Hur går det med din andra blogg? Så sa min kära vän och kollega när vi hade avverkat dagens träningspass och var på väg tillbaka till jobbet. Jag kände igen det där frågescenariot. Från tiden då jag gick omkring och funderade på att starta en blogg, men inte fick tummen ur någon gång. Jag kom med den ena förklaringen efter den andra och liknade mer och mer Alfons Åberg. Jag ska bara... Det gick till en viss gräns, sedan var jag tvungen att sätta igång. Förklaringarna tog slut och jag ville ju så gärna blogga.
Idag kom frågan så oväntad, så min hjärna hann inte tänka ut någon godtagbar förklaring. Jag skyller på att jag var nytränad och nyduschad och min kropp inklusive hjärnavdelningen var så där avkopplad och slapp, som det är så skönt och eftersträvansvärt att vara då och då. Dock inte när det gäller bloggfrågestund. Jag fick säga som det var. Jag hann inte få fram någon bortförklaring, men gott och väl en förklaring. Den inleddes dock lite tvekande. Ja du... Så en upprepning av frågan: Hur går det med min andra blogg? Det var bara att säga som det är: Det går för tillfället inte alls. Jag hade tänkt använda den till lite korta, små spännande inlägg i vardagen, gärna med bilder. Det skulle gå ypperligt att göra detta genom min iPhone, men det är stor skillnad på skulle gå och att göra. Den var tänkt att vara en krusning på ytan. Nix pix, något krusande har det inte blivit.
När jag inte har haft riktigt god tid med den här bloggen, hur kunde jag då tro att jag skulle hinna med små inhopp i vardagen på en ny blogg? Hur som helst, den står kvar och får vila sig i form ett tag. Under tiden tar jag tag i min träning. Det är så lätt att snabbt komma in i ett ekorrhjul. För mycket att göra i arbetslivet och privat och så skippas sådant som är minst lika viktigt: att ta hand om sig själv och sitt välbefinnande. Det kan var okej för någon dag eller några dagar, men när det blir till veckor och månader, då är det något fel. En kropp är skapt för att röra på sig och när det inte gör det så kommer den negativa trenden igång både psykiskt och fysiskt. När en människa väl ha suttit in sig som soffpotatis, så är steget och viljan till förändring mycket svårare.
Jag tror att det kan vara för att de flesta av oss tänker fel. Vi tänker oss direkt ifrån soffpotatisläget till sexpacken på magen och glömmer att det däremellan både ligger lång tid och en hel del förändringar. Vi kan tänka oss att göra EN förändring och sedan är målet klart. Det är bättre att sätta upp delmål. Om det tar emot extra mycket att komma igång, så kanske det kan vara så att det behövs etthundra delmål istället för tio. En sådan sak som att ta en lång promenad varje dag kan få vara ett delmål. En lång promenad på minst fyrtiofem minuter, helst en timme, varje dag. Det är regelbundenheten som är det viktiga. När det ösregnar eller blåser snöfriska vindar, så gäller samma delmål. Ett annat delmål kan vara att promenaden ska bli raskare och raskare. Alltså håll kvar samma tid, men se en större del av världen under tiden.
Då är det bara nittioåtta delmål kvar. Här går det undan. När promenaderna blir rutin, så kommer den sköna känslan av att verkligen vara hurtig. Visst kommer det trotsiga dagar, då den mosiga soffpotatisen sticker upp sitt tryne och säger ifrån: Låt mig sitta och slöa idag. Imorgon också för den delen. Jag har absolut inte lust med detta. I detta läge tror jag att det är dags att titta på slutmålet. Vill jag gå ner tio kilo eller vill jag gå upp tio kilo? Vill jag få svårt att gå i trappor om tio år eller vill jag kunna behålla smidigheten i kroppen? Vill jag slippa värk orsakad av orörliga leder eller vill jag kunna visa upp en skön träningsvärk av övergående art?
Det finns en skara av människor som absolut vill gå upp tio kilo och kämpar för det, men de flesta vill nog se sjunkande siffror på vågen. Skippa vågen. Ta fram ett måttband. Mät mage, stuss och lår och se hur millimeter efter millimeter försvinner och helt plötsligt får du tänka i centimeter. Självklart vill de flesta av oss gå i trappor om tio år, men då kan vi också tänka att det har varit en omöjlig uppgift för många de senaste tio åren eller kanske hela deras liv. Just trappgåendet är inte livsviktigt, men om det inte går på grund av övervikt och utslitna leder, då är det synd. Kroppslig värk kan ha så många utgångspunkter och detta är absolut ingen Fråga Doktorn-blogg. Men jag vidhåller att träningsvärk är mycket skönare och i jämförelse rena njutningen, mot den värk som är orsakad av för otränad kropp.
Börja lugnt. Det behövs inte fler grimaserande ansikten på gymmet som lyfter sjuttio kilo i maskinen, när det hade räckt med sju. Jag vore glad om de kunde komma till insikt, så vi andra slapp sitta och oroa oss för stroke, hjärtinfarkter och muskelbristningar. Jag har sett en lårmuskel brista en gång på en herre som ville bevisa något under tiden som han grimaserade med ansiktsmusklerna. Det skriket gick genom märg, ben, senor och muskler kan jag lova. Det var nästan så att Räddningstjänsten fick komma och skära loss honom. Han satt där han satt. Oförmögen att röra sig. En del kanske lär sig av erfarenhet.
Det är väldigt lätt att komma med undanflykter om varför vi inte ska träna. Jag brukar sitta i en maskin på gymmet och filosofera om gångna tider. På den tiden då tungt kroppsarbete var nog och den fetaste av fetaste mat behövdes för att täcka kroppens behov av näring. Idag sitter vi stilla och våra kroppar mår inte bra av det. Denna bloggning om kroppsvård kan också vara en undanflykt i sig. Jag smet snabbt ifrån ämnet: Min andra blogg. Det kanske är så att jag inte har kommit till insikt om vissa saker. Som att inte ta på mig för mycket bloggvikt. Det kanske räcker med en blogg? Två kanske får mig att grimasera i bekymrade pannveck? På återseende med ett leende!
PS. Om det nu är så att jag bloggdeklarerar om när Glenn Hysén, Tomas Ledin och Marcus Allbäck fyller år, av den enkla anledningen att jag tycker att de snygga och väldigt duktiga på det de gör, så måste jag självklart säga något om Mads Mikkelsen, den danske skådespelaren. Han ramlar in under samma kategori. Snygg och duktig på det han gör. Eller lite fulsnygg. Jag får jämna ut det med att han är i särklass min favoritskådis bland det danska urvalet. Dessutom är vi jämngamla, men där slutar jämförelserna. Tillykke Mads!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar