Kom mamma, nu börjar det!

Tillägnan är ett vackert ord tycker jag. Jag skulle kunna använda ordet dedikation också, som är en godtagbar synonym till tillägnan, men dedikation känns hårdare. Det skulle säkert gå att göra ett helt blogginlägg om språkljud, fast jag avstår. Jag tar fasta på ordet tillägnan. Det mjuka, det vackra, det smekande ordet. Därför ska du få följa med till mina föräldrars förråd i mitt föräldrahem i Småland. Jag är kanske en sju, åtta år och teaterapan inom mig är född. Jag älskar att klä ut mig och det vet min mamma. Enbart därför sparar hon de gamla fina klänningarna ifrån sin ungdom. Den brunrutiga, den rödrandiga och alla de andra tjusiga utstyrslarna som alla är som Barbiemodeller men i fullstorlek. Alldeles för stora för mig förstås, men jag har mina knep och simsalabim, så kan föreställningen börja. När jag och min kompis var klara, så ropade vi på mamma: Kom mamma, nu börjar teatern.

Hemma hos farmor i hennes kök i Järnforsen, så blev kökspallen med utfälld stege en prediksstol och med farmors svarta kofta, som ofta hängde över en stolsrygg på en av köksstolarna, så blev jag klädd som prästen. En vit servett blev elvan, ja det heter säkert något kyrkligt oförståeligt, men shit the same, jag tror du vet vad jag menar. Från den höga kökspallen höll jag min predikan för farmor, medan hon skalade potatis. Jag var alltså ganska tidigt ute med att söka upp människorna i deras vardag. Fast det tänkte jag nog inte så mycket på då. Det var nog mer utklädandet som drog.

I mellanstadiet hade vi lärare som verkligen satsade på det här med teater och hela klassen engagerades i manusläsande och rollbesättning. Jag njöt. Vi bjöd in familj, släkt och vänner. Kassabehållningen gick till klassresorna. I högstadiet kom revyföreställningarna vid julavslutningen. Jag vill påstå att teaterscenen och kyrkkoret har mycket gemensamt. Därför är det kanske inte så konstigt att en av de mest aktiva revymakarna idag är kyrkoherde i Småland och jag själv har också valt den kyrkliga arenan. Jag sökte aldrig till scenskolan, men det hade säkert varit roligt att komma in. På högstadiet njöt jag av repetioner och föreställningar. Den ena scenen mer galen än den andra.

På gymnasiet hittade jag en själsfrände. Mia. Det fanns inga hämningar. Inga gränser. Vare sig det gällde utstyrsel eller scenämne. Morfars rejäla flanellnattskjorta eller mammas tunna svarta underklänning. Showerna förbereddes, övades in, rekvisita letades fram och så kom dagen eller oftast kvällen för den stora föreställningen, som i själva verket var ganska liten. Vi fick i alla fall klasskompisarna att skratta och det var huvudsaken. Givetvis var det föräldrafria föreställningar så min mamma har inte sett någon av dem, men hon har bidragit med rekvisita och hon har dragit på munnen åt allt tok som vi har hittat på. Därför passar ordet tillägnan. Med lite omkastning av bokstäver, ja lite ändring i bloggmanuset, så får jag fram orden till ängen.

Det är dit jag styr mina steg nu. Till ängen. För att plocka en stor bukett av de vackraste blommor. Jag blir inte förvånad om jag hittar min mamma där. Det är nämligen hon som har introducerat mig i ängsblommeplockandet. Gullvivor. Liljekonvaljer. Ängabollar. Blåklockor. Dagen till ära, fastän det är årstidsmässigt omöjligt och trots att de har olika blomningsperioder, så plockar jag en fantastisk bukett, som överskrider alla hinder och alla gränser. Om det gällde en bukett till pappa, så skulle jag besöka blomsterhandlaren och köpa en färgsprakande blandning av elegansnejlikor. Det är hans favoritblomma. Jag tror inte mamma kan peka ut en favoritblomma i affären. Det är alldeles för mycket äng i henne för att klara av det.

Så idag på hennes sjuttiofemårsdag så låter jag den gränsöverskridande buketten med hjälp av den gränsöverskridande cybervärlden föra mig till henne. Vissa dagar känns avstånd längre än andra dagar. Idag hade jag velat vara i Småland och kramat om henne. Jag hade velat visa den närhet som jag känner till henne och tala om för henne att jag kunde inte ha fått en bättre mamma. Vi har ju inte valt varandra genom att stå i någon slags mamma-barn-butik. Jag känner att jag är en gåva till min mamma, en gåva som hon vårdar med ömhet och kärlek. Hon är en gåva till mig också. Hon är en närvarande mamma. Rent geografiskt har avståndet blivit för långt, men det har inte hindrat kärleken. Den är byggd på andra pelare och har inte behov av kilometerräknare.

Givetvis skulle sjuttiofemårsdagen har blivit firad lite annorlunda. Inte för att mamma är någon stor älskare av sina egna födelsedagar. Tvärtom. På den punkten är jag dessutom ruggigt lik henne. Skulle det ha varit för födelsedagen så hade det kunnat kvitta. Inte alls för att hon är rädd för besvär. Tvärtom. Är det någon som kan ställa till kalas så är det hon. Likaså är hon fenomenal på att ta varje tillfälle i akt till att fira. Allt då förutom sin egen födelsedag. Jag kan höra henne säga på sin småländska dialekt: Det är väl inget att fira att jag blir äldre. Jag önskar att jag vore fyrtio igen. Så är det något som jag verkligen skulle vilja uppvakta med så är det med den vackra ängsbuketten och med en ålder av yngre datum. Men det skulle i slutändan verka ytterst märkligt. En mamma som är fyrtio år och en dotter som är fyrtiofem. För jag har i nuläget inget behov av att bli tio år igen.

Fast jag har full förståelse för hennes önskan. Det fanns med säkerhet mer ork och mer hälsa i kroppen vid fyrtio än vid nu fyllda sjuttiofem. För det är säkert just brist på ork och svacklig hälsa som är det stora dilemmat. Det är bland annat på grund av detta som vi har skjutit på det riktiga firandet. Mamma är precis mitt uppe i konvalecensen efter en operation. Det har tagit på krafterna, som inte var så många redan före operationen. Mitt i detta skede kom också sorgen och saknaden efter hennes syster. Livet tar lite för många skutt ibland och är människan just då på kryckor, så är det inte lätt att skutta med. Så nu när mamma inte kan ta sig till blomsterängen, så får blomsterängen komma till henne. Jag hoppas att detta blir den tillägnan och den till ängen-blogg som hon är så väl värd. Hon är en underbar mamma och har gett sin moderskärlek till mig och min bror, men den har också fått strömma ut till så många andra barn. Är det någon som inte har gränser eller hinder för att ge så är det hon. Hon är mormor till mina barn, till andra svenska barn, till tjetjenska barn och en god förebild för mig den dag då jag själv förhoppningsvis blir mormor.

Då ska jag tänka på henne och låta barnet få använda mitt vackraste nattlinne, som jag nästan inte ids använda för att det är så vackert. Jag måste komma ihåg att fråga mamma nästa gång jag ringer, om hon kvar det ljuvliga linnet som hon fick i present av sin storasyster någon gång på sextiotalet. Kort-kort och som en liten princessbakelse i tyg. På tok för fint att sova i om du frågar en tvåbarnsmor i de småländska skogarna, men konstigt nog inte för fint för att låta mig toka på den provisoriska scenen. Nåja, pappas och mammas dubbelsäng. Så här kommer hyllningen till en mamma, som tack och lov är min och som jag har mycket att tacka för. Mest av allt för det hon har gjort har varit präglat av så stor kärlek. Tack mamma! Jag älskar dig! Det är din dag idag, vare sig du vill det eller inte. På återseende med ett leende!

PS. Det finns ett helt underbart kort på min mamma från det att hon var liten. Hon står uppflugen i en tall. Hon är klädd i en röd och vit klänning. Hon ler men det är något konstigt med hennes frisyr. En ärtig blond page förvisso, men luggen ser speciell ut. Jag vet historien bakom detta och är mamma fyllda sjuttiofem, så kan säkert omvärlden få veta det också. Tilltaget är preskriberat vid det här laget. Mamma var trött på lugg och tänkte att om hon tog saxen, så skulle hon få bort luggen. Enkelt, smart och lätt ordnat. Så har min mamma fortsatt att leva. Enkelt, smart och där saker och ting har blivit lätt ordnade. Hon borde vara chef för akutmottagningen i Gävle eller få tag i migrationsministerns uppgifter. Luggen? Den har växt ut.