Endast bloggaren är vaken

Nej nej nej skriker kroppastollen. Ja ja ja kontrar skrivarlusten. För nu har den plötsligt infunnit sig. Att klockan är nästintill en halvtimme in på den nya arbetsveckan tar skrivklådan ingen hänsyn till. Det har gått några dagar sedan jag bloggade senast. Mycket har hänt denna vecka och det är väl en av orsakerna att tiden inte har räckt till. Jag har inte hittat de där sköna luckorna till att sitta ner och låta bloggavkopplingen komma. Nu, en halvtimme in på det nya dygnet, på den nya vardagen, så blev det helt plötsligt tid för avkoppling. Det beror på att jag alldeles nyss har släppt en stor sten från mitt hjärta. En oro har lämnat min mage. Ett ok har lyfts från mina axlar. En spänning har försvunnit ifrån mina tinningar. Jag har skickat in min pingstpsalmstext. Den satt långt inne må jag säga. Något förvånad över det ändå. Pingsten som står för liv, ljus, glädje, befrielse, öppenhet, kyrkans grundande och en ny väg att våga gå med hjälp av den helige ande. Hur svårt kan det vara? Det har visat sig vara skitsvårt. Precis så som livet kan vara ibland och visst, jag har dragit nytta av denna process och det har varit lärorikt. Samtidigt har det varit frustrerande och pressande.

Jag har givetvis gjort en personlighetsanalys av mig själv och kommit fram till några punkter, som jag så här i efterhand kan dela med mig av. För det första så krävs det tid att vara kreativ. Tidsbrist är alltså ingen bra kombination för skrivande. För det andra så behöver hjärnan få möjlighet att tänka på njutning och avkoppling och inte proppas full av problem, oro och tankar på sjukdom, värk, orättfärdigheter, arbetsuppgifter av de mest spretande slag. För det tredje så har jag byggt upp en tröskel högre än vad som är nödvändigt, men jag har lagt ribban på en hög nivå. Jag vill göra ett bra jobb. Jag vill göra ett riktigt jobb. Jag tar uppgiften på allvar och då kommer sådana här typiska tankar som kan summeras i jantelagen. Vem är jag att skriva en pingsttext? Det finns väl hur många människor som helst som kan göra det mycket bättre? Jag kan utan att blinka tänka ut tio personer som skulle göra ett kanonjobb. För det fjärde så känner jag att jag bär en kyrkans fångtröja på mig. Jag är riktigt förbannad på mig själv för att jag har låtit det ske. Jag trodde inte detta om mig själv. Jag skyller det på att jag har haft ont om tid, haft nedsatt ork och varit koncentrerad på att göra så bra ifrån mig som möjligt att jag inte riktigt var uppmärksam på att armarna bakbands och knöts ihop bakom min rygg.

Det har tagit både tid, kraft och snillrikhet för att ta mig ur det greppet ska jag villigt erkänna. Att fokusera på vad bibelordet säger och hålla mig till det och mindre bry mig om vad alla ska tycka. De får väl tusan tycka vad de vill, bara jag inte missar målet med min tro, med min relation med den uppståndne Jesus. Det vore ju synd. På riktigt. Synd betyder att missa målet. Det är väl inte kyrkans främsta uppgift? Att se till att människor syndar och missar målet? Jag har haft förmånen att ventilera min text med en kollega som jag känner stor tillit till. Jag har även bollat mina tankar med en god vän som jag också känner stort förtroende för. Nu har båda sagt: Skicka in den. Sträck på dig. Du har skrivit en alldeles underbar pingsttext. Så nu är det gjort. Texten är skickad och vad händer? Blogglusten slår till med all kraft.

Gårdagen, alltså söndagen, tillbringade jag mestadels i kyrkan. Jag hade förmånen att fira en fin gudstjänst med temat: Den gode herden. Det handlade inte om en herde i största allmänhet utan pekade rakt på Jesus. Fårskallen var jag. Jag som vaknade mitt i natten och tänkte, usch, nej, jag har absolut ingen lust att sitta i kyrkligt sammanhang hela dagen. Jag vill vara ute i trädgården, ute i skogen, ute vid sjön. Ute i solen. Gudstjänsten gav svar. Den fyllde mig med en friskhet och en värme och den gjorde mig glad. På djupet. Jag vet inte hur väl du minns mina blogginlägg, men jag efterlyste för en tid sedan gudstjänster som fungerar för min vardag. Igår satt den.

Efter gudstjänsten samlades arbetskamrater och förtroendevalda i kyrkorådet för kyrklunch och presentation av varandra. Det gavs också tid att sitta i smågrupper och diskutera frågor om begreppet församling, om vi ser något centrum i församlingen och vår roll i församlingen. Jag tänker inte diskutera vidare i bloggen men det hade behövts ett x antal timmar till för att komma någon vart med samtalet. Det blev inte många minuter mellan avslutande tacktal från kyrkoherden och välgörenhetskonserten i kyrkan. Ett samarbete mellan Gävle symfoniorkesters brassmusiker och församlingens organist. Fantastiskt mycket folk och ett riktigt drag i programmet rakt igenom. Mr T hade skrivit ett arrangemang för brass och orgel till den omtyckta melodin Koppången och det var enormt vackert. Mäktigheten fick armhåren att rysa. Nästan så mäktigt som det var att se regnbågen resa sig i skyn efter det kraftiga regnvädret på hemväg från Västerås i lördagskväll.

Vi tillbringade dagen i gurkstaden tillsammans med de flesta närstående släktingar på Mr T:s håll. Du anar inte vilka roliga blogginlägg det skulle kunna bli om jag verkligen skrev från hjärtat när det gäller släkten, men så rolig har jag aldrig utlovat att den här bloggen ska vara, så jag låter bli. Jag får ta hjälp av släktforskarreglerna i sammanhanget och då har detta tillfälle en preskriberingstid på sjuttio år. Den bloggläsande släkten drar säkerligen en lättnadens suck. Det var hur som helst trevligt att se alla ansikten. Några har vi träffat ofta. Några har vi inte sett på länge. Några har vi aldrig sett alls. En spännande dag alltså med god mat och underhållning. Regnbågen, löftesbågen på himlen på hemvägen fick bli en påminnelse om att jag skulle hålla mitt löfte om bloggcensur. Anledningen till släktträffen kan jag i alla fall avslöja. Båda mina svärföräldrar fyller under innevarande år sjuttio år. Det skulle nu firas och därmed är preskriberingstiden på deras födslar borta och det går att hitta dem i kyrkböckerna under rubriken födda. Svärfar i Trollhättan och svärmor i Holmsund.

Hade det inte varit släktträff, så hade jag gjort min tredje dag på raken i Uppsala. Jag hade för lördagen tackat nej till två möjligheter att få dansa. En nätverksträff i Uppsala med dans i kyrkorummet och en annan träff på Rigabåten med linedance på alla golv dygnet runt. Kanske bäst att det blev en släktträff, så jag inte fick beslutsångest var jag skulle slå klackarna i taket. Torsdagen tillbringades på stiftet i Uppsala. Personaldag. Efter lunch höll jag en liten föreläsning om dövkyrkan, teckenspråket och hur mitt jobb fungerar. På fredagen var jag på dövgudstjänst i en av kyrkorna i Uppsala. Jag fick sällskap av flera döva personer från Gävle också och vi körde genom ett soligt och kyligt Gästrikland och Uppland och konstaterade att dikena är fulla med tussilago. Det är vår och mina vårkänslor fick utlopp på duken som jag målade efter den teckentolkade veckomässan i onsdags. Efter sopplunch och efter information från kommunens ledsagarservice så målade vi och jag avslutade mitt kluddiluttande med att skriva den första strofen från psalm åttionio i psalmboken: Se jag vill bära ditt budskap Herre. Av hjärtat teckna ditt lov och pris. Jag tog mig friheten att skifta från sjunga till teckna. För där har du mig. Jag vill bära hans budskap. På rätt sätt. Ibland är det lättare att göra det i handling. Svårare att sätta ord på det. Men pingsttexten är inskickad! På återseende med ett leende!

PS. Vissa minnesdagar är inte av det tjo- och tjimmiga slaget. Idag, läs igår söndag, så var det en ettårsdag, som fortfarande känns så nära att det kunde ha skett i veckan. Med ett års perspektiv, så har chock och rädsla förändrat sig till tacksamhet. Det är en tröst. Med lite perspektiv kanske det blir tacksamhet för pingsttexten också.