Nu brinner tre ljus i staken och snön gnistrar bistert på taken. Bloggaren är dessutom vaken och nödlånar en massa rim av Viktor Rydberg tydligen. Det var inte alls meningen. Jag borde hur som helst ha kommit in i någon slags tomtestämning, även om jag inte alls eftersträvar det redan. Alldeles för tidigt. Det är bara tredje advent. Någon tomte göre sig icke besvär i bloggarhemmet ännu. Helgen har ändå till större delen handlat om att komma i julstämning. Igår hade jag förmånen att gå på julkonsert. Jag och mitt trevliga sällskap var lite skeptiska i förväg. Vi är båda gifta med varsin musiker i symfoniorkestern och det kändes som om vi kan konceptet. Vi skämtade om att vi skulle passa på att gå på en bio under tiden och sedan endast slinka in på den efterföljande julfesten. Vi insåg att det skulle kunna bli pinsamt om någon av våra närstående äkta hälfter skulle fråga hur det lät. På julen ska vi försöka vara snälla och ärliga. Inte bara på julen förresten. Det är en önskan för hela året. Snällhet och ärlighet är ett årsprojekt. Vi slog oss därför ner i varsin grön sammetsfåtölj på andra raden på första balkong.
Orkestern satt på plats. Här och var hängde en smällkaramell på notställen och en och annan var uppiffad med för kvällen en röd slips eller rosett. Så kom dirigenten Jan-Åke Hillerud insmygandes så gott han förmådde att smyga i sällskap med kvällens solist, Kalle Lindén. En strålkastare på solisten och så smöriga stråkar i förspelet, men därefter smälte jag som smör i strålkastarskenet. Vilken underbar mansröst. Det var ett smart drag av julkonsertarrangören att kalla in denne unge man. Han får gärna ringa på dörren till vårt hem i jultid och riva av några carols. Sådant där som händer på film, typ i filmen Love Actually. Du har väl sett den? Den borde vara en tradition precis som Kalle Anka och Svensson, Svensson.
Därefter var det dags för det traditionella Lussetåget som Kulturskolans körer ansvarade för. Den person som inte smälter inför den synen måste vara utrustad med ett stenhjärta. Lucia, tärnor, tomtar och pepparkaksgubbar i långa rader. De står tätt och täcker hela scenkanten i två led och de klämmer i för full hals i alla välrepeterade sånger. Då och då vinkar någon liten tjej till föräldrarna i publiken, någon annan skruvar på det batteridrivna ljuset och ett par stycken visar tydliga tecken på kissnödighet. Allt medan ledarna noggrannt kollar så att ingen svimmar eller kommer för nära brännbart material med de levande ljusen.
En traditionell julkonsert är både rolig och rörande. Igenkännande är viktigt och det kommer med traditionen. Höjdpunkterna för mig var Kalle Lindéns sång Giv mig ej guld, ej glans, ej prakt och så förstås paradnumret, julsångernas julsång: O Helga natt. Lite extra kul blev det när kamelen vandrade över scenen tillsammans med de tre vise männen till toner av Bizet. En sådan roll skulle jag vilja ha på en julkonsert. Både framdel och bakdel gjorde ett gott jobb och samarbetade, så att kamelrörelserna såg väldigt kameliga ut. Extranummer och ringdans på slutet och våra skeptiska ansiktsuttryck hade förändrats till juliga leenden. Restaurangmiljön i konserthuset är en väldigt trevlig plats att ha julfest på. Glatt konstaterade jag att vi skulle slippa julmat och bli serverade en god kötträtt med potatiskaka och två olika såser som tillbehör. Till detta en klassisker på öllistan, Mariestad. Lite jultal, men mest trevlig samtalsgemenskap. Mr T och jag vandrade nöjda genom stan i den något kyliga decemberkvällen. Mot Rådhustorget och treans buss till Hillebygden.
För Mr T återstod det en favorit i repris, det vill säga spel på julkonsert nummer två, men jag valde istället att följa med dottern och våra goda vänner till Furuvik för den något udda kombinationen klappa-gärna-en-orm-klockan-sexton och traditionell julmarknad. När vi anlände till nöjesparken så sken fortfarande solen, men några julbodar, ett chimpanshus och ett terrarium senare, så hade mörkret sänkts sig och alla ljusslingor fick ståta precis som jag antar att parkledningen hade tänkt. Husknutar, fönsterkarmar, taknockar, räcken, träd och granar, ja, nästan allt du kan tänka dig var upplyst med små lampor. Detta innebär en kluvenhet. Vi fullkomligt överöser vår omvärld med elektricitetsslöseri, medan det på andra håll i världen inte ens finns el framdragen.
Mysigt värre var det i alla fall och jag pyntade julmysigheten med att välja en chokladkladdkaka med grädde till Furuviksfikat och det visade sig vara en vinstlott. Den bar på en hemlighet som avslöjades först när den landade mot smaklökarna. Den var pepparkakskryddad. En idé som jag kommer att använda mig av någon dag framöver. Jul och chokladkladdkaka i samma form. Så det tog jag med mig från nöjesparken. Jag smusslade självklart inte med någon orm eller skorpion hem och det blev inte heller några julmarknadsfynd. Sanningen är att jag tyckte det var en rätt usel julmarknad, så den får de jobba upp till ett annat år. Det beror inte på att jag är sur för att jag var endast ett nummer ifrån två kilo choklad på lotterihjulet. Jösses, vilken tur egentligen. Vem behöver två kilo choklad i skumtomtarnas, knäckens, tryfflarnas och Paradisaskarnas tid? På återseende med ett leende!
PS. Frank Sinatra skulle ha fyllt nittiofem år idag om han hade levat. Nu ville inte livet så, utan vi får minnas en fantastisk sångröst och nynna på låtar som Come fly with me... My way... Love and marriage... I've got you under my skin... Fly me to the moon... Listan kan göras lång. Så även filmlistan och skivlistan. Mr T höjer säkerligen sitt glas för sin favoritsångare idag och jag höjer gärna mitt också. För Frank Sinatra tillhör också gruppen av män som gärna får ringa på dörren i jultid och sjunga carols!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar