God Jul!

När juldagsmorgon glimmar. Jag vill till stallet gå. Guds son i nattens timmar. Där vilar uppå strå. Så är det äntligen dags att önska varandra en riktigt god jul. Jesusbarnet är mitt ibland oss och budskapet som änglarna sprider till hela mänskligheten är att: Var inte rädda. Idag har en Frälsare fötts åt er. En Frälsare. En räddare. Det finns två tecken för ordet Frälsare i teckenspråket. Det ena syftar på att någon tar ett stadigt tag om någons kläder och lyfter upp personen ur en isvak eller ur ett djup. Det andra skjuter bort synden. På båda sätts ett persontecken efter som skiljer det från verbet rädda, frälsa. Jag tycker att teckenspråket är det vackraste språk som finns och inget annat språk visar så tydligt vad det handlar om. Jesus är en person. Gud kommer till oss genom ett litet barn. Han blir människa som vi. Han vill rädda oss. Dra oss upp från det djup vi befinner oss i. Han skjuter undan synden och förlåter oss. Vi har stor anledning att önska varandra en god jul.

Nu har jag varken besökt stall eller kyrka idag på morgonen. Jag unnade mig en sovmorgon efter ha kommit sent i säng efter midnattsmässan inne i stan. Det var mycket folk i kyrkan och alla levande ljusen skapade en fantastisk stämning. Budskapet var klart och tydligt. Ett barn är oss fött. Alla de underbara sångerna fanns med på repetoaren. Det enda som återstod att önska var en annan solist. Någon som kunde tänkas hålla en rak ton, någonstans, någon gång. Vibraton rakt igenom en julnatt fick min ryggrad att frysa till is. Operaröst har sin plats i musikvärlden, men då helst av någon som kan sjunga opera. Vad är det för fel på en vanlig stilla sångröst i julenatten? Det är ju ändå fråga om änglasång. Jag är rädd att om herdarna hade fått sådan vibratosång levererad i julnatten, då hade de stoppat mossa i öronen och inte alls gått iväg till stallet för att se det lilla Jesusbarnet. Ska det bli liknande nästa år vid midnattsmässan, så måste det annonseras med en varningstext, så att mänskligheten får en sportslig att ta med sig öronproppar. Eller säga som herdarna säkert skulle ha gjort om det var detta de hade fått höra: "Kom grabbar, för fåren och deras lamm i säkerhet, innan de blir alldeles nervösa och skrämda".

Nu tycker någon julpolis att på julen ska vi vara snälla. Jag håller helt med om detta, men det är ju inte motsats till varandra att vara snäll och ärlig. Jag tycker att det borde fungera att vara både och samtidigt. Det är juldag och vilken julbonusfröjd att den infaller på en lördag så att jag och Mr T fick lösa årets sista melodikryss. Det var en lagom återhämtning efter julfirandet med släkten igår och så även en uppladdning inför eftermiddagen, då släktingarna dyker upp hos oss. Det är tänkt att det ska bli ett julfika, lite spel och något kvällsgott på bordet. Eldemann kommer emellan som någon slags försenad julklapp som jag verkligen har haft på önskelistan. Jag har ingen större förhoppning om att jag ska vinna någon melodikryssklocka i år, men vem vet... nästa år är kanske året då under sker och jag blir stolt vinnare till ett badlakan eller en klocka?

På tal om att vara snäll, så måste i alla fall tomten ha tyckt att jag höll måttet på snällhet, för oj vad paket han hade burit in och lagt under granen. Jag blev alldeles överväldigad och glad. Två härliga böcker, en hårfön, medlemsskap i Bishop Arms whiskeyklubb med tillhörande glas och i väntan på whiskeyprovning på plats tyckte givaren tydligen att jag skulle ha provning för mig själv. Gåvan levererades i en vacker flaska. Vidare fick jag en scarfs för kommande vårdagar och en egenhändigt tillverkad kniv för kommande kajakäventyr. Det kan låta som om strapatserna går ut på att supa och kasta kniv, men det vill jag dementera å det bestämdaste. Det handlar om njutning för gom och själ. En riktigt bra kniv är A och O i den testeboska vildmarken. Risken när jag räknar upp julklappslistan är att jag glömmer något. Just ja, den traditionella almanackan från mitt kära Virserum. Hur kunde jag missa att sätta den först? Den som min gamla orienteringklubb OK Hjorten ger ut. Vet du, det blir faktiskt inget nytt år om inte jag har den på väggen. Så nu kan du lugnt och tryggt luta dig tillbaka och invänta 2011. Det kommer, lika säkert som jag har Hjorten-almanackan på väggen. Med alla vackra bilder från hembygden.

Det har väl inte undgått någon att det snöar, snöar och snöar i vårt land? Julen blev så där härligt vit som vi alla önskar, men nu vill jag lägga in en ansökan om snö-stopp. Egentligen tycker jag att detta är rent bedrövligt, eftersom det å det grövsta förstör vår långfärdsskridskorssäsong. Hjälp, vilket långt ord det blev. Kan bli användbart i någon kom-på-det-längsta-ordet-tävling fram över. Eftersom jag så ofta deltar i sådana... Allvarligt talat, i höstas, när jag insåg att kajaksäsongen verkligen var över. Den dagen då jag försökte trotsa den tunga insikten och gick och köpte vattentäta strumpor, som någon slags protest. Jag hade inte mer än hunnit hem, då jag insåg att med vattentäta strumpor kommer jag inte långt. Jag borde ha köpt en vattentät dräkt om jag skulle kunna ge mig ut och paddla. Som du förstår var detta en mörk och dyster dag. Då klickade det till i huvudet och det lät som en positiv dörrklockesignal. Ding dong! Ding dong! Du har väl inte glömt långfärdsskridskorna? Med dem kan du ta dig till samma platser som du har kunnat med kajaken. Var vid gott mod!

Så jag har varit vid gott mod och tänkt att snart, ja, mycket snart bär det iväg. Pyttsan. Däremellan kom snön. Inte bara i form av några flingor utan vi räknar i decimeter och på sina ställen nära metern. Nittioåtta procent av isarna i vårt land är täckta av snö. Där under, även om isen har lagt sig, så är den dålig och på sina ställen väldigt osäker. Ingenting att göra något åt förvisso, men jag bloggar i Sverige och då är det tillåtet och nästan förväntat av vi ska gnälla lite. På vädret verkar det vara tillåtet att gnälla hur mycket som helst. Det kan inte försvara sig och bara för att det finns människor som utbildar sig till meteorloger, som försöker prognosicera vädret, så skäller vi på dem också. Av bara farten. Det är bara min ömma moder som till etthundra procent försvarar väderleksgubbarna. Det måste kännas skönt för Pohlman och hans efterträdare.

Slutgnällt. Det är faktiskt juldag och den största dagen på hela julhelgen. Jag ska försöka höja ribban och inte sitta här och surgnälla. Nedanför mina fötter ligger Millie. Världens största glädjespridare. Så förbehållslöst det är när hon ger av sig själv. Det är nog första gången i världshistorien som någon liknar Gud vid en hund och jag får passa mig. Den danske tecknaren Kurt Westergaard gjorde flera Muhammedkarikatyrer som publicerades i dansk press. Följden har blivit mordhot och tillika mordförsök. Tecknaren har levt med säkerhetsvakter och säkerhetsrum i flera år. Eftersom ingen har sett Muhammed, så är det inte svårt att räkna ut att tecknaren har använt sin fantasi och säkert så även sin kreativitet. Ingen normalt tänkande person tänker att han har lyckats skapa en sann bild av Muhammed när han ser en rondellhund eller någon annan karikatyr. Visst, jag kan tycka att det är provocerande och onödigt att göra narr av det som är heligt och viktigt för många människor. Jag har sett många provocerande bilder på Jesus. Bilder som jag antar att ingen skulle vilja se sin vän eller sitt syskon avporträtterad. Vissa bilder innehåller dock lite humor och jag tror att vi har fått humorn för att vi ska använda den. Jag tror också att vi har fått modet att säga ifrån när det är på sin plats att säga ifrån. Men att mordhota och gå till mordhandlingar är långtifrån smart eller kreativt. Varken kristendomen eller islam bär på dessa budskap.

Tänker jag ändå använda bilden av Millie för Gud? Jag har inte sett Gud. Jag har bara sett Hans verk och handlande. Jag tror inte att Han har päls och fyra ben. Men jag tror att Han är lika glad eller till och med gladare än Millie, när jag kommer hem till Honom. Jag tror att Han möter mig lika förbehållslöst och kärleksfullt. Jag tror att jag kan berätta allt för Honom och Han lyssnar. Hans ögon ser på mig och jag undrar kanske vad Han tänker. Där tar bilden och jämförelsen slut och om jag frågar Honom så tror jag att Han ger mig sitt svar: "Så mycket älskar jag dig och alla andra människor, så jag har gett er min ende son. Därför att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv". Det är Guds sätt att säga: God Jul! På återseende med ett leende!

PS. Kan inte låta bli att nämna att en kvinna som jag beundrar för hennes mod, vältalighet, skrivarkonst och villighet att tjäna Gud. Evangeline Booth. Dotter till Frälsningsarméns grundare, William och Cathrine Booth. Hon föddes på självaste juldagen år artonhundrasextiofem. Ett händelserikt år för makarna Booth. En dotters födelse och så självaste Frälsningsarmén. Det som är intressant med Evangeline Booth är att hon aldrig gifte sig. Hon hade kanske inte tid, eftersom hon gick i sina föräldrars fotspår och var general, alltså högst i topp för Frälsningsarméns ledning under många år. Det hon däremot hann var att adoptera och uppfostra fyra barn. Vi pratar i slutet av artonhundratalet. Det gör berättelsen om hennes liv än mer intressant.