Fädrens kyrka och så min älskade pappa

Vid det här laget är väl alla slipsar inhängda på slipshängaren i garderoben. Alla kalsonger och strumpor inlagda i sina lådor. Konjaken provsmakad. CD:n genomlyssnad. Ett relativt nytaget skolfoto på ett barnbarn i en ram i bokhyllan. En teckning på kylskåpsdörren. Ett vykort på köksbänken. Kanske står det en liten tårtbit kvar i kylskåpet och blommor på finbordet vittnar om att det hänt något speciellt i helgen som gick. Fars Dag och jag tillhör den glada och tacksamma skaran av barn som växt upp med en närvarande far i hela mitt liv. En far som fortfarande visar sin kärlek och omsorg om mig. Genom ord, kramar och med dagliga förböner. Av alla sammanlagda livserfarenheter och med alla gjorda åldersjämförelser, så känns det mest givet att min far kommer att vara den som lämnar jordelivet först. För varje dag som går är vi en dag närmare det tillfället då vi skiljs åt.

Det har därför blivit mindre och mindre viktigt med hösanflösan av presenter. Min far har aldrig varit en person som vill ha en massa grejer och ju fler år som går, ju mindre har behovet blivit. Däremot känns det angeläget att få tala om min kärlek och min tacksamhet. Han har stor del i att jag är den jag är. Ja, i första hand att jag överhuvudtaget är till, men också att jag har kunnat växa upp och vara kvinna, men också fortfarande en dotter som ser sin far som ett föredöme. Jag vet var pappa finns, jag känner väl till hans kunskap i praktiska frågor, jag högaktar hans värderingar och jag vandrar tryggt i vetskapen om den förbön som han omsluter mig och min familj med dagligen. Det jag nu skriver kan jag kopiera och använda på Mors Dag. Det gäller i hög grad även min kära mamma.

Det här med att den äldre generationen först ska dö har aldrig varit en självklarhet hemma hos oss. Mina föräldrar har ständigt levt med en oro att jag inte ska klara ut den ena sjukdomsstormen efter den andra i min barndom. Så har det varit sedan jag föddes och även om vi inte dagligen tänker på döden, så finns känslan där i faggorna. När åren går så ändras dock oron mer och mer till tacksamhet. Jag ser det senaste året, de senaste tio åren, de senaste fyrtio åren som en ren levnadsbonus. Det går faktiskt inte en enda dag utan att jag tänker tanken vid sänggående: Tack för ännu en dag, hoppas det blir en till imorgon. Det är spännande att se hur det går!

Jag tror att vi just nu upplever en trend i att ge våra pappor något annat än de traditionella slipsarna och kalsongerna, genom att ge presenter som kommer andra människor till del. Alla fäder slipper problemet med överfulla hängare och byrålådor och andra människor blir lika glada som papporna. Pengar till trädplantering, brunnsgrävning, en get, vaccinationer, skolutbildning, mat, elektricitet till fattiga länder. Den listan kan göras hur lång som helst och behovsfokuseringen flyttas från ett problem i våra fäders fulla garderober till en möjlighet i många barns tomma magar. Förståndiga pappor som har välsignats med att slippa sitt eget ha-begär och som kan glädjas med att se andra glädjas, blir säkert överlyckliga och lättade över en sådan gåva. Jag kommer att testa möjligheten vid jul. Glädja många genom att glädja en person.

Igår var församlingen samlade på ett alldeles speciellt sätt. Först till högmässa och sedan till kyrksmörgås och samtal om församlingens uppdrag. Det var mycket folk i kyrkan och jag måste säga att predikan borde tryckas svart på vitt och delas ut som en utmaning till oss alla. Våga anta utmaningen att inte låta predikan gå in genom ena örat och ut genom det andra. Våga låta den planteras i våra hjärtan. På min FB-status gav jag uttryck för detta, samtidigt som jag gav uttryck för mitt suckande när det gäller gammalmodiga ord i vår psalmbok. Jag tycker faktiskt att ord som dälder, vorden, bidar och anlete har haft sin plats i vårt språk och kan få vara i våra fina minnen bevarade, men om vi som kyrka vill ge ett förståeligt budskap till dagens människor, så måste något ske. Något som kallas förändring. Jag har ännu inte fått en kommentar om predikan, men mängder om psalmtexter och orden.

Att efter kyrkkaffet sitta och trendspana om vår invärld, närvärld och omvärld kändes som total kontraorder, när vi bara en stund innan suttit och sjungit om dälder och röster höjdes i min FB-status att ajabaja, rör inte texterna. Ta med ordet dälder på högskoleprovet och se hur många rätt som kommer in. Jag sticker gärna ut hakan för det vittnar om att även näsan får in lite frisk luft och det innebär i sin tur att lungorna fylls av syre och då kan jag säga vad jag tycker: vi som församling riskerar att hamna i invärlden enbart. Vi vet om, vi ser och vi talar om en närvärld och en omvärld, men vi vill gärna gotta oss i invärlden och där bygger vi murar genom språk, kroppsspråk, ritualer och konstigheter. Det räcker inte med att fundera på vad Jesus skulle göra. Det räcker inte med att ställa frågan språkmässigt, vad skulle Jesus göra? Vi måste också göra det som Jesus gjorde.

Det har väl knappast undgått någon vid det här laget att jag har utvecklat en allergi mot post-it-lappar? I alla fall när de ska användas kollektivt. Igår blev det mer tydligt än någonsin. Det bästa efter kyrksmörgåsen var inte de gula lapparna med klister på, diagrammet eller gruppredovisningarna. Det bästa var budskapet från mannen som växte upp utan far, utan mor. Som en vecka gammal lämnades på barnhem och som i hela sitt liv växt upp i vetskapen om att vara oönskad. Det var en hälsning från Jesus till mig. Jag hade hört mannen berätta detta tidigare. Jag hade glädjen att få dela gemenskapen med honom vid en kyrklunch för något år sedan. Då delade vi varandras uppväxter och det var ta mig tusan den bästa kyrklunchen någonsin. Med vettigt innehåll och med en relation som betydde något och som lärde mig något.

Där har kyrkan sitt uppdrag. Att bygga relationer med människor som ingen annan vill bygga relationer med. Att höja sin röst för människor i samhället som inte orkar höja sin röst längre eller som ingen annan höjer sin röst för. Att fylla tomhet med glädje, ljus och kärlek. Att sträcka ut en hand till en ensam. Att rädda från förtvivlan och hopplöshet. Att stilla oro. Att ge ett läkande hopp vid sjukbädden. Att göra livet lite bättre än det var nyss. Att peka på Jesus och göra det som han gjorde. Om vi som kyrka ägnar några minuter åt att läsa Bibeln, så får vi fantastisk vägledning för vårt uppdrag. Vi får också påfyllning av kraft, visioner och mod. Inte genom människors styrka eller kraft ska det ske...Utan genom min Ande, säger Herren. Jag håller med om att det kan finnas en styrka i att sjunga en god gammal psalm och känna historiens vingslag. Men bevare mig väl för att fastna där. Se dig om, det finns kanske en människa som behöver få sina kläder tvättade? Eller som behöver sällskap vid kaffebordet? Eller som behöver dig som stöd hos Försäkringskassan? En människa som behöver din näve för att bära hem en matkasse eller för att slå den i bordet hos landstinget? Låt oss inte fastna i mörka dälder, när Gud har lovat svalkande vatten och gröna ängar.

Hos oss finns det ingen bit kvar av chokladkladdkakan som dottern bakade till sin far. Vi spontanringde in några vänner som spontantackade ja och det blev en trevlig och givande avslutning på veckan, helgen och på Fars Dag. I skrivandets stund har jag överlevt denna veckas första dag och jag har lovat mig själv att den får inte bli lika intensiv på arbetsfronten som förra veckan blev. Jag kan inte inför varje sådan fulltecknad vecka eller mitt i en sådan vecka, om och om igen ställa frågan: Vad är det för en idiot som har planerat detta? För jag vet redan svaret... det är jag och hur smart verkar det? När Gud vill föra mig till vatten där jag kan finna ro och jag måste be honom vänta med den utflykten till efter påsk tjugohundraelva. För jag tror minsann att det ser lite lugnare ut i slutet på april. Nästa år. Det är dags med en gul post-it-lapp på spegeln därhemma. Med texten: Så himla kul är det nog inte att dö, så du måste springa dit. Speciellt inte idag, när det är snögloppigt och halt. Gå försiktigt kära läsare. På återseende med ett leende!

PS. Det slår mig att vi har klarat av halva november. Det borde firas med en Leopold-bakelse, men någon sådan finns det inte vad jag vet. Den skulle kunna avnjutas just med tanke på att alla som äter den har överlevt första delen av november och att det trots allt har gått bra. Fast så mycket mer är det inte. Mörker, blåst, spikregn, snösörja, kyla och halka. Mina älskade jeansshorts ligger långt inne i garderoben. Säg till om du är på väg till sol och bad. Jag och shortsen kommer på stört, fortare än det tar att säga Leopold-bakelse!