Idag har jag tillbringat några minuter på perronger. Båda gångerna, innan resan som skulle ta mig från hemstaden och innan resan som skulle ta mig tillbaka till hemstaden, så var jag i god tid. Jag behövde alltså inte kasta mig in innanför tågdörrarna, för att i nästa sekund känna hur vagnarna började rulla. Jag kunde låta tillvaron stanna upp en stund och bara iaktta livet runt omkring. Jag har precis avslutat en helt underbar bok. Det är länge sedan som jag var så lycklig över att läsa sida efter sida och samtidigt så olycklig för att varje avklarad sida förde mig närmare slutet. Det låter dramatiskt att skriva att frånvaron av denna bok kommer att göra mitt liv tomt och innehållslöst, men det ligger något i det. Jag har upplevt total bokslukarnjutning i denna roman. Sällan har en bok följt mig i tankarna som denna har gjort, även när den har legat ihopslagen på nattduksbordet. Jag har verkligen känt längtan efter att få komma hem från jobb, få kvällspromenad och andra sysselsättningar avklarade för att få egentid. Jag och min bok.
Jag vet inte hur många gånger som jag har tackat Mr T för hans gåva. För det var han som kom hem med den som en slags mitt-i-vardagen-kärleksgåva. Jag fyllde inte år, det var inte Alla hjärtans dag, jag hade inte namnsdag. Ingenting som kan tänkas förklara en bokgåva. Omtänksamhet och kärlek kallas det. Den låg en stund och mognade till sig. Den såg egentligen inte mycket ut för världen. En bok med blått omslag och med en diffus kvinna på framsidan. Alltid hos dig av Maria Ernestam. Jag började läsa den på en av mina tågresor. Det tog inte många sidor innan tårarna kom. Den började tungt. Kvinnan i bokens handling mister sin make. Han får en hjärtinfarkt.
Jag sms:ade genast bokgivaren, det vill säga Mr T och talade om att det var en gåva som fått mig i tårar redan i inledningen. Det var inte svårt att sätta sig in i kvinnans situation. Att helt plötsligt mista en make, en livskamrat. Hur många av oss orkar tänka den tanken ända ut? Jag var alltså efter redan ett par sidor med henne i sorgen och smärtan och i samma sms talade jag om för Mr T att jag älskar honom. Jag lever efter parollen att aldrig skiljas som ovänner. Av den enkla anledningen att jag inte vill att det sista minnet vi har av varandra är hårda ord och igenslängda dörrar. Det är skillnad att minnas den sista kramen, den sista kyssen och de sista orden: Jag älskar dig! Glöm inte det!
Boken handlar mycket om resor. Resor till olika platser, men också till olika tider. Jag ska inte avslöja för mycket, för min förhoppning är att du snart ska läsa den. Det där är en bok som jag skulle vilja köpa etthundra exemplar av och bara ge bort till andra människor. Alltid hos dig. Läs den. Jag har nu köpt på mig författarinnans tre tidigare titlar i pocket. Sommarläsning på stranden kallas det. Om jag inte läser de cirka etthundra titlar som ligger och väntar. Vet du vad? Det går fortare att köpa böcker än att läsa dem. Jag läser relativt snabbt, om det inte är som med den här boken att jag slöläser på slutet och lägger ihop den ett kapitel tidigare än vanligt, bara för att ha mötet kvar med den även nästa dag. Jag har hela tiden under läsandets gång tänkt: Oj, vilken fantastisk gåva att få skriva så här. Ja, jag är imponerad av Maria Ernestam och jag önskar henne alla priser och utmärkelser i hela världen. De kommer ändå inte att kunna förklara hur glad jag är för denna läsning.
Precis som huvudpersonerna i boken, så har jag också rest litegrann på sistone. Senast idag. Jag stod några minuter på perrongen i Gävle och kände solen försvinna och regnet komma. Efter en stund ersattes regnet av snöflingor. Det blåste kyliga vindar och jag hoppades att tåget skulle rulla in i tid. Jag tittade en stund på stationshuset. En pampig och gigantisk byggnad. Jag kände glädje över att Gävle stad vågat ha kvar den gamla järnvägsstationen och inte dragits med i rivningshysterin, nybyggandet och de grå lådornas tidevarv. I förra veckan reste jag till Uppsala. Jag kan inte påstå att jag är så inbiten Uppsalaresenär att jag hittar i stan som i min egen ficka, men det brukar vara avklivning på tågets vänstra sida när vi kommer norrifrån och så direkt gå till vänster på perrongen.
Jag var inte ensam att gå till vänster på perrongen kan jag säga. Problemet var bara att den ledde ingenstans. Den gamla byggnaden som förut var Centralstation användes inte till detta längre, utan det var bara att göra helt-om-marsch och jag hittade en trappa ner från perrongområdet. Bort från spåren, enbart för att titta rakt in i en grå klagomur. Jag skulle kunna tänka mig att ha någon enstaka kvadratmeter av det kaklet i ett nyrenoverat badrum, som en slags inredningsdetalj. Men inte en hel Autobahn i uppfällt läge. Hur lycklig blir människan av att lämna landskapet utanför tågfönstret, för att mötas av en platt, helt tillintetsägande vägg? Jag ber till Gud att grafittimålarna ska hitta dit så fort som möjligt. Måla vad som helst och må Gud beskydda er från att åka dit. Den minsta lilla färgklick skulle göra skillnad. Jag suckade. Vad bär alla dagens arkitekter på för tungsinthet som måste få sitt utlopp i företagsskrapan, resecentret, affärskomplexet?
Jag hade en fin dag i Uppsala denna dag som fick sin början rätt in i klagomuren. Men när jag var på väg tillbaka till Centralstationen, så kom tanken tillbaka. När jag kom från andra hållet så upptäckte jag att det var inte bara en klagomur och en tunnel, utan det var verkligen ett resecentrum. Flashigt med rulltrappor och affärsgalleria. Fik med internetuppkoppling och skinnfåtöljer. Inte ens väntsofforna var normala utan det senaste skriket inom design. När folk satt i dem såg det ut som om det var handikapptoaletter för öppen ridå. Som om folk satt på muggen och hade armstöd under tiden. På varje mugg satt sex personer. Tre bak och tre fram. Om jag hade haft lite mer Jackass i mig, så hade jag gått dit och satt mig med neddragna byxor och frågat grannen om han visste var toarullen satt. Du kan vara lugn. Jag ska inte göra mina behov på de moderna sofforna i Uppsala resecentrum. Det är sådant jag har bloggen till. Att skriva om skiten. På återseende med ett leende!
PS. Enligt traditionen så grundlades Rom idag. Utav Romulus. Tyvärr så är inte han vid liv och kan hjälpa till vid grundläggandet av nybyggnationer i vårt land. Sedan verkar det ju omöjligt att allt detta grundläggande skulle ske just på en och samma dag. Det vet ju alla, som av trötthet, slöhet, ovilja eller något annat mindre smickrande skäl vill skjuta upp något till morgondagen, att Rom byggdes inte på en dag. Att min älskade vän Åsa fyllde år på en dag, nämligen igår, är däremot helt möjligt. Hon vet hur mycket hon betyder för mig. Vi har delat glädje och sorg. Hopp och förtvivlan. Samt rum 224. Det säger en del. Måtte aldrig någon arkitekt komma på inredningsdetaljen med pratande väggar. Historien om rum 224 skulle kunna bli en roman. En resa till olika platser, med olika tider och framför allt dofter. Grattis Åsa. Den bästaste bästa. Inom kort är livet i rum 224 preskriberat. Trots att alla hyss kändes som nyss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar