En mörk del av historien

År nittonhundrasjuttioett i vårt land Sverige påbjöd lagstiftningen att en gravid kvinna skulle utföra abort på sitt foster och därefter tvångssteriliseras. När kvinnan kom in till sjukhuset så meddelade hon personalen att hon kände sitt barn röra sig i magen. Personalen nonchalerade detta och viftade bort det. Aborten utfördes och kvinnans tredje barn föddes aldrig. Kvinnan levde sedan cirka fyrtio år till med vetskapen om att hon var steriliserad. Mot sin vilja. Inte nog med det fruktansvärda ingreppet mot kvinnans kropp. Svensk lagstiftning möjliggjorde också att ett barn aldrig fick chans att andas, leka, skratta, få vänner, gå i skola, skaffa familj, se världen och skaffa sig erfarenheter. Jag kallar detta mord och eftersom detta inte är det enda fallet så drar jag det till sin spets och kallar det folkmord.

Tvångssterilisering förekom i vårt land mellan åren 1934 och 1975. Det beslutsmakten eftersträvade var rashygien, folkhälsoskäl och också någon form av kontroll av asociala personer. I lagen om tvångssterilisering stod det att det kunde "bestämmas att en person, som på grund av själslig rubbning ej kan anses förmögen att avgöra, huruvida han bör steriliseras eller ej, kan steriliseras, bland annat om risk föreligger att han skall överföra arvsanlag till sinnesslöhet el. sinnessjukdom till sin avkomma. Det stod också att sterilisering kan ej utföras mot någons vilja och är en privatsak mellan vederbörande och hans läkare. Tvångssterilisering utfördes alltså på människor som ansågs intellektuellt omyndiga och förmodligen lät sig många som inte var intellektuellt omyndiga övertalas av myndigheten.

Lagen om sterilisering skärptes år nittonhundrafyrtioett och det går säkert att dra slutsatsen av detta att då skärptes även påtryckningarna. Detta var under pågående krig och Sverige höll sig neutralt, men påvisade tydliga tecken på vägval när det gäller att inte behandla människor med lika värde. Det fanns tre olika kategorier när det gäller steriliseringsorsaker. Eugenisk indikation (även benämnd arvs/rashygienisk), då det kunde antas att en person genom arvsanlag på avkomlingar kunde överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet, svårartad sjukdom eller lyte av annat slag.

Social indikation, då personen ansågs vara "uppenbart olämplig" att handha vårdnaden om barn på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten eller på grund av asocialt levnadssätt och så medicinsk indikation, då personen ansågs lida av sjukdom, kroppsfel eller annan "svaghet" kunde hon steriliseras för att förebygga ett havandeskap som skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Det var framförallt kvinnor som steriliserades. De var ofta unga och från socialt utsatta grupper. Läkare bedömde dem på ganska lösa grunder och så genomfördes steriliseringen. I vissa fall så förklarades inte ingreppet och det finns även exempel där sjukhuspersonalen informerade om en blindtarmsoperation, när det i själva verket handlade om sterilisering.

Tillbaka till år nittonhundrasjuttioett och till kvinnan som var gravid med sitt tredje barn. Syskonen var nio och fyra år. En flicka och en pojke. Fulla av liv. Snart skulle de ha fått ett syskon, om inte en socialtjänstkvinna kommit hem med ett brev som skulle undertecknas och där kvinnan var tvungen att acceptera abort och sterilisering. Det visade sig vara mer tvång än förklaring i sammanhanget. Till vilken kategori hörde då kvinnan eftersom det överhuvudtaget var aktuellt med sterilisering? Eftersom det redan fanns två friska barn i familjen, så kan vi ju verkligen undra vad läkarvetenskapen grundar sitt beslut på?

Jag hamnar på eugenisk indikation eftersom den innefattar personer med lyte. Eller tyckte de att medicinsk indikation kunde vara en anledning också? Eftersom den innehåller kroppsfel. Social indikation verkar inte trolig, eftersom kvinnan redan fått två barn och lyckats uppfostra dem, men vem vet? Lagstiftningen kunde kanske hävda ett asocialt levnadssätt? Kvinnan var nämligen döv. Om du är finkänslig och rädd för fula ord, så ska du hoppa ett par meningar nu eller sluta läsa här. Jag anser att detta är rent ut sagt för jävligt. Jag blir uppriktigt förbannad och vred när jag får veta sådana saker. Det är en pissig skam för Sverige och myndigheterna vet om detta och har undanröjt mycket av den bevisning som borde ha fått komma fram i ljuset.

Det går inte att med ekonomiska medel gottgöra all den smärta som lagstiftningen har åsamkat många oskyldiga människor. Det finns inte en chans att värdera en sådan skandal i ören och kronor. Det finns en risk i att nuvarande makthavare skyller på att det hände före deras tid och det är förvisso sant, men ändå borde officiella ursäkter gå ut och informationen borde spridas. Detta har hänt och det får inte ske igen. Sveriges riksdag avskaffade lagen helt år nittonhundrasjuttiosex och då hade över sextiotretusen människor, huvudsakligen kvinnor, steriliserats. Av dessa har cirka sextonhundra personer fått skadestånd. Var är pengarna till alla de andra? Om de nu inte lever, så finns det andra ändamål att skänka pengarna till. Det finns säkert många grymma metoder kvar i vår värld som kan uppmärksammas. Det vore ett sätt att hedra dessa offer för idiotisk lagstiftning.

För oss andra återstår det att med gemensamma krafter se till att sådana tendenser inte får chans att blomstra igen. Det var ett himla hallaballå i och med att Sverigedemokraterna kom in i Sveriges riksdag. En av Sverigedemokraternas punkter i deras partiprogram lyder som följer: En återgång till den assimileringspolitik som gällde fram till mitten av 1970-talet och som innebär att det är invandrarna som skall anpassa sig till det svenska samhället och inte tvärtom. Jag tycker vi borde ha kommit längre och om det är någon som ska anpassa sig så är det väl Sverigedemokraterna som borde ha politik för tjugohundratiotalet istället. Det här med att en viss grupp av människor ska anpassa sig och bli som en annan grupp är en skräck för hela mänskligheten. Vilka ska vi anpassa oss efter? Sverigedemokraterna? Jag tror att människan är skapad för att gå framåt. Då kan vi inte gå tilllbaka till en politik som gällde fram till mitten av sjuttiotalet. Detta skriver jag för att hedra den kvinna som log mot oss alla på ett fotografi i en fin ram igår eftermiddag. Ditt minne är bevarat i mångas hjärtan och manar oss att fortsätta att kämpa mot kränkningar och orättvisor. Låt oss tydligt peka på människors lika värde. Det är vår skyldighet. Det är vår rättighet. På återseende med ett osteriliserat leende!

PS. Upptäcker förfärat att det lyser Domsöndagsljusstakar och Domsöndagsstjärnor i kvarterets fönster. Stackars människor som nu inom en vecka måste byta ut dessa mot Adventsljusstakar och Adventsstjärnor. Varför kan inte var sak få ha sin tid? Allt måste tas ut i förskott. Ibland skulle det behövas lagstiftning om vettiga saker. Som att adventsattiraljerna inte tänds förrän tidigast lördag kväll före första söndagen i advent. Eller så satsar vi rejält och sätter upp midsommarstång, tar sill och nubbe på nyårsafton och så blir det pumpor och bus eller godis på Valborgsmässoafton. För ska det snurra, så ska det snurra rejält tycker jag.