Är det så att jag prioriterar annorlunda? Så kan det vara. Ett vanligt uttryck för dem som inte verkar ha så mycket att göra är att: Skaffa dig ett liv! Det är egentligen ett ganska korkat uttryck eftersom alla som är i livet redan har ett liv, men jag antar att meningen är att personen ska skaffa sig ett vettigt liv. Då är det bättre att säga så: Skaffa dig ett vettigt liv! Det bör kanske komma en deklaration på vad som är vettigt eller inte också. Ett liv har jag alltså haft sedan fyrtiofem år tillbaka. Frågan är om det är så vettigt?
Åh jo, nog är det väl vettigt allt. Jag är lyckligt gift med världens bästa make. Vi har två fina barn som är på väg ut i vuxenvärlden. Vi har jobb som vi trivs med. Vi bor bra och vi har släkt och vänner som vi har goda relationer med. Som grädde på moset har vi fått knyta härliga band till världens goaste hund, Millie. Det låter väl vettigt så långt? Nu finns det inte så många gränsmarkeringar och staplar på vad som anses vettigt eller inte. Vi måste gå till oss själva och ställa frågan: Verkar detta vettigt? Jag funderade lite på det i helgen som gick av den enkla anledningen att förra veckan gick i en hastighet av trehundratrettio kilometer i timmen nästan hela tiden. Det var alldeles för mycket att göra hela tiden.
Nu vet jag att min chef inte läser min blogg särskilt regelbundet, han har säkerligen vettigare saker på sitt schema. Så jag kan med ganska stor säkerhet skriva som det är, utan att det kommer till hans vetskap. För jag tror att han skulle bli rätt fundersam, om han visste hur fulltecknad förra veckan var. När almanackan är fullklottrad och det hela tiden kommer nya saker i skallen som ska åtgärdas och lappar skrivs i kom-ihåg-syfte och det slutar med att jobb packas med hem. Är det vettigt? Självklart inte. Men det kan så här i efterskott användas som en förklaring till att jag inte har bloggat så mycket. Alltid något.
Det är riktigt länge sedan som jag planerade denna kväll. Nu kom det till lite bonus-roligheter, men det återkommer jag till senare. Jag läste höstprogrammet för Gävle Teater någon gång i september och såg då att Jonas Gardell skulle göra sin föreställning "Trafikplats Glädjen" här i stan. Den har han gjort förut, för några år sedan, men den gången tror jag att han höll till på Gävle Konserthus. Efter den föreställning kunde jag bara lite avundsjukt läsa recensionerna i tidningen och höra andra berätta om hur braaaaa den vaaaaar, men jag hade alltså inte varit där. Saken är den att mycket av sådana där roliga och intressanta saker som händer i stan kan gå mig förbi. Det är en upptäckt jag har gjort de senaste åren att jag ofta läser om saker som har varit, mer än att jag läser om saker som ska ske. Undantaget Gävle Symfoniorkesters konserter förstås. Det har kanske sin förklaring i att generalprogrammet bärs hem till köksbordet direkt när det har kommit från tryckmaskinen. Mr T:s förtjänst.
Tillbaka till Jonas Gardell. Det är väl få personer som delar Sveriges befolkning i två åsiktsdelar som han gör. Speciellt inom kyrkliga kretsar. Usch, Jonas Gardell, säger en del. Bög. Säga vad man vill om kyrkans folk, de må ha sina fördomar, men raka på sak är de. I alla fall i bög-frågan. Annars är det inte ovanligt med hummande och hymlande. Det blir väldigt många gånger tydligt att människan och hennes värde försvinner och ersätts med sexualiteten. Ja, det är verkligen motstridigt, eftersom ofta samma åsiktsmänniskor inom kyrkan verka tycka att sexualiteten inte existerar. Men att Jonas Gardell är bög är de tvärsäkra på. Punkt. Jag ger dem rätt i sak. Men mer politiskt korrekt är att säga HBT-person. Så inledde nämligen Jonas Gardell sin föreställning. Med att tala om att han är en HBT-person. Plus alla tillägg av bokstäver för att beskriva det han är, bög.
Jag har många gånger undrat varför det är så viktigt för homosexuella att tala om att de är just homosexuella. Det ordnas festivaler och temadagar. Föreläsningar och livliga diskussioner, där bögar och lesbiska låter ropen skalla, sexuell frihet åt alla. Varför gör inte vi heterosexuella likadant? Vi som älskar minst lika mycket? Vi som också känner lust? Vad är skillnaden? Bara att jag råkar älska en person av det motsatta könet.
För mig är Jonas Gardell först och främst en medmänniska, som jag respekterar för den han är. Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om hans sexualitet, precis lika lite som jag bryr mig om andras sexualitet. Jag tycker att det räcker gott med att hålla reda på min egen och på min makes. Allt annat innebär bara överansträngning på sådant som jag inte har med att göra. Jag fascineras av Jonas Gardells scennärvaro. Han använder sin kropp som redskap, inte minst ansiktsmusklerna för att föra fram en sinnesstämning. Den mimiken är avundsvärd. Det är imponerande att en ensam människa kan stå på scen och trollbinda en publik i över en och en halv timma. Han lockade till skratt, han frammanade riktigt rejäla skrattsalvor, men också en knäpptyst tystnad. Nästan så att jag inte ens ville andas, för att andetagen kunde höras som åskdunder i lokalen. Sådana stunder är mäktiga stunder och då får den andra åsiktshalvan gärna fnysa fram sin bögkommentar.
Jag har även haft gott nöje av Jonas Gardells program på TV om kristen tro. Jag har hans böcker om både Gud och Jesus och jag gillar hans rättframhet och hans träffsäkerhet. Han pekar på saker som ger igenkännande skratt tillbaka. I hans föreställning fanns utrymme för vittnesbörd om hans tro och han berättade öppet om Jesus och hans gärningar. Jag tror det är mer än vad de människor gör som fnyser om hans sexualitet. Inför fullsatt lokal passade han på att visa vad Jesus, enligt bibeln, skulle göra i olika situationer och han uppmanade oss att göra likadant för en annan människa. Han önskade att någon hade kommit och gjort så för hans egen mamma när hon befann sig i en verklig livskris. En naken och öppen föreställning med det djupaste allvar om utanförskap, mobbing, skilsmässa, sjukdom och död, men ändå gick Mr T och jag därifrån med ett leende på läpparna och med muntra hjärtan. Hur många av oss skulle klara av att åstadkomma detta? På återseende med ett leende!
PS. Före föreställningen avnjöt vi en trerätters middag med levande ljus på bordet och vatten i glasen. Det var mysigt och romantiskt och med en alldeles lysande duktig servitris. Så vi var på gott humör när vi gick in på teatern. Vid hemkomst inträffade dagens höjdpunkt! En ursäkt till Jonas Gardell och till den trevliga servitrisen, men det är inte var dag som vi sprättar upp en låda Helsinge Rököl. Äntligen finns drycken tappad på flaska. Det är nästan ett par veckor sedan som jag var inne på ett Systembolag nära mig och gjorde en gemensam beställning för StyrÖLsens medlemmar och nu hade alltså kartongerna kommit. Två kartonger, tolv buteljer i varje, alltså, tjugofyra flarror är nu hemlevererade och de övriga medlemmarna är informerade. Jag och Mr T nallade på varsin Helsinge Rököl och jag hörde Mr T:s första smakkommentar: Mmmmmmmm. Vad god! Vilken eftersmak! Jag förstår att ni har blivit förtjusta. Jag svarade: Kul att du gillar den. Jag älskar dig! Glöm aldrig det! Du skulle veta hur god den är till raggmunk. När sältan möter tjärigheten. Då uppstår ljuv smaklöksromantik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar