Låt barnen få en vit julafton både vad det gäller snön och spriten!

Jag har gjort en upptäckt att julens färg är inte längre översvallande och varmt röd. Den är vit. Inredningstrenden för övrigt har tydligen satt sina spår även på julpyntandet. Nu är det i och för sig inte jul ännu, utan vi har nätt och jämt kommit in i adventstiden, så min upptäckt kommer kanske på skam. Jag är uppvuxen i ett hem där mamma höll advent när det var advent och så blev det jul nästan över en natt. Du som har sett Madickens jul på film, kanske kan ana hur det var att vakna upp på julaftonsmorgonen. Ännu tydligare var det säkert i min mammas barndomshem, där verkligen allt av övergång från advent till jul skedde sista natten före julafton. Visserligen hade det pågått ett ljusstöpande, matförberedande, bakande och lutfiskande i flera veckor, men den sista mysfaktorshöjaren av julstämning skedde som genom ett trollslag. Där trollerigumman var min mormor.

Jag kommer inte på en enda anledning till att ha jul nu i adventstid. Det skadar inte att ha en tid av väntan på något annat. Vi hinner klara av en del saker som vi känner att vi vill göra, men främst kanske vi ska använda denna tid i vänthallen på att komma fram till vad detta annat är för något. Självklart ska barnen få vänta på tomten. Ja, självklart ska vuxna få vänta på honom också. Jag vill ha allt av det där som Granen står så grön och grann i stugan, julmat, ljus, Alladinask och gärna Paradisask också, sköna fikastunder med hembakade pepparkakor och dito saffransbröd, glöggmys och julskivelyssnade, soffhäng med julklappsboken, för att inte glömma umgänget kring spelbordet. Allt det där som på något vis hör julen till.

När jag nu säger att julens färg tycks vara vit, så menar jag inte i första hand den nyfallna snön som fräschar upp höstlandskapet till det yttersta. Snön klär in skogens träd och hustaken på ett så förunderligt vackert sätt att där ligger TV:s superinredare i lä. Jag lämnar utomhus och låter färgskiftet gälla inomhus. Gardiner, amaryllisar, julstjärnor, blockljus, chokladpraliner. Allt ska vara vitt. Det skulle inte förvåna mig om någon butik får för sig att sälja vita tomtemunderingar också. Som grädde på moset.

För mig är det mycket hjärta i julen. Hjärtat som symbol följer mig året runt, men själva hjärthögtiden är vid jul. Ett varmt, rött, kärleksfullt hjärta. För i grund och botten så handlar inte julen om annonsblad från stans alla butiker eller om ett hysteriskt fejande och frossande. För mig handlar julen om kärlek. Gud sände sin son till världen, för att dess mänsklighet skulle räddas och få ett hopp. Det måste ha handlat om kärlek från Maria till sin Gud, när hon säkerligen med bävande hjärta tackade ja till att föda Guds son. Det måste också ha handlat om kärlek från Josef som stöttade sin trolovade i det högst märkliga budskapet. Josef, jag väntar barn. Jag ska föda Guds son. Hur lätt var det att tackla ett sådant besked i Nasaret? Tonårsfödslar är inte lätthanterade så här tvåtusen år senare heller.

Julens budskap handlar om att vi ska inte vara rädda. Bortom allt pyntade, stress och oro, så finns det en uppmaning: Var inte rädda! Vi sträcker på oss. Klistrar på oss en mask. Fnyser och säger sturskt: Vadå, jag är inte rädd! Va, skulle jag vara rädd? Pyttsan! Det behöver inte gå många sekunder förrän vi blir riktigt skrajsna, om vi bara tänker efter. Någon i vår närhet blir allvarligt sjuk. Sturskheten är som bortblåst. Vi förlorar vårt jobb. Fnysandet övergår i ett hulkande. Vi ser katastrofer och oroshärdar på TV och tänker: Det där kunde vara vi. Det är inget vi säger pyttsan åt då. Änglarnas budskap når oss fortfarande: Var inte rädda! Vi bär bud om en stor nyhet. Något som gäller alla. En Frälsare är född. Detta har inte bara med julklappsinköp att göra. Det gäller något annat än hur många julslingor vi kan fästa upp på våra husfasader, räcken och äppelträdskronor.

Nu ska det ärligt erkännas att jag under många år inte har sprungit ihjäl mig till kyrkan på julaftonen eller ens på juldagen. Det har på sin höjd blivit en julmusikgudstjänst på Annandagen. Den dagen i julhelgen som vi har blivit trötta på all julmat och då det inte längre ligger någon spänning i vad som ryms i julklapparna. Hyacinterna börjar bli rangliga och nu vill ögonen ha ny fräschhet i blicken på tulpanbuketten. Då passar det bra att ha någon annan förströelse. Kyrkan till exempel. Vi har däremot varit noga med att samlas kring krubban i hemmet och att tillsammans läsa julevangeliet. En tradition så god som någon. Det hör liksom till och visst har vi hunnit läsa några minuter när vi ser på Kalle Anka i så många fler minuter. För att inte tala om alla minuter som det krävs för att öppna julklappar och munnar inför all mat, fika och gottebord.

I ett par års tid har dottern jobbat som vaktmästare i kyrkan vid julkrubban och vid midnattsmässan på julaftonen. Det har föranlett oss i familjen att komma till kyrkan två gånger under en och samma dag. Jag har tänkt mycket på det där. Den lilla detaljen att en ung person, i det här fallet vår dotter, är den som leder oss dit vi hör hemma i julens tid. Tankarna virvlar vidare. Hur Gud i sin fantastiska planering för världens räddning inte skickar någon superhjälte utan ett litet barn. Alla som någon gång har hållit en liten baby i famnen, vet att det väcker känslor inom en som vi inte trodde fanns. Ett barn är lättare att ta emot än en fullvuxen Stålman eller ett muskelknippe som Tarzan. Jag tror att Gud vill göra det lättare för oss att komma till honom. Ett litet spädbarn kommer inte heller med några pekpinnar eller diktatorfasoner. Ett barn bara är. Oskyldigt och i behov av vård och kärlek.

Där är jag nu. Inför det lilla Jesusbarnet. Jag som på något sätt så här tvåtusen år senare står med ett slags facit i handen, med vetskapen om vad detta lilla barn skulle få växa upp till och vad han skulle få utstå. Hans blod piskades ut ur hans kropp. Hans blod sipprade fram runt huvudet där törnekronan trycktes på. Hans blod rann ut ur spikhålen som de romerska soldaterna åsamkade honom när de hängde upp hans illa tilltyglade kropp på korset. Blodet som färgade hans höftskynke rött. Jag blir inte alls äcklad av denna händelse. Jag blir förundrad och ödmjuk. Jag tackar Gud för hans enorma julgåva. Ett barn. Jag tar det i min famn. Suger in doften av babyhuden i mina näsborrar. Jag bär barnet ett tag. Sjunger för det. Vaggar det. För jag vet att snart händer det omvända. Han kommer att bära mig och alla andra. På hans skuldror ska herradömet vila. Hans namn ska vara Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Detta är en kärlek som övergår vårt förstånd. En varm, evig och väldigt vackert röd kärlek. Julröd. På återseende med ett leende!

PS. Första advent blev inte precis som jag hade tänkt mig. Jag åkte på någon slags baskeluskdäckning. Så jag och min kroppastolle intog viloläge och vet du vad som hände då? Det rann till i skrivarådern och som genom ett under låg tre jultexter klara inom loppet av några timmar. På tal om röd så har det hänt något verkligt märkligt (de senaste orden ska uttalas på den bredaste småländska du kan tänka dig) idag. Hela styrÖLsen har påbörjat någon slags gemensam ekipering, med början nerifrån, det vill säga skorna. Klarröda curlingkängor. Varma, på-halva-priset och skitläckra. De kommer väl till pass i den bistra kylan som kung Bore ständigt skickar iväg. Det var dock långt ifrån bistert och kallt på föreläsningen med Jonas Helgesson ikväll. Jag är helt tagen. Suveränt bra och imponerande. Jag älskar att få skratta och gråta samtidigt och det fick jag ikväll. Tack Jonas!