Det är sådana här dagar som jag är tacksam över att jag inte bor i England eller inom 08-området. Eller någon annanstans där en millimeter snö ställer till ett ohanterligt levnadskaos. Är det någonstans där vi kan hantera snökaos och då menar jag inte i millimeter- eller centimeter-mängd utan i decimeter och meter räknat, så är det kring Gävlebukten. Därmed inte sagt att jag gillar läget. Tvärtom. Jag har sagt några opublicerbara haranger idag om detta skitväder. För det har det varit. Skitväder. Det snöar inte bara uppifrån, utan från alla riktningar samtidigt. Lägg till blåst och kyla och en känsla av att det inte ens är mysigt att vara inomhus med levande ljus.
Väderleksrapporten på radion sa i morse att om det var möjligt så skulle vi hålla oss hemma. Väderleksrapportören bor tydligen inte i Gävleområdet. Här stannar vi inte hemma vid ett par decimeters snabbt fallande snö. Nittonhundranittioåtta stannade vi dock hemma, när det föll femton decimeter väldigt snabbt fallande snö. Väderleksrapportören tyckte att vi åtminstone skulle vara förståndiga att lämna bilen hemma. Jag måste säga att jag var inte det minsta road av att ta mig sex kilometer till fots i detta väder och cykel var inte heller något alternativ. Jag vet inte om det är så mycket trevligare att åka i diket kollektivt med Stadsbussarna, så jag struntade i förståndet och tog bilen till stan. Det var kanske inte dikeskörningen som väderleksrapportören i första hand tänkte på, utan det var säkerligen i bästa välmening som han tänkte på framskottandet av bil i slutet av arbetsdagen. För där stod jag, sopandes, svärandes, frysandes, nästintill gråtandes och så en del tag med isskrapan också. När jag gått ett varv kring bilen var det nästan dags för ett nytt. Du gör bäst i att inte säga något om att varje årstid har sin tjusning. Inte idag. Vänta till isen har lagt sig, solen skiner och vi kan sätta på oss långfärdsskridskorna. Det finns underbara vinterdagar. Detta har inte varit en av dem.
Varken väder eller tid möjliggjorde en resa till Borlänge. Annars hade det varit trevligt att få åka dit och krama om Mr T:s storebror som idag har firat sina fyrtiosju levnadsår. Om jag känner honom rätt, så har det inte blivit så mycket firande. Han är inte den firande typen. Ett grattis här och nu får det bli för världens bästa Ingo. Jag har ett livslångt tack till honom för all mattehjälp i min ungdom. Jo, vi har känt varandra sedan ungdomen. Mr T introducerades för mig av hans käre storebror och min blivande svåger och litegrann av min före detta pojkvän. Så på sätt och vis står jag i livslång tacksamhetsställning till min före detta pojkvän. Nu tänker kanske du att detta hör ungdomssynderna till, men så är det inte. Det hör endast ungdomen till. Någon synd var det alls inte tal om. Nu har dessutom Mr T och jag varit gifta så länge att vi inom kort firar silvrigt, så var det något de gjorde bra, så var det introduktionen och presentationen av oss båda för varandra.
Den silvriga bröllopsdagen kommer vi med all säkerhet att fira eftersom Mr T och jag hör till de firande personerna i tillvaron. Däremot är morgondagens jubileum inget som jag kommer att höja jubelrop över, men dagen finns där och påminner om att ibland blir inte livet alls som jag tänkt mig. Eller som andra har tänkt sig heller för den delen. Imorgon är det stora, nej förresten, numera är det den lilla FOFA-dagen och så småningom hoppas jag att den förvandlas till mikrodagen eller varför inte bara pulvrisera bort den helt? Vissa saker gör man bäst i att förvara dem efter värde och eftersom jag inte värderar det som inträffat så högt, så ska det få den plats det förtjänar. Det är lite av en triumf att vi imorgon fira teckentolkad veckomässa och att vi får dela gemenskapen kring nattvarden. Jesus, densamme igår, idag och alla kommande dagar. Det är så med livet. Vissa saker förgår. Andra består. Det visar sig också vad som är äkta och på riktigt. Låt oss ta vara på det.
Egentligen var mitt ärende med detta blogginlägg inte alls snöstorm, ofirad svågerfödelsedag, insläpande av f.d. pojkvän eller triumfer kontra nederlag, utan vad jag ville var att berätta om den mäktiga upplevelse jag har gjort ikväll. Vår teckenspråkliga Frälsarkransgrupp hade en träff i kyrkan, bakom kulisserna. Vi har tidigare avverkat själva kyrkorummet med altare och prediksstol och så har vi varit uppe i kyrktornet. Du anar inte vad mycket det finns att se i kyrkan. Vi fick möjlighet att gå in i sakristian och det är inte så märkvärdigt alls, men väldigt intressant.
Vi tittade på prästernas och diakonernas klädsel och jag fick agera skyltdocka och blev klädd som präst för några minuter. Det var lite omständligt med lager på lager, men oväntat bekvämt. Jag vet inte hur det ser ut på prästutbildningen, men måhända får studenterna möjlighet att agera skyltdockor innan prästvigningen och själva komma till slutsatsen att inte vara för tjockt klädda under. En skjorta och ett par byxor räcker. Det krävs ingen polotröja i lammull. Det är ingen risk för köldskador. Jag tyckte på något sätt att det kändes gott och ombonat att gå klädd så och det unnar jag prästerna. Däremot förstår jag att det där hör till gudstjänstklädseln, eftersom det kan inte vara lätt att göra många knop i fotsid dräkt och där övriga attiraljer väger en del.
Alla delar har förresten intressanta namn, som vi i teckenspråkliga Frälsarkransgruppen numera kan svänga oss med. Om vi nu ska svänga oss med ord, så kan vi börja med att kalla gudstjänstkläderna för liturgisk klädsel och så börjar vi med långskjortan som kallas för alba. Det är länge sedan som vi talade latin i Sverige och i kyrkan, men ordet kommer från latinets albus, som betyder vit. Något gulnad vit, vet jag inte vad det heter på latin, men med åren ändras tyget i färgnyans. Alban hålls ihop med ett snöre, som heter cingulum. Det skulle vara väldigt intressant att höra om det är någon präst som säger cingulum längre. Det får mig mest att tänka på julkalendern Herkules storverk och ramsan som mamma sa vid trolleritricket, när Herkules och pappan bytte roller. Överliggande kramaxel, kalasvev och bubbla förknasare. Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det... kanske för att det är lite knasigt att tjugohundratio kalla ett tygband för cingulum. Vad vill man uppnå genom sådana konstigheter?
Därpå följer ett brett tygband som kallas stola med ett uttal där o:et drar sig mot ett å. Som i pengasnacket stålar utan r. Det bandet följer kyrkoårets liturgiska färg och det kan kännas som en mindre vetenskap i sig, men det är ett sätt för kyrkan att med färg försöka återge vissa stämningslägen eller firningsanledningar. Vid gudstjänster då församlingen firar nattvard, så bär prästen även en slags poncho med det mer korrekta namnet mässhake och simsalabim så är prästen klar. Nu krävs det givetvis mer än korrekt klädsel för att bli präst. Jag, i min enkla livsstil tror på kallelsen i tjänsten och så kommer utbildningen och kunskapstörstandet som pågår livet ut. För det är viktigt att komma ihåg att ingen av oss är färdigutbildad. Livet har mycket kvar att lära oss.
Historianörden som finns inneboende i mig fick sitt lystmäte tillgodosett när vaktmästaren lyfte fram den ena spännande saken efter den andra. Klotter från slutet av sjuttonhundratalet och historien om kyrkoherden som satt fängslad tolv år i sibiriskt fångläger. Ja, nu talar vi inte om nuvarande kyrkoherden och inte den före detta heller, utan vi är tillbaka på Karl den tolftes tid. När prästen släpptes och kom tillbaka till Sverige, så fick han kyrkoherdetjänsten som en slags belöning. Det vore lite intressant att fråga kyrkoherden idag om hur han ser på sin tjänst. Han kanske längtar till en tolvårig retreat i Sibirien? Vad vet jag? På återseende med ett leende!
PS. Stefan Holm, höjdhopparen, skulle kanske notera att detta inlägg lades upp klockan tjugotvå och tjugotvå. Kvartett i tvåor. Det verkar som om bloggidéerna håller på att sina när jag ens lägger ner kraft på att nämna det. Men sämre förebilder än Stefan Holm kan jag faktiskt ha. Det är en mycket klipsk och allmänbildad person. Han kanske till och med vet vad ett cingulum är? Eller ska det heta en cingulum?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar