Vi begav oss västerut idag. Inte alls så långt västerut som några småländska släktingar gjorde på artonhundratalet och nittonhundratalet. De reste nämligen till "Amerikat" och där finns det fortfarande ättlingar kvar. Bland annat i Los Angeles, som ibland kallas för änglarnas stad. Jag kan inte hitta någon snygg övergång från LA till Falun, för det var dit vi kom idag. Väster om Gävle. Några av mina anor som begav sig västerut kom tillbaka till Sverige och vi har alltså kommit tillbaka till Gävle. Då, för länge sedan, så var det nog en hel del nöd och fattigdom som tvingade iväg emigranterna. Drömmen levde säkerligen om guld och gröna skogar. Någon stor nöd har det inte gått på oss och epitetet fattig kan jag inte heller använda om oss, men nog levde en dröm inom oss vid avfärd. En dröm om guld och gröna planer.
Idag var det en historisk seriestart för Hille IF:s herrlag i fotboll. Den här säsongen ska de kämpa i division tre. De spelade alltså upp sig från division fyra förra säsongen. I dagens premiär skulle de möta Falu BK, som förra säsongen trillade ner i trean från division två. Det kändes kanske inte som Mission Impossible, för jag är en ganska positiv supporter. Men självklart påminde jag sonen, som skulle ha platsen som defensiv mittfältare och speluppläggare, om historien om David och Goliat. Den berättelsen ligger nämligen mig själv varm om hjärtat. Känner du till David? Ja, givetvis, någon David känner du säkert till. David Beckham, David Hellenius men jag vill presentera David, den andre kungen i Israel.
Jag är så grymt intresserad av släktforskning, men hittar mest torpare och soldater i mitt släktträd. Det har vi gemensamt David och jag. Han hittade mest fåraherdar och stridskämpar. David var yngst i syskonskaran och låg inte så bra till hos sina bröder. Intressant att läsa att det fanns så kallad syskonkärlek redan på den tiden. På niohundratalet före Kristus. Alltså för nästan tretusen år sedan. Mycket har hänt sedan dess, men inte på relationsplanet. Jag fascineras av David och hans liv. Det finns mycket intressant att titta närmare på. Låt oss göra det. Så här på dagen då Hille IF for västerut för att möta giganten Falu BK.
Den vanliga bilden vi har av David är väl som herde, poet, jättedödare, kung och Jesu förfader. En ana som vi säger i släktforskningen. Han verkar inte ha varit så storväxt och gigantisk den dag då han mötte jätten Goliat. Ändå är han en av de största gestalterna i Gamla testamentet. Det finns en annan bild av David också. En bild som Bibeln inte försöker dölja. Det är bilden av förrädare, lögnare, äktenskapsbrytare och mördare. Vi önskar jämföra oss med David som jag beskrev honom först, men faktum är att hans mörka sida passar in på många av oss.
Är det inte lite märkligt att David blir mest ihågkommen och respekterad för sin gudstro? Vi vet med oss att vi liknar David mer genom hans misslyckanden än i hans storhet. Jag kan inte låta bli att vara lite nyfiken på vad det är som gör att Gud säger att David är en man som lyder Gud. Med hans syndaregister skulle vi dra igång det stora skitsnacket och fnysa åt honom. Tala illa bakom hans rygg och sedan vända på klacken och inte ägna honom en tanke. Det är väl så vi brukar göra, eller hur?
När vi läser om David så verkar det som om han var en man med stor aptit på livet. Det har jag också gemensamt med honom. Han syndade många gånger, men han var riktigt snabb på att bekänna sina synder. Kanske är det enklare att hamna fel om vi undersöker och njuter av livet, än om vi sitter still på en stol och med ilskna ögon tittar på andras fel och brister. Frågan är om inte stolssittandet blir en dubbel synd. Synd att missa njutningen och synd att förfäras över andra, utan att vägleda och göra en insats.
David bekände sin synd och det kom från hjärtat. Hans ånger var riktig. Han tog inte lätt på Guds förlåtelse och han tog inte heller Guds välsignelse för given. Gud svarade med att inte undanhålla David förlåtelsen men han undanhöll inte heller konsekvenserna av Davids syndande. David fick alltså ta itu med konsekvenserna, men han fick samtidigt leva i förlåtelsen. Det där har vi svårt för idag tycker jag. Vi är inte villiga att ta itu med konsekvensen, men förväntar oss förlåtelsen. Det är lätt att tro att David satte detta med synden i system, men så är inte fallet. Han lärde sig av varje misstag och och förändrade sig.
Kan vi lära oss något av Davids livshistoria? Är den användbar idag? När det gäller Hilles möte mot Falun så tänker jag gärna på David och Goliat. Den lille herdepojken vs den gigantiske stridskämpen. Men det måste väl finnas mer? Att det är viktigt att erkänna ett misstag och se det som ett första steg att ta itu med det. Att förlåtelse inte tar bort konsekvenserna, utan de finns kvar för oss att bearbeta. Det går också med lätthet att utläsa av Davids Gudsrelation att Gud vill ha vår fullständiga förtröstan och tillbedjan.
David var samtida med Saul, som också var kung. Skillnaden mellan dessa båda herrar är påtaglig. Kanske därför Davids namn fortfarande klingar i positiv klang? David var kung efter Guds sinne, Saul var kung efter människors sinne. David var en man av Guds hjärta, Saul var en man som prisades av folket. David var generös och vänlig, Saul var grym. David var modig, Saul kände rädsla. David kunde ångra sig, Saul ljög när han konfronterades. David kunde förlåta, Sauls sinnelag var inte förlåtande. Visst finns det lite att plocka i denna jämförelse? För oss personligen, i arbetslivet, på fotbollsplanen och i kyrkan?
Hur gick det då? I kampen mellan Falu BK och Hille IF? Hille stod upp bra och spelade oavgjort. En bra första insats i division tre, där första uppdraget var att möta giganterna från division två. Jag hade nedräkning av matchtiden de sista fyrtio minuterna av matchtiden. Alltså nästan hela andra halvlek. Så spännande var det! Raskt över till något annat spännande! Igår var jag på konsert. Så annorlunda. Har du hört talas om theremin? Ett instrument som uppfanns år nittonhundranitton av Léon Theremin. Det är ett elektroniskt musikinstrument och det kom till i samband med forskning om detektorer.
Igår gästade en av världens mest kända thereminspelare Gävle konserthus och gjorde en spelning tillsammans med symfoniorkestern. Hon är endast tjugotre år gammal. Det såg nästan lite spöklikt ut när hon rörde båda sina händer i luften och på det sättet åstadkom ljud. Sällan sitter jag på konsert och är mer fascinerad av händernas rörelse än själva ljudet de åstadkommer. Jag tänkte steget längre och funderade en stund på vad som skulle hända om jag tecknade och på så sätt hade teckenspråket som grund för en konsert? Hur låter det när jag tecknar? Det måste jag ta reda på någon gång. Jag vågar nästan inte avslöja alla galna projekt. Nu är munspelen inköpta och så även banjon. Hoppas Mr T blundar, när jag skriver att jag kanske ska beställa hem en byggsats med theremindelar. För fortsatt forskning bland detektorer. En visuell teckenspråklig upplevelse. Kanske är denna blogg startskottet för Lundberginen?
Direkt efter konserten hade Mr T och jag förmånen att få gästa goda vänners hem. Värden satt välkomnande på förstukvisten och njöt av kvällssolen. Det såg så inbjudande ut. Han reste sig och gav oss var sin kram. Det kändes gott. Så mötte vi hustrun och frun i huset och det kändes bra, allting kändes varmt och synen av ett dignande bord borgade för en fin kväll. Det är märkligt med möten med vissa människor, där det känns som om vi alltid har suttit så. Enkelt, okonstlat och där mötet ger mersmak. Hoppas att vi snart kan göra om detta. När Mr T och jag vandrade hem genom den mörka Hille-natten, så låg glädjen bäddad i och kring våra hjärtan. Vi hade fått dela livet med människor som vi tycker om. Så där på djupet, höjden, bredden. Vi konstaterade båda att om det någon gång händer något som får livet att vackla och röras om, så är detta ett hem att vända sig till. Den känslan hade vi båda och med den vissheten vandrade vi tryggt. Hand i hand och livet log mot oss. På återseende med ett leende!
PS. Min farmor Emma Kristina, av någon anledning kallad Kerstin, skulle idag ha fyllt etthundranio år. Det skulle inte förvåna mig om det idag har vankats revbensspjäll ovan där. För farmor var en hejare på tillagningen av sådana. Grattis farmor! Jag har tittat på teckningen som jag gjorde av ditt bakhuvud. Ditt krulliga permanentade hår, som jag tyckte såg ut som en fårpäls och därför sa jag på barnavis: Farmor, du ser ut som en fåra. Jag måste ha tyckt att får var maskulint och då måste det i femininum bli fåra. Med den tidiga insikten borde jag ha älskat tyskan med sina tydliga genus. Franskan fick min riktiga kärlek, innan jag upptäckte lettiskan och den upptäckte mig. Es mīlu Latvijas, Latvija un latvieši. Tā ir šodienas patiesība.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar