Det verkar som om hösten försöker göra sitt intåg. Solen skiner inte lika starkt idag. Vinden blåser snålt om husknuten. Ett och annat löv släpper taget om grenen och singlar iväg. Jag har haft en stund hemma för mig själv på förmiddagen. Sonen gjorde i vanlig ordning en tidig start. Låste dörren tjugo minuter i sex. Då var det gryning ute. Mr T var näste man att åka till jobb, men ett par timmar senare. Så det var flickorna i familjen som kunde börja dagen i ett lugnare tempo, men nu har även dottern åkt till skolan. Hon och klassen skulle prova studentmössor idag. Är det någon som ser en tidsknapp som det står stopp eller paus på, så var vänlig och gör ett bestämt tryck direkt.
Det är inte länge sedan som hon kom till världen på Östra sjukhuset i Göteborg. Eller när hon klättrade i träd hos mormor och morfar eller farmor och farfar. Det är alldeles nyss som hon som en liten blyg flicka började i förskolan uppe på Varva skola. Så du må tro att jag blev förvånad när hon igår berättade att de skulle prova studentmössorna idag. Det kändes som om tiden hade skuttat i tioårshopp och framför mig satt en blivande student. Min vackra älskade dotter. Du är stor tjej nu och det är dags för nya milstolpar i livet. Jag önskar dig en härlig studenttid. Jag har själv så många härliga minnen från sista året i gymnasiet. Vi, i vår klass, såg till att det var inte en lugn stund i Hultan det året. Aldrig några olagligheter. Inte alls. Men små hyss i bästa Emil-stil, som vi enbart gjorde av vår godhet.
Eftersom jag sitter och bloggar mitt på dagen så kan du kanske tro, med tanke på skolsnacket, att jag sitter här och skolkar. Ja, det vore i och för sig ett trevligt litet vuxenbus, men jag har varken tid eller samvete till det. Jag ska snart åka till Uppsala och till stiftsgården Breidagård. Dit kan vi i personalen få åka på retreat eller andrum ett par gånger varje år, men idag och imorgon ska jag dit på kurs. Det är ett nätverksbyggande i stiftet som ska arbeta med gudstjänstlivet. En gudstjänst i rörelse. Där kommer teckenspråket in som en del. Av den anledningen åker jag dit. Jag känner förväntan. Jag känner även längtan. Breidagård är verkligen en plats jag längtar till. Där finns ett lugn som vi stressade människor mår gott av. Ett par dagar är för kort tid och jag vet att jag kommer inte att vilja åka hem. Jag tröstar mig med att ett par dagar är bättre än inga dagar alls. Innerst inne vill jag också mer än gärna åka hem. Jag saknar redan familjen. Min älskade familj.
Jag har känt mig nyttig en stund på morgonkvisten. Jag torkade nämligen ur köksskåpen. Det är något som jag har haft på att-göra-listan under en lång tid. Idag passade det bra. Nu är alla överskåp klara. Jag får ta alla lådor som vi har som underskåp någon annan gång. Det är ett litet pickel med att lyfta ur allting, torka rent och sedan sortera in. Jag passade på att strukturera om litegrann. Jag hoppas att gänget, alltså de övriga i familjen, hittar det de behöver nu när jag så lämpligt åker iväg. De får mumla sina haranger utan att jag hör dem. Ett litet vardagsbus så gott som något.
Jag kommer alltså att sakna familjen. Jag kommer även att sakna datorn. Breidagård är nämligen en plats som gjord för skrivande. Jag bad dig att skriva till tomten igår om den där SSK-tröjan och om du ändå är igång med papper och penna, så kan du kanske skriva en önskan om kost och logi på Breidagård? Låt oss säga... en månad. Med lite disciplin så skulle min bok kunna bli klar på den tiden. För inspirationen kommer direkt på bilparkeringen. Den här gången kan jag lika gärna lämna datorn hemma. Jag har tittat på programmet och jag är glad om jag hinner sova. Det här är en kurs. Inte ett andrum där jag själv kan välja vad jag vill vara med på. När jag åker hem hoppas jag att jag kan packa med mig lite ny inspiration för gudstjänstlivet. Nya idéer, som för den skull inte behöver rucka på budskapet.
Några människor får säkert kalla kårar längs ryggraden, när det talas om att förnya eller att förändra gudstjänstlivet. I Svenska kyrkan följer församlingen oftast en agenda och den tanken är inte helt fel tycker jag. På så sätt kan alla följa med i allt som händer och bli delaktiga. Det är väl när det nästan blir slaviskt att följa turordningen och det inte finns en tillstymmelse till Ande i gudstjänsten, som det känns tomt. Jag tror inte att agenda och förnyelse behöver stå som motpoler. För mig känns det rätt enkelt. De gudstjänster som utesluter vissa människor är inte så bra gudstjänster. Med det menar jag att det känns tråkigt att vi måste anordna speciella familjegudstjänster bara för att vi ska kunna ta med oss barnen. Har vuxna och äldre vuxna tappat barnasinnet så kapitalt att vi skulle må dåligt av ett friskt barnperspektiv?
Jag tror tvärtom. Vi vuxna skulle må så bra av att höra ett barns röst be förbönen i kyrkan. Utan krusiduller och förutbestämda ordfraser. Varför måste det anordnas speciella internationella gudstjänster bara för att vi ska våga ta in en bongotrumma i kyrkorummet eller för att ta upp en afrikansk sång med dans? Det kanske behövs speciella kvinnogudstjänster eller speciella mansgudstjänster, men mår inte båda könen bra av att höra respektive sida? Kanske det skulle underlätta jämställdhetsdebatten och vi skulle börja respektera varandra för personen och inte för könet? Under mina år i Svenska kyrkans arbete har jag inte hört en enda människa sjunga en solosång eller berätta något personligt om livet. Ändå är det oftast det vi längtar efter. Att vara personliga och att dela livet.
Jo, jag vet att detta går det att be över och vänta på att få höra Guds röst och vad han säger till våra hjärtan. Ändå kan jag likt ett trotsigt barn vilja skrika ut att: Jesus, kan du inte bara visa dig tydligt en enda gång och ge oss en liknelse eller ett råd, så att vi får lite hjälp på traven med hur vi ska bete oss i församlingen? Jag önskar att Jesus skulle sitta med i alla tänkbara sammanhang och jag minns bibelordet: Där två eller tre är församlade, där är jag mitt ibland er. Det kan inte hjälpas, jag önskar att Jesus var tydligare. Det är för mycket mänskligt tänkande och planerande. Det vore så gott om han fick ett ordentligt utrymme, så att vi alla kunde se honom.
Felet kan mycket möjligt ligga hos mig. Du behöver inte ta åt dig av mina tankar. Det kan faktiskt vara så att jag är så i fullt språng i min livstillvaro, att det är jag som inte hinner se, lyssna eller invänta Jesus. Därför kan de här dagarna på Breidagård bli riktigt viktiga. Jag skrev att jag känner förväntan. Jag skrev också att jag känner längtan. Det jag inte skrev tidigare var att jag också känner lite skepsis. Jag känner oro för att det kan bli flummigt. Jag är rädd för att vi i våra försök till förnyelse svävar ut i någon slags periferi. Bara för att det skulle vara uppiggande med något annat någon gång, så behöver det inte innebära otydlighet. Nu funderar du säkert, hur ska det vara då? Ledsen, men jag har ingen perfekt lösning. Tror det är bäst att vi hjälps åt. Just nu gör jag nog bäst i att packa en väska och bege mig söderut. Det jag inte behöver packa är förväntan, längtan och skepsiska känslor, det ligger redan förankrat inombords. På återseende med ett leende!
PS. Innan jag sticker iväg, så passar jag på att blogghylla min kära kusin Eva i Nybro. Hon fyller år idag. Hipp hipp hurra! Hoppas du har en underbar födelsedag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar