Räddas det som räddas kan

Idag är det silvrig förlovningsdag för mig och min älskade Mr T. Vi hade förlovningsafton hela dagen igår kan jag nog säga. Vi ägnade förmiddagen åt fotboll. Detta är sanningen och jag är antingen korkad eller extremt modig som bloggavslöjar detta. Saken är nämligen den att i kyrkan var det sammanlyst gudstjänst, om jag ska använda kyrkliga facktermer. Det är rätt intressant av vi så ofta använder ett ord som sammanlyst i kyrkvärlden, som inte finns med i SAOB, Svenska Akademiens Ordbok. Gör jag ett försök att googla på ordet, så finner jag att jag får nästan elvatusen träffar på ordet sammanlyst på noll komma noll sju sekunder. Problemet är att de flesta träffar har anknytning till olika kyrkliga tillkännagivanden. Just att gudstjänster är sammanlysta. Igår var det alltså sammanlyst gudstjänst, inte bara för kyrkorna i stan, utan för hela Uppsala stift. I första stycket har jag dessutom använt ett ord som kyrkvärlden... som om kyrkan skulle vara en egen liten värld mitt i den stora, allmänna världen som vi alla känner till. Hur ska det sluta med detta blogginlägg? Hur många världar ska jag blottlägga eller rättare sagt blogglägga?

Jag har under de senaste två åren varit på just den här sammanlysta stiftsgudstjänsten och jag ska vara ärlig och säga att jag har inte varit så imponerad någon utav gångerna. Jag borde kanske ha gett gårdagens tillfälle en chans, du vet så där käckt tredje gången gillt. Men nej. Jag önskar att jag ska få något till livs när jag kommer till kyrkan. Att det ska vara en plats där jag kan få fylla på kraft för kommande arbetsvecka. En plats dit jag kan komma och få lägga av mig sådant som jag inte orkar bära omkring på själv. En plats där jag får möta Gud och andra som också kommer med det de står i. Jag ska inte säga att jag ofta blir besviken, men jag tycker att det är onödigt malande på en nivå som inte är där människor befinner sig. Jag kan dra fördel av min erfarenhet av mångåriga sittningar i kyrkbänken. Det går att vänja sig. Jag vet att det är inte direkt dödande, utan att livet på något sätt återkommer efter cirka två timmar. Alltså, det vanliga livet, det som jag lever veckans alla andra timmar.

Några tycker säkert att jag kan stå ut, medan jag själv tycker att vi snart måste använda språk, bilder och levnadsexempel som verkligen finns. Det är egentligen bara att se på Jesus. Hur gjorde han? Felet som jag tror att vi gör är att vi kopierar hans exempel. Skulle han komma tillbaka till oss idag och föreläsa i predikokonst, så tror jag att han skulle uppmana oss att inte plagiera tvåtusen år gamla levnadssituationer, utan att vi istället ska försöka se hur livet ser ut för den ensamstående mamman med alkoholproblem. Eller för den isolerade pensionären som i tristessen inte ens vill ta fram maten från kylskåpet, som hemtjänsten satte dit för fem dagar sedan. Hur ser livet ut för tonåringarna idag som måste leva upp till Idolbilder och vara framgångsrika talanger i allt de gör? Vad händer med äktenskapen när sjukdom och ekonomiska bekymmer upptar hela tanke- och känsloverksamheten? Där, någonstans mitt i verkligheten, tycker jag att predikningarna ska ligga. Annars blir det bara tomma ord och ett gammaldags bockande och nigande för överheten. Vi har kommit längre än så. I alla fall har tideräkningen gjort det. Vi ska tvingas att springa ikapp tiden. I kyrkvärlden.

Så det blev ett ganska enkelt och naturligt val när det gäller förmiddagsaktivitet. Visst, det enda rätta är att gå dit och säga vad jag tycker och försöka få till en förändring. Men det måste jag komma på att tänka på i god tid inför nästa annandag påsk. Det kan också vara så att alla övriga tycker att det är den superbästa gudstjänsten under hela året och då är det inte så svårt för mig att backa några steg. Jag har alternativ. Igår var det fotboll. Det enda frågetecknet för min del var om det var så klyftigt att ställa sig på en fotbollsläktare i snöyran och kylan, med en värkande axel. Jag klädde mig för vinterväder och utrustade mig med ett paraply. Nu var detta ingen höjdarmatch på något sätt, utan en träningsmatch i division tre, men jag tror nästan att det var mer folk på arenan än var det var i kyrkan. Om nu inte folket kommer till kyrkan, så kanske kyrkan måste komma till folket? Jag slänger ut den här frågan och ser om den landar i snögloppet eller i såbar jord. Fotbollsklubbarna i stan har inte tagit efter kyrkans koncept och sammanlyser träningar, träningsmatcher och seriematcher. Däremot kan det hända att de annonserar samtidigt och talar om att det är gemensamma tillfällen. Om det samma sker inom kyrkan, så kallas det ekumenik. Där har vi ett ord till som jag tror kan vara svårtolkat för många människor idag.

Om kyrkan skulle göra ett byte med fotbollen så skulle en fotbollsannons kunna se ut så här: Annandag Pingst femte april klockan elva noll noll. Sammanlyst träningsmatch på Träffen. Ekumenisk samling. Fotbollskaffe i St Messis Hus. Kyrkan skulle kunna testa fotbollens stuk: Måndag femte april klockan elva noll noll. Gudstjänstfest i kyrkan. Fika finns att köpa före gudstjänsten, i pausen och efteråt. Ordnas av ungdomssektionen. Välkommen! Fri entré. Jag säger inte att vi bör eller ska göra så, men jag tror ändå att det är hög tid att tänka lite högt kring hur vi i kyrkan ska nå ut till dem som budskapet tillhör. Till alla människorna.

Annandag påsk fortsatte i firandets tecken. Vi förfirade dagens förlovningsjubileum med helstekt marinerad fläskfilé, potatisgratäng, sallad och ett gott rödvin. Som om det inte har varit nog med frosseribloggande, så stänkte vi till med en chokladkladdkaka till kaffet. Tjugofem år är ändå tjugofem år. Det var påsk även då. Vi förlovade oss direkt efter tolvslaget natten mellan långfredag och påskafton. På långfredagen hade vi båda medverkat vid en musikgudstjänst med temat: Vid korset. Efteråt bjöd vi hem lite släkt på en minipåskbuffé och jag minns att Mr T och jag satt och lite fnittrigt väntade på att gästerna skulle tacka för sig. Vi hade ju faktiskt väldigt viktiga saker som väntade. De två ringarna som låg i den lilla asken skulle sättas på våra vänstra ringfingrar. Tidigt nästa morgon tog vi tåget från Södertälje Central till Gävle Central. Där hämtades vi av Tobbes storebror, som inte alls förstod varför vi var så glada och så ungdomligt på-rosa-moln-trippandes. Den påsken kommer jag sent att glömma. Guldringen blänkte och snön gnistrade i kapp med den, när vi svischade nerför backarna i Kungsberget. Gladare påsk är det svårt att minnas.

Resten av annandagen gick ut på att försöka lindra och vårda värken i axeln. När jag inte vilar den, så ger den mig tillbaka mer än jag egentligen tål. Det skulle gå att göra en predikan på temat värkande axel och bilden av församlingen som en kropp med många delar. Jag tror jag avstår. Det är inte bara axeln som värker. Det var otroligt smärtsamt att ställa in gårdagskvällens planerade styrÖLsemöte. Ett möte som jag har sett fram emot länge och som har fått mig att le och längta lite tunga och krävande dagar. Jag kände mig ändå väldigt förståndig och vuxen när jag meddelade avbokningen. Jag vet att det var rätt att vila in arbetsveckan och bara ta det lugnt i hemmet, i min egen takt. Det var jag, zon-salvan, boken och pläden. Det första jag ska göra när jag ser mina kollegor är att planera in ett nytt datum och tro mig på mitt ord, det är inte i första hand ölet som drar. Med sådana vänner behövs ingen öl, men det går inte heller att komma ifrån att det var just kärleken till drycken som förde oss samman. I alla fall i det här sammanhanget.

Det är som att komma hem, för att använda ett uttryck som ordföranden myntade när hon klev innanför dörren på Bishop Arms. Det är många tänkvärda ord som sägs där. Tyvärr kan jag inte använda alla här i bloggen. Jag skriver nämligen med höjda pekfingrar för min syn med de tilläggande orden: Detta vill jag inte läsa i protokollet. Nu har jag sådan tur i oturen att idag är det inte något protokoll från styrÖLsemötet, eftersom det inte blev något styrÖLsemöte igårkväll. Men eftersom det är jag som ställde in, så ska jag kanske ta det lite försiktigt. Smörja lite förzoningzzalva över orden. Det kanske behövs över mina gudstjänsttankar också. På återseende med ett leende!

PS. Dagens namn i almanackan är bland annat Wilhelm och det skulle väl gå att leta fram någon kunglig mansperson som har lystrat till det namnet, men hur intresserade är mina bloggläsare över detta? Fram till tjugohundraett fanns Willy med och det kanske ligger mer i tiden? Med snickaren Willy som fick folkets stöd i danstävlingen i TV4 och filmerna om späckhuggaren Willy som både är rara och tårdrypande, men för mig finns på närmare håll ett projekt som jag har döpt till "Rädda Willy". Så här ligger det till. I februari fyllde dottern år och hade ett litet födelsedagspartaj för kompisarna. En av presenterna var en liten guldfisk i en vattenfylld plastpåse. Utan skål, utan mat. Vad göra? Vi har haft akvarium förut, men jag tyckte vi lyckades göra en bra deal med djuraffären när de tog in det för försäljning i befintligt skick. Med fiskar och allt. Jag kände bara lättnad och hade kunnat skänka iväg det. Några veckor senare hörde djuraffären av sig och det var sålt. Det var bara att komma och hämta kosingen. Så något nytt akvarium är inte aktuellt. Så vad göra? Skänka en guldfisk? Försöka få honom att överleva på minsta minimala miniskålen som kan gå under benämningen akvarieskål? Släppa honom ut till de sällare jaktmarkerna? Det har blivit mellanalternativet. Jag byter vatten. Matar honom. Pratar med honom. Härmar hans munrörelser. Håller honom sällskap en liten stund varje dag. Nåja, í det sista påståendet är nog förhållandet det ombytta. Willy är mitt sällskap och vet du vad? Jag börjar uppskatta det. Willy har lärt mig en hel del. Det kan hända att jag bloggar om det framöver. Mr T har fått konkurrens. Av Mr W. I orange, blank kostym och med en elegant och smidig figur. Vägen till mannens hjärta går genom magen och där är det ingen skillnad på män och fiskar. Det har Willy lärt mig.