Sverige har precis vunnit mot Tjeckien med siffrorna sex-tre i junior-VM i hockey. Nationalsången klingade precis ut och en av Gävlegrabbarna blev utsedd till Sveriges lirare i matchen, Calle Järnkrok. Det är bara att gratulera, till vinst och till utnämning. Ännu en jullovsledig dag går mot sitt slut. Jag ska erkänna att jag har kommit in i ledighetslunken och börjar så smått fundera på hur det ska gå att börja jobba igen. Vid jobbstartstid har jag inte ens vaknat. Vid förmiddagsfikatid på jobbet går jag långpromenad iklädd mysbyxor i sällskap med Millie. Jag sitter längre än en halvtimme med kaffekoppen och jag bestämmer helt och hållet vad som ska göras, helt baserat på det jag vill göra. Förstår du vilken omställning som måste till innan nästa vecka?
När vi ändå är inne på hockey så kan nämnas att Södertälje SK, hockeylaget i mitt hjärta, i mina tankar och på mina läppar fick stryk ikväll. Hemma mot gästande HV71. Det är ju så att jag får lust att säga några väl valda fula ord om smålänningarna. Nu passar sig inte det i den här bloggen och förlusten var faktiskt ganska väntad. Det tändes dock ett hopp hos mig vid ställningen tre-tre. Slutresultatet blev dock tre-fem. Smålänningarna fick avsluta hockeyåret tjugohundratio med tre pinnar. Något som smålänningen inom mig inte alls är glad för.
För första gången på lång tid så var det en fantastisk morgonpromenad. Vi såg solen höja sig över trädtopparna och himlen var vackert vinterfärgad. Inte alls så grå och kompakt som den har varit den senaste tiden. Det gav hopp om en snöfri dag. Ack, vad vi hoppades fel. Självklart kom det snö idag igen. Ett ymnigt eftermiddagssnöfall. Det är säkert alla önskelistor om en vit jul som nu infrias. Jag antar att önskningarna gällde för julen innevarande år. Om det fortsätter på det här sättet, så verkar snön räcka för nästa jul också. I alla fall fram till påska, precis som sångtexten utlovar: Julen varar ända fram till påska... fast det var inte sant, för däremellan kommer fasta. Nåja, fram till fastan i alla fall kommer marken vara vit och skottningsbar om det ska fortsätta på det här viset. Aldrig har väl en paddlingssäsong känts mer avlägsen.
Jag hörde några uppmuntrande ord på radion häromdagen och jag försökte faktiskt ta till mig dem. Det var någon positiv själ som sa att vi ska ta tillvara den här vita vintern och utnyttja skidor och andra snöbehovsaktiga vinteraktiviteter. Det kunde lika gärna ha spöregnat i samma utsträckning. Visst, snö är trevligare än regn, men regnet har också sina fördelar. Vi slipper skotta regnmassorna. De sköter sig själva på något förunderligt sätt. Självklart tycker även jag att det är bättre med snö än regn under julen, men jag vill gärna lägga mig i mängden. En vit jul hade vi redan garanterat oss i början av december. Resten har egentligen bara varit en fråga om skottning och var vi gör av alla högar i kvarteret. När snön täcker staket, äppelträd och nedervåningen på hus, då har vi fått mer än vi vill.
Nu hjälper min klagolåt varken till eller från, så jag kan lika gärna ägna mig åt att summera året som snart är till ända. För min del började det ju i bottenläge med sorkfeber. Större delen av januari försvann i någon slags smärtkavalkad och febertopp som varade på en höghöjdsnivå av över fyrtio i två veckor. Sedan sjönk den drastiskt till trettionio i en vecka. Det hela avslutades med en sväng till sjukvården för provtagning och konstaterande att utslagning av njurfunktion är en följd av sorkens lämningar. Det blev uppförsbacke rent kroppsligt under våren. Trötthet, värk och faktiskt lite irritation över att sorkbajs kan uppta så mycket tid och kraft.
Jag kände faktiskt lite oro på försommaren för stundande studentbal och studentdag. Trots att jag med mitt förnuft kan tänka att det ordnar sig, så kom känslorna ikapp. Dottern skulle ta studenten och lite erfarenhet hann vi skaffa oss när det var dags för sonen för två år sedan. Minnet av den dagen satt fortfarande kvar i själ och hjärta och jag mindes bara hur roligt det var att styra med allting. Så jag manade fram den känslan igen. Det var en lyckostund att få se dottern göra entré ute på Engeltofta en kväll i maj. Ljuvligt vackert i en lång, läcker röd klänning och håret uppsatt i en frisyr värdig Hollywood. Julia Roberts skulle ha varit grön av avund, jag är helt övertygad om det.
Mr T och jag var lediga veckan före studenten och jag blickar tillbaka på underbara dagar. Att förbereda studentbuffé är riktigt roligt. Vi var förståndiga och tog många pauser. Satt ute i solskenet och fikade, läste och njöt av att ta dagen som den kom. Visst gick det många tankar genom skallen, rädd för att ha glömt något, men studentdagen kom och gick utan några bekymmer. Förutom att regnet öste ner under utsläppet. Jag hade köpt sex ponchos som vi drog över huvudet och där stod vi som en symbol för svenska flaggan och försökte hålla festhumöret uppe. Med en genomskinlig plast över studentskylten. Ibland tänker jag väldigt positiva tankar om att det är just det jobbiga inslaget i händelsen, som gör att vi minns det extra noga. Dessutom klarar vi mer än vi tror. Även om vi oftast planerar för ett liv i solsken.
Dagen efter studenten firade min bror sin femtioårsdag trettio mil bort och vi tillbringade många timmar i bilen och många timmar på ett mycket trevligt födelsedagskalas. På söndagen efter alla festligheter njöt vi av studentrester, blomdoft och höjde ett glas för oss som kom, såg och segrade. Vi hade klarat student nummer två och nästa gång när det är tätt inpå familjen, så är det förhoppningsvis barnbarn. Då ska jag mer än gärna blåsa ballonger och vika servetter.
Trots alla familjehögtider och höjdpunkter är midsommarafton svårslagen. Då flyttade Millie , fem och ett halvt år in hos oss och har sedan dess haft våra hjärtan i sina tassar. Vi älskar henne och jag tror att jag vågar påstå att hon älskar oss och trivs bra här. Det har varit en svårslagen resa med henne det senaste halvåret och jag skulle inte byta bort en dag av alla dagar med henne. Det finns ingen som förmår att få oss att känna oss så behövda, så välkomna hem, så bäst i hela världen, som hon får oss att känna oss. När jag är på jobbet längtar jag efter henne. När jag är bortrest längtar jag ännu mer efter henne. Ett liv utan Millie verkar inte vara något bra liv längre. Vilken gåva hon är!
Så sommaren blev speciell och den lever fortfarande kvar i bilder och i minnen. Sommaren då två Smålandsflickor möttes och kärlek uppstod vid första ögonkastet. Nu pratar jag inte om Millie för hon är en spanjorska, med vägarna förbi Finland. Jag pratar om Lisa. Min vackra kajak. Vi, som båda två är födda i Västervik. Båda två är tillverkade i Småland. Inte undra på att bandet redan fanns. Hon kostade mig tio lappar och jag hade, om jag inte var smålänning, kunnat betala tio till. Så fin är hon! Välformad, fräsch och trygg. Vad önskar du mer av en småländska? Att hon ska vara snäll? Det är hon. Att hon ska vara glad? Det är hon också alltid. Nu längtar jag bara efter sjösättning, eller åsättning, eller havssättning till kommande säsong. Nya mål och äventyr väntar.
Om vi ser bortom bloggaren för en stund och tittar lite vidare ut mot omvärlden, vad hittar vi då för det gångna året? Jordbävning i Haiti, Saab-oroligheterna, länspolismästaren Göran Lindberg som åker fast för en sexhärva, vinterspelen i OS i Vancouver i Kanada, vulkanen på Island, som är skitsvår att stava rätt och ännu svårare att uttala, som spred ut sin aska över hela Europa och lamslog flygtrafiken, fotbolls-VM i Sydafrika, gruvolyckan i Chile, Sverigedemokraterna väljs in i Sveriges riksdag, vilket nästan känns värre än att Anna Bergendahl vann melodifestivalen, femtioöringen avskaffas och en självmordsbombare spränger sig själv i luften på öppen gata i Stockholm. Detta är bara ett axplock. Runt om i världen händer det varje dag stora och små nyheter och vi kan omöjligt komma ihåg dem alla på rak arm. När vi läser om dem, så nickar vi igenkännande eller mumlar lite försiktigt. Vissa tider på året har vi så fullt upp med vårt eget att vi varken hinner eller orkar ta in mer.
Vissa saker engagerar mer än andra förstås. Jag tycker exempelvis att alla katastrofer som sker i vår värld, om de så drabbar hundratusen eller hundra personer är fruktansvärda. I jämförelse med SSK och melodifestival, så faller hockeyn och schlagermusiken platt. Det gör den så bra utan några jämförelser med katastrofer. Många har under året lagt ner kraft på att oja sig över kronprinsessbröllopet. Jag önskar att detta engagemang fanns i lika stor utsträckning när det gäller att få ut Sverigedemokraterna från riksdagen och när det t.ex. gäller barnslaveri runt om i världen. Det finns över tvåhundra miljoner barnslavar på vår jord. Det är över tvåhundra miljoner för många. Må vi under det nya året hjälpas åt att fokusera på det som verkligen betyder något för andra och oss själva. På återseende med ett leende på andra sidan nyårsskiftet!
Jag hörde några uppmuntrande ord på radion häromdagen och jag försökte faktiskt ta till mig dem. Det var någon positiv själ som sa att vi ska ta tillvara den här vita vintern och utnyttja skidor och andra snöbehovsaktiga vinteraktiviteter. Det kunde lika gärna ha spöregnat i samma utsträckning. Visst, snö är trevligare än regn, men regnet har också sina fördelar. Vi slipper skotta regnmassorna. De sköter sig själva på något förunderligt sätt. Självklart tycker även jag att det är bättre med snö än regn under julen, men jag vill gärna lägga mig i mängden. En vit jul hade vi redan garanterat oss i början av december. Resten har egentligen bara varit en fråga om skottning och var vi gör av alla högar i kvarteret. När snön täcker staket, äppelträd och nedervåningen på hus, då har vi fått mer än vi vill.
Nu hjälper min klagolåt varken till eller från, så jag kan lika gärna ägna mig åt att summera året som snart är till ända. För min del började det ju i bottenläge med sorkfeber. Större delen av januari försvann i någon slags smärtkavalkad och febertopp som varade på en höghöjdsnivå av över fyrtio i två veckor. Sedan sjönk den drastiskt till trettionio i en vecka. Det hela avslutades med en sväng till sjukvården för provtagning och konstaterande att utslagning av njurfunktion är en följd av sorkens lämningar. Det blev uppförsbacke rent kroppsligt under våren. Trötthet, värk och faktiskt lite irritation över att sorkbajs kan uppta så mycket tid och kraft.
Jag kände faktiskt lite oro på försommaren för stundande studentbal och studentdag. Trots att jag med mitt förnuft kan tänka att det ordnar sig, så kom känslorna ikapp. Dottern skulle ta studenten och lite erfarenhet hann vi skaffa oss när det var dags för sonen för två år sedan. Minnet av den dagen satt fortfarande kvar i själ och hjärta och jag mindes bara hur roligt det var att styra med allting. Så jag manade fram den känslan igen. Det var en lyckostund att få se dottern göra entré ute på Engeltofta en kväll i maj. Ljuvligt vackert i en lång, läcker röd klänning och håret uppsatt i en frisyr värdig Hollywood. Julia Roberts skulle ha varit grön av avund, jag är helt övertygad om det.
Mr T och jag var lediga veckan före studenten och jag blickar tillbaka på underbara dagar. Att förbereda studentbuffé är riktigt roligt. Vi var förståndiga och tog många pauser. Satt ute i solskenet och fikade, läste och njöt av att ta dagen som den kom. Visst gick det många tankar genom skallen, rädd för att ha glömt något, men studentdagen kom och gick utan några bekymmer. Förutom att regnet öste ner under utsläppet. Jag hade köpt sex ponchos som vi drog över huvudet och där stod vi som en symbol för svenska flaggan och försökte hålla festhumöret uppe. Med en genomskinlig plast över studentskylten. Ibland tänker jag väldigt positiva tankar om att det är just det jobbiga inslaget i händelsen, som gör att vi minns det extra noga. Dessutom klarar vi mer än vi tror. Även om vi oftast planerar för ett liv i solsken.
Dagen efter studenten firade min bror sin femtioårsdag trettio mil bort och vi tillbringade många timmar i bilen och många timmar på ett mycket trevligt födelsedagskalas. På söndagen efter alla festligheter njöt vi av studentrester, blomdoft och höjde ett glas för oss som kom, såg och segrade. Vi hade klarat student nummer två och nästa gång när det är tätt inpå familjen, så är det förhoppningsvis barnbarn. Då ska jag mer än gärna blåsa ballonger och vika servetter.
Trots alla familjehögtider och höjdpunkter är midsommarafton svårslagen. Då flyttade Millie , fem och ett halvt år in hos oss och har sedan dess haft våra hjärtan i sina tassar. Vi älskar henne och jag tror att jag vågar påstå att hon älskar oss och trivs bra här. Det har varit en svårslagen resa med henne det senaste halvåret och jag skulle inte byta bort en dag av alla dagar med henne. Det finns ingen som förmår att få oss att känna oss så behövda, så välkomna hem, så bäst i hela världen, som hon får oss att känna oss. När jag är på jobbet längtar jag efter henne. När jag är bortrest längtar jag ännu mer efter henne. Ett liv utan Millie verkar inte vara något bra liv längre. Vilken gåva hon är!
Så sommaren blev speciell och den lever fortfarande kvar i bilder och i minnen. Sommaren då två Smålandsflickor möttes och kärlek uppstod vid första ögonkastet. Nu pratar jag inte om Millie för hon är en spanjorska, med vägarna förbi Finland. Jag pratar om Lisa. Min vackra kajak. Vi, som båda två är födda i Västervik. Båda två är tillverkade i Småland. Inte undra på att bandet redan fanns. Hon kostade mig tio lappar och jag hade, om jag inte var smålänning, kunnat betala tio till. Så fin är hon! Välformad, fräsch och trygg. Vad önskar du mer av en småländska? Att hon ska vara snäll? Det är hon. Att hon ska vara glad? Det är hon också alltid. Nu längtar jag bara efter sjösättning, eller åsättning, eller havssättning till kommande säsong. Nya mål och äventyr väntar.
Om vi ser bortom bloggaren för en stund och tittar lite vidare ut mot omvärlden, vad hittar vi då för det gångna året? Jordbävning i Haiti, Saab-oroligheterna, länspolismästaren Göran Lindberg som åker fast för en sexhärva, vinterspelen i OS i Vancouver i Kanada, vulkanen på Island, som är skitsvår att stava rätt och ännu svårare att uttala, som spred ut sin aska över hela Europa och lamslog flygtrafiken, fotbolls-VM i Sydafrika, gruvolyckan i Chile, Sverigedemokraterna väljs in i Sveriges riksdag, vilket nästan känns värre än att Anna Bergendahl vann melodifestivalen, femtioöringen avskaffas och en självmordsbombare spränger sig själv i luften på öppen gata i Stockholm. Detta är bara ett axplock. Runt om i världen händer det varje dag stora och små nyheter och vi kan omöjligt komma ihåg dem alla på rak arm. När vi läser om dem, så nickar vi igenkännande eller mumlar lite försiktigt. Vissa tider på året har vi så fullt upp med vårt eget att vi varken hinner eller orkar ta in mer.
Vissa saker engagerar mer än andra förstås. Jag tycker exempelvis att alla katastrofer som sker i vår värld, om de så drabbar hundratusen eller hundra personer är fruktansvärda. I jämförelse med SSK och melodifestival, så faller hockeyn och schlagermusiken platt. Det gör den så bra utan några jämförelser med katastrofer. Många har under året lagt ner kraft på att oja sig över kronprinsessbröllopet. Jag önskar att detta engagemang fanns i lika stor utsträckning när det gäller att få ut Sverigedemokraterna från riksdagen och när det t.ex. gäller barnslaveri runt om i världen. Det finns över tvåhundra miljoner barnslavar på vår jord. Det är över tvåhundra miljoner för många. Må vi under det nya året hjälpas åt att fokusera på det som verkligen betyder något för andra och oss själva. På återseende med ett leende på andra sidan nyårsskiftet!
PS. Låt mig bara för att höja nyårsstämningen skriva att Europeiska kommissionen utsåg detta år att vara Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Måtte de inte ha kommit på tanken att ha bestämt ett nytt mål för tjugohundraelva, för de har mycket kvar att jobba på när det gäller innevarande års ambitioner. Ibland är intentionen god. Men den måste komma från papper till handling. När det gäller EU gör jag inga större förhoppningar om detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar