Pika mig gärna för mitt deminframträdande

Jag som vill göra sken av att jag står med båda fötterna på jorden är nu lyckligt uppe bland några moln och springer. Jag som skulle vilja beskriva mig som en mycket enkel och fåfängsfri person, sitter som bäst och småmyser över det mest supervärldsliga ämnet du kan tänka dig. Nämligen shopping. Om det någon gång går att bli totalt, alltså till etthundra procent nöjd med ett köp, så har den gången infallit nu. Jag har nog inte varit så glad över att slänga fram pengarna på disken sedan i februari då jag betalade min tatuering. Nu blickar jag framåt. Barbent med synlig tatuering och matchande jeansklänning.

Jeans är mitt absoluta favoritplagg. Måste jag välja ett endaste plagg i någon slags personpresentation, så får det bli jeansen. Blå deminjeans. Tighta eller i lös slappmodell. Stuprör eller normalbensvidd. Slitna eller färgmättade. Jeanskjol. Jeansshorts. Jeansjacka. Jeansbyxor. Alltså, inte allt på en gång. Men tänk dig ett par sköna jeansshorts och ett vitt linne på sommaren. En cykel. Ut och åk. Köp en glass. Solglasögon. Sandaler eller tygskor. Snyggt, fräscht, enkelt. Eller en jeanskjol. Kofta, t-shirt, snygga strumpor eller barbent om vädret tillåter, snygga, läckra pumps. Snyggt, fräscht, enkelt. Eller ett par jeans. Skjorta, stövlar, munspel i bakfickan. Snyggt, fräscht, enkelt. Jeansjacka. Scarfes käckt knuten runt halsen, röda jeans, läcker väska. Snyggt, fräscht, enkelt. Jeansklänning. Barfota, tatuering, brunbränd. Snyggt, fräscht, enkelt.

Jag skulle ha haft en roll i musikalen Hair. Det blev något misstag i rollbesättningen. Det skulle ha varit jag som dansade omkring på de dukade borden på socitetsmiddagen. Jeansklädd. Hippietokig. Orsaken kan ha varit att jag endast var två år när den hade premiär i New York. När filmversionen kom var jag fjorton. Jag såg den ett x antal månader efter premiären i NTO:s lokal i lilla Virserum. I en lucka satt en person och sålde biobiljetterna och i den andra luckan satt en annan och sålde godiset. Jag köpte alltid en rulle Cloettas Extra Strong Original. Du vet, den där klassiska rulle med mintpastiller. Dessa lanserades redan 1892. Idag har den en rund form och säljs i en praktisk rulle med 16 bitar. Detta är inte någon forskning av godis som jag har bedrivit, utan det går att läsa på Cloettas hemsida. Det händer att jag köper en sådan rulle då och då bara för att gå omkring och vara nostalgisk. Samtidigt tänker jag på alla filmer jag har sett på NTO i Virserum.

När jag cyklade hem från Hair var jag såld. Så grymt förälskad i dansen, i jeanskläderna, i livsstilen och i känslan av att alla människor är lika värda. Oavsett hur de ser ut i håret eller vad de bär för kläder. Trots denna Hair-förälskelse så kände jag aldrig någon längtan efter att börja knarka. Jag tror att med en någorlunda normal uppväxt med riktlinjer om vad som är rätt och fel, så behöver inte en films påverkan leda till att en ung människa tjackar droger eller skjuter ihjäl någon, bara för att de har varit på bio på NTO. Visst, tiderna har förändrats och ungdomar påverkas idag av så mycket mer än vad jag gjorde. Jag tror ändå att en trygg uppväxt med rättvisa chanser att lära sig rätt och fel är viktiga. Vi föräldrar kan inte skylla allt på filmer, TV-spel eller datorer.

Jag tror faktiskt inte att det är Hair som gett mig mitt jeanstycke. Det är nog snarare min mamma, som trots sin generation har älskat jeanskjolar och som med glädje har köpt Lewisjeans åt mig. Fast jag kommer nog aldrig att glömma den gången min bror skulle åka iväg på musikskola i USA och skulle få köpa nya jeans till resan. Då hade modet kommit med stentvättade jeans. Tidigare köpte vi jeans som var fullproppade med färg, så det tog cirka tio tvättar innan vi kunde börja använda jeansen. Annars var vi totalt Hulken-färgade på underkroppen, fast inte gröna, utan blå. Nu var jeansen redan förtvättade och jag minns att min mamma var skeptisk. De såg slitna och använda ut. Jag minns att det låg sten kvar i fickorna. Min bror vann kampen med stöd av farbror Knut, som hade Westrings Ekipering med fullt sortiment för gammal och ung.

Idag kan jag känna mig som min ömma moder när jag ser hur jeansen ser ut som ungdomarna köper. De är ju faktiskt trasiga lite varstans. I ändan, på framsidan av låren, längst ner vid uppläggningen. Trådarna syns som sämsta gasbindan. Detta mode började i ungdomsbutikerna, men har numera gjort sitt intåg både på Lindex och Åhléns. Ju mer hål, alltså ju mindre tyg, desto dyrare byxa. Det finns vetenskaper som jag inte ens funderar på att försöka förstå. Jag har lagt ner projekt försök-förstå-vitsen-med-att-köpa-trasiga-kläder-när-vi-annars-sorterar-ur-garderober-på-slitna-och-välanvända-kläder-som-vi-inte-ens-har-mage-att-skänka-till-seconhandbutiken-utan-kastar-på-brännbart-på-återvinningen. Är det någon som kan förklara denna märkliga kultur? Jag är dock stolt över min dotter som ville ha ett par slitna, läs trasiga jeans, men som vägrade betala tolvhundra för dessa, utan hittade ett par på Röda Korset för trettio spänn som hon sedan fixade till själv. I sådana lägen känner jag mig lyckad som mamma. Ja, självklart när inte barnen har börjat knarka också.

På tal om second hand, så gjorde jag värsta smålänningsfyndet idag. En inbunden bok som jag har suktat efter en tid och som jag nu hittade, totalt oläst, för endast trettiofem kronor. Ett annat fynd var en bok med titeln Psalmboken berättar. En sådan där feel-good-bok, ungefär som Hair är en feel-good-film. När vi ändå talar om feel-good, så köpte jag två LP-skivor också. Det är bättre med LP än CD med tanke på motion. Spelar du en LP, så måste du upp och vända sida då och då. Använder du CD, så ligger du och slöar till. Optimal lycka måste vara att ligga iklädd jeansklänningen, läsa ett av fynden och lyssna på knastrig LP-skiva med love music. Det är snudd på smörigt. Jag vet.

Den här dagen har verkligen inbjudit till att ligga inne och mysa. Fy sjutton gubbar så kallt och grått det har varit. Isiga vindar. Jag vet inte om jag vågar lita på SMHI, men de lovar att det ska bli vårsol och vårvärme imorgon. Jag tror att det är vad jag behöver nu, i sällskap med cirka nio miljoner andra människor i vårt land. Mitt fåfängsinköp, jeansklänningen, är säkert bara ett sätt att uttrycka min vårlängtan. Jag föll pladask när jag såg modellen på nätet. Det var hoppas, hoppas, hoppas att min storlek finns kvar i butiken. Det var hoppas, hoppas, hoppas den sitter bra när jag väl kommer i den i provhytten. Det var hoppas, hoppas, hoppas jag snart kan cykla iväg i den här och köpa en trekulsglass vid havet. För den är så j-kla snygg, fräsch och enkel och bäst av allt: den är så mycket jag. Synd bara att det stod Peak Performance på etiketten. För ett är då säkert: prislappen var inte jag. Men jag lovar att jag kollade på Erikshjälpen först. Som tur var hade de ingen snyggare... På återseende med ett leende!

PS. Tydligen är detta dagen då många svenskar firar sin födelsedag. Den vanligaste födelsedagen alltså av alla trehundrasextiofem dagar. Jag vet inte hur jag är programmerad, men jag kan inte låta bli att intressera mig för vad det är som händer nio månader tillbaka i tiden. Jag kommer fram till att det är industrisemester och folk sitter i sina träningsoveraller i förtälten och hör hur regnet piskar mot taket. Så fungerar inte TV:n och mannen vägrar att gå ut i ovädret för att vrida på antennen och barnen somnar av ren utmattning efter allt korv- och spunnetsockerätande på nöjesfältet tidigare under dagen och vad återstår då? Att spela den etthundrafemtiofjärde omgången av YATZY eller att älska för första gången på etthundrafemtiofyra dagar, dessutom utan huvudvärk? Ja, för mig är svaret lätt. Men allt behöver jag väl inte bloggklargöra och våra barn är födda i februari och i maj. Inte den tionde april. Hade Mr T och jag haft husvagn, så kanske vi hade ordnat barnkalas idag?