gallkänning. Jag vet så väl om att dessa aftnar med frosseritendens kan starta upp något helvetiskt. Var är alla förnuftiga kunskaper sådana här dagar? Varför begår vi samma misstag om och om igen? Eller jag ska kanske låta bli att dra in resten av mänskligheten och nöja mig med att skriva jag? Första person i personliga pronomen. Varför lär jag mig aldrig? Som du nu säkert redan har kunnat klura ut själv, så har jag avslutat fastan. Självklart går det inte att halvfasta med dryck, soppor, sallader och frukt i över en månad, för att sedan bara panga rakt på ett påskbuffébord. Du behöver inte vara orolig. Jag körde inte fastan rakt in i kaklet eller rakt på äggkartongen, utan jag har trappat upp successivt.

Det hela löste sig automatiskt i Småland. Där kommenterar de inte fasta som de gör här i Gävletrakten. Här kommer lite frågor om varför jag fastar. Är det för att jag vill gå ner i vikt? Eller är det av hälsoskäl? Hur går det till? Hur länge ska jag hålla på? I Småland säger smålänningarna som representeras av min ömma moder i första hand: Vad är det för dumheter? Ät nu jänta! Vad ska sådana där stollaprov vara bra för? Ändå är det min mamma om någon som vet vad det är bra för, men det är oförenligt med hennes inbyggda vilja att bjuda på godsaker. Återigen, smålänningar är generösa. Inte snåla. Jag, om någon, ser mig nödgad att tvätta bort den felaktiga stämpeln.

Om jag nu inte fastar längre, så kan jag ändå ta tillvara ordet fasta och använda det till något vettigt. Att ta fasta på något. Ikväll ska jag teckentolka påsknattens gudstjänst i Gävle stads stora kyrka, som det står i de gamla kyrkböckerna. Heliga Trefaldighets kyrka mitt i stan. Det tror jag blir ett härligt tillfälle. Inte helt optimal arbetstid dock. Gudstjänsten börjar en halvtimma före midnatt. Ungefär då hjärnan i normala fall börjar signalera med alla s-orden: säng, sova, snarka, slumra, skönt, stjärnhimmel och så vidare. Nu blir det till att skicka upp motsignaler och jag kan tänka mig att då behöver orden starta upp med alla möjliga bokstäver. Jag tror inte att det ska bli några större problem. Utan att överdriva så har vi årets häftigaste gudstjänsttillfälle framför oss. Då mörker blir till ljus. Då död blir till liv. Då sorg blir till glädje. Då rädsla blir till frimodighet. Något för oss alla att ta fasta på.

Jag vet inte egentligen vad det var i sillinläggningarna, för när jag nu så förnuftigt avstod från nubben, så borde inte tankarna segla iväg med ordet fasta på det här viset, men det gör de ändå. Att stå fasta är då något annat vi kan stanna upp inför så här på påskaftonens eftermiddag. Mitt emellan buffén och desserten. Vad står jag fast vid? Eller vad står jag fast i? Jag upptäcker ganska snart att dessa uttryck kan ha olika innebörd. De kan vara positiva. De kan vara negativa. Jag kan försöka göra allt vad som står i min makt och i min vilja att stå fast vid löften, principer, värderingar och annat som gör mitt liv enklare att leva. Jag kan göra mitt bästa vad det gäller att stå fast i eller stå kvar i situationer där det behövs någon som står stadigt, som inte viker en tum eller flyr iväg. Däremot kanske det tål att tänka på i några minuter om det finns saker i mitt liv som jag inte borde stå fast vid längre. Sådant som jag tog för gott, men som visade sig inte vara så bra. Det är kanske dags att bryta sig loss ur sådant som jag har fastnat i. Som binder mig, som hindrar mig att leva i den frihet, som Jesus nu har erbjudit mig.

Jag tillhör dem som tror att Jesus Kristus är Guds son. Om någon vill eller orkar, så är det helt OK för mig att försöka bevisa motsatsen. Jag tror också på budskapet om att han levde för att ge ljus över våra liv och för att peka på sanningen och för att visa oss vägen till Gud. Jag tror att han dog och uppstod för att vi inte ska behöva vara födda till förlorare, utan till segrare. Eftersom jag är utomordentligt intresserad av sport, så ligger det nära till hands att tala om sporttermer för mig. Jag kan väl inte jämföra vinsten av evigt liv med att SSK tar SM-guld eller att Östers IF vinner Allsvenskan, men något åt det hållet. Jag vet hur jag skulle reagera om SSK-spelarna gled omkring på isen iklädda guldhjälmarna eller om det var Östers lirare som sprutade champagne på varandra i omklädningsrummet... jag skulle givetvis vara superglad. Jag skulle skråla med i alla segerramsor. Det är helt naturligt.

Varför är jag inte tillnärmelsevis lika superglad över min kristna seger? Varför har jag inte tagit på mig segerkransen i guld och sprutar med champagne framme i koret? Varför tillåter jag mig inte att skråla med i segersångerna? Vad är det som gör att det inte går för sig? Vem har bestämt det? Jesus? Nej, det tror jag inte. Han drar nog en lättnadens suck att det här världsprovet har tagit slut. Han bubblar nog över i befrielsens glädje. Visst, han behöver säkert återhämta sig och kroppen bär fortfarande märken efter korsfästelsen. Men han lever. Sannerligen, han är uppstånden. Vad beror vår stillhet på? Lojhet? Mättnad? Tvivel? Kan-bättre-själv-inställning? Var är vår naturliga glädje över Guds fantastiska seger över mörkret och döden? Sitter den fast i någon nämnd, styrelse, förvaltning eller något råd eller någon annan typ av mänskliga grupperingar? Jag tröstar mig med att sådant fanns även på Jesu tid. Det var just sådana grupperingar som fick honom torterad och upphängd på korset. Det fanns tack och lov andra grupperingar också.

De som saknade sin vän och Mästare. De som gick till graven och upptäckte att den var tom. De som höll ihop och förundrades över påskens händelser. De som inte förstod, men som ändå suckade att Jesus måste vara Guds son. Den grupp som så småningom kunde avsluta påsktiden framme vid pingst på ett vettigt sätt och som fick ta emot den helige Ande. Har jag kommit en liten millimeter närmare svaret på alla mina frågor om varför vi inte firar som segrare? Är det så att vi fortfarande lever som om Jesus inte vandrar mitt ibland oss längre? Har vi glömt bort hans löfte om att sända en hjälpare och tröstare? När vi lever i den vissheten, så kanske vi vågar bete oss som kristna, som står fast förankrade i att: Allt förmår jag i honom som ger mig kraft. I och med det blir orden glad påsk inte bara en fras vi kastar ur oss till varandra. Det blir två ord som har en livsomvändande betydelse. En verkligt GLAD PÅSK! På återseende med ett leende!

PS. Solen skiner! Två s-ord i ljuvlig förening. Mr T och jag ska ut och röra på oss en vända och på så sätt känns det mer legalt att avnjuta efterrätten och med handen på hjärtat: påskägget som är fyllt med godis ska inte behöva ligga orört. Visst, jag har fastat, men jag har inte fastnat i några principer som jag sitter fastklistrad i. Däremot skulle gäddhänget kunna få bli lite fastare, men vem har slagit fast att det ska ske precis över påsk? Det kan vi väl ägna första maj åt? Eller klämdagen vid Kristi Himmelsfärdsdag? Fast.... längre fram får det nog inte gå, för snart är det dags att fastslå att det är Beach 2010 som gäller. Låt tiden fastna vid en lång, varm och alla-dagar-vid-stranden-sommar! Fastslaget!