Jag stod precis i färd med att repetera tecknet för potatis i klassrummet med teckenspråksklassen när larmet gick. Det var brandlarmet. Det har hänt förut. Ibland har det bara varit övning och någon gång har ungdomarna roat sig på ett korkat sätt med att elda precis under rökdetektorn. Jojo, ungdomarna har dyra vanor måste jag säga. Ett larm är ett larm och då finns det inte så mycket annat att göra än att ta sig ut. Vi tog med oss värdesakerna, men lät allt material ligga kvar. När vi öppnade klassrumsdörren, från vårt klassrum på tredje våningen, så hörde vi en intensiv röst från bottenvåningen. UT! NI MÅSTE UT! SKYNDA ER! Ingen utav oss visste fortfarande om det var övning eller inte. Vi ökade takten och tog oss ut på parkeringen framför skolbyggnaden.
Det var strålande solsken på eftermiddagen och många elever upplevde nog det hela som en befrielse. En spontanrast. Ibland är livet överraskande i positiv bemärkelse. Tyvärr var anledningen inte så positiv. Snart kom det fyra brandbilar i flygande fläng. Straxt därefter polisbilar och en ambulans. Brandmännen kastade sig i snabb fart ut ur bilarna, grabbade tag i släckare och några drog ut och kopplade en vattenslang. Det var egentligen bara bilen med stegen som inte var aktiv. Efter en stund kom rökdykare ut i full mundering och vi började förstå att det måste ha brunnit. De gånger då det har varit övning, så har en eller högst två brandmän i byxor och pikétröjor gått in i byggnaden för att strax därefter komma ut och köra iväg.
Lite tokigt är det att ingen från skolledningen i sådana här lägen kan vara ett språkrör mellan brandchefen och skolans personal och elever. Att stå länge med frihetslängtande elever är ingen höjdare. De första minuterna kan de överleva på att titta på skådespelet. Det är inte varje dag, som tur är, som vi får se så många räddningsfordon på skolparkeringen. När nyhetens behag har lagt sig, så kommer frågorna. Får vi gå nu? Ska vi ha någon mer lektion idag? Kan vi inte få gå nu? Blir det lektion imorgon? Egentligen finns det inget vettigt svar på någon av frågorna, så länge det inte har kommit någon rapport om vad det är som har hänt.
Vad hade hänt? Jo, någon eller några hade fått den mycket idiotiska idén om att elda upp en toalett i huvudbyggnaden som går under beteckningen P1. Polhemsskolan är en mycket stor gymnasieskola i Gävle med över 2000 elever och personalstyrkan är nästan uppe i 250. I huvudbyggnaden finns rektorsexpeditionen, skolexpeditionen, syo-expeditionen, IT-expeditionen, expeditionen för schemaläggningen, biblioteket, musiksalen, matsalen, fiket, vaktmästeri, lärarrum, många arbetsrum för lärarna, klassrum, skolsyster, kopieringsrum och biograf. Alltså det mesta. En anlagd brand klassas som mordbrand. Undrar om den tanken blixtrade till i hjärnan innan tändstickan drogs mot plånet eller om det var cigarettändaren som användes? Antagligen inte. Det blir rättsliga efterföljder.
Allt avlöpte bra. Eleverna fick lite oplanerad frihet och vi i personalen tilläts att snabbt gå in och hämta våra ytterplagg och väskor. Det var en lukt, som trots stora fläktar och fönster på vid gavel, som sattes direkt som huvudvärk och det retades rejält i luftvägarna. In snabbt och sedan ut i friska luften. Så himla onödigt. Jag hoppas att detta är en engångsföreteelse och att de hittar förövrarna. Jag vågar inte tänka tanken ut vad som kunde ha hänt. Från klassrummen i denna mastodontskola, så finns det ingen annan utväg än fönstervägen. Hur snabbt går det och hur många stegar behövs?
Det blev lite oväntad tid och jag tyckte att jag fyllde den med vettigt innehåll. Jag och dottern, som slutade medan jag stod med mina elever och väntade på besked, tog oss en solskenspromenad upp till Bilmetro för att hämta vår Golf som varit inne för dagskoll. Inget allvarligt. Bara en sådan världslig sak som att bilradion tappar stationer och att ljudstyrka skiftar utan att vi överhuvudtaget tittar på radion. Den har varit inne en gång förut, men då hittade de inget fel. Idag hade de funnit att en sladd satt lös och att det därför var dålig jord in till radion. Allt gick på garantin, så det blev inte alls så dyrt som det kan bli hos bilverkstaden annars.
Dottern och jag firade med glass på stan. Det kändes som om det var upplagt för glass. Solsken. Frihet. Musik i bilradion. Mer musik blev det ikväll. Äntligen dags för linedancestart. Gruppen började egentligen förra torsdagen, men då hade jag förhinder. På vägen dit funderade jag på om jag överhuvudtaget hade koll på en enda dans. Kändes som om allt var bortblåst. Det måste ha varit någon sommarvind som svepte förbi och tog alla linedancekunskaper med sig. Eller kanske en havsvåg? Som sköljde upp och så var alla hitchar och bumpar borta.
Kvällen inleddes med L.L.L. När den ropades ut, så var både min kropp och huvud format som ett frågetecken. Det tog några omgångar, sedan flöt jag med och det är en underbar känsla. Som nummer två kom Brazil och den har jag full koll på faktiskt. Den är fartig och förflyttar hela dansgolvet till karnevalen i Rio de Janeiro. Som genom ett mirakel bara försvinner en och en halvtimme. Tiden går fort när vi har roligt. Linedance är alltså mer än roligt. Tiden går inte bara fort, den går superfort. Får jag bara koll på Gallaway Girl, så blir det nog ännu roligare. Det är inte så lämpligt med kassaskåp eller totempålar mitt på dansgolvet. Kände mig som det ikväll. Det var bara min envishet som höll mig kvar. På återseende med ett leende!
PS. Idag är det trettioett år sedan racerföraren Ronnie Peterson avled av sina skador efter kraschen på Monzabanan i Italien. Tiden går tydligen fort även när det inte gäller speciellt roliga saker. Jag var tretton år och minns det mycket väl. Jag tyckte det var otroligt otäckt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar