Kanske borde byta bloggnamn, från Hela krukan till fjärdedagsbloggen? Det verkar bli ett litet uppehåll på en tre-fyra dagar nu för tiden. Blogglusten har inte blivit mindre. Tvärtom lagras den, så jag blir nästan lite orolig att det ska bli som en kolsyreomskakad flaska när jag lättar på korken. Alltså, jag är lite rädd för vad som händer när jag loggar in och låter fingrarna spela över tangentbordet. Tänk om det bara säger pang och så spritter det ord lite hur som helst? Så någon bloggtorka är det inte risk för. Tvärtom. Jag håller som bäst på och undersöker möjligheten att få beslutsfattarna att lagstifta om bloggledighet. Jag förstår att den dagen ligger långt fram i tiden, men det skadar inte att tänka visionärt och högst upp på önskelistan ligger nu bloggtid.
Nu är det så att det närmar sig med stormsteg till jag ska iväg på första seminariet i den psalmskola som jag har blivit antagen till. Vi är tretton personer som har fått möjligheten att utbilda oss i psalmskrivning under två och ett halvt år. Första skoldagen eller snarare skolhelgen hålls i Vadstena. Det tror jag kan bli en kanonmiljö för kreativt skapande. Klostermurarna, östgötaslätt och lugn och ro. Jag vet inte om det direkt pirrar i magen. Jag känner nog mer förväntan. Lite stress också kanske, eftersom ett och annat alster ska plockas fram och vågas lyftas fram i allmänhetens ljus. Nåja, för tolv medstudenter och lärare och sakkunniga.
Jag tänker pröva något gammalt och något nytt. Jag kommer dit utan några som helst förutfattade meningar. Jag tänker ägna första träffen åt att lära känna de övriga deltagarna och inspiratörerna. Försöka ta in och reflektera över andras skrivande och ge mig själv tid att tänka igenom var jag själv står. Jag är ju som lyckligast när jag skriver, men det är något helt annat när det gäller att skriva psalmer. De ska kunna sjungas. De ska ha ett djup och ett vettigt innehåll. Det som jag har bestämt mig för är att jag ska skriva rakt och inte tillkrånglat. Jag vill inte skriva alltför poetiskt, så att människor måste fundera på vad som egentligen står. Jag vill skriva på ett lätt språk, så att det inte behövs timmar för översättning till teckenspråk. Jag vill för den skull inte skriva trivialt. Fast i det fallet suckar jag till min Herre och jag får leva i den tilliten att han faktiskt kan fylla på med sin andes ledning.
Visst är det bra om det blir teologiskt rätt, men fy så trist om teologin ska få bli viktigare än den äkta kärleken från Gud till oss människor och vår kärlek tillbaka till honom som är vår skapare. Jag tror på äktheten. Antingen vågar vi skriva öppet och glädjefullt eller så gömmer vi oss bakom teologiska kringelikrokar. Jag undrar vad vår Herre tycker bäst om? Nej, egentligen undrar jag inte alls. Jag vet att han föredrar det enkla. Har vi inte lärt oss det i kyrkorna ännu? Detta som har varit grundplåten för vår tro i flera tusen år? Gud lät sin son födas i ett stall. Kan du i snabbheten komma på något simplare?
Gud har dessutom valt enkla, vardagliga människor som du och jag att utföra hans stora uppdrag. Det säger väl en hel del? Bara för att Gud är stor, så behöver inte vi människor göra oss större än vad vi är. Hade Gud velat ha oss större, hade han väl skapat oss så på en gång? Jag tror ändå inte att det är helt bortkastat med tid att vara med på den här psalmskolan. Jag kan säkert slipas och få mer kunskap i skrivandets konst. Eftersom jag är av den åsikten att Gud är värd det bästa, så vore det väl inte helt fel att jag få lära mig att skriva den bästa av de bästa sångerna? Bara för att Gud ska äras förstås. Om mitt namn står i psalmboken eller inte har inte så stor betydelse. Världen står inte kvar eller går under på grund av detta faktum. Återigen, sådana saker har Gud i sina händer. Fast visst, jag kan sträcka mig till att säga att nog kittlar det mig att få skriva en bra psalm.
Ja, varför inte byta till Fjärdedagsbloggen förresten? Med tanke på Jesu död och uppståndelse, som inföll på tredje dagen, så borde fjärde dagen ha varit en häftig dag att uppleva. Kan du se de omtumlade lärjungarna framför dig? Vad ska de tro? Helt ofattbart. Jesus har uppstått. Kan det verkligen vara sant. Jo, de vill så gärna att han ska vara tillbaka, men samtidigt har de ju med egna ögon sett i vilket skick han var på långfredagen. Att på så nära håll få genomleva Guds storhet på just fjärdedagen, då alla bitar börjar falla på plats, måste ha varit oerhört starkt. Det är inte så ofta vi talar om fjärdedagen, men jag kan inte låta bli att tycka att den är bloggningsvärd. Tänk när människor börjar komma till sans och förstå att Jesus verkligen är uppstånden. Jag önskar att vi får in några fjärdedagar i vårt samhälle och i våra kyrkor snart.
När vi ändå avhandlar ämnet kreativitet, så kan jag inte låta bli att skriva om i lördags. Vi fick upp ett rus Mr T och jag. Direkt efter melodikrysset. Före krysset är det otänkbart att rusa. Härlig lördagsfrukost och så förmiddagskaffet och veckans kryssruta. Vid elvasnåret så bestämde vi oss för lite arbetsrusch. Mr T slipade och målade ute på altanen. Jag gjorde första höströjet i trädgården. Det blir fler gånger, men kommer det snö, så får den gärna täcka resten. Kommer det inte snö, så ser det lite städat och välansat ut. Sommarblommorna är kvar på altanen och de är nästan som finast nu. Dessa plockade jag bara av visset ifrån, så de får fortsätta att glädja våra ögon.
Vi gav ganska många timmar i arbetstjänst utomhus. Därför kändes därför lyxigt att gå in och fräscha upp oss och sedan sätta oss i bilen och fara in till stan. Där avnjöt vi en trerätters på en mysig restaurang. Det kändes härligt att ha hela familjen samlad och få prata om lite allt möjligt. Lite fotbollssnack blev det förstås. Vi skulle alla fyra hem och se Sveriges match mot Ungern lite senare på kvällen. I bloggandets stund vet kanske de flesta hur det gick. En lektion i att det är aldrig försent att försöka. Zlatans mål som kom på övertid och som var långt ifrån urtypen av fotbollsmål. Jag tror att sådana mål bara görs av personer vars förnamn börjar på Z. Vägen till VM lever i alla fall. Hoppas inte den blir avstängd. Fast när det gäller Sveriges spel, så vet jag inte om de har i VM att göra.
Lika lite som jag hade i söndagens gudstjänst att göra. Nämen vad är det jag skriver? Detta kräver en förklaring. Tanken var att jag skulle tolka församlingens höstupptakt. Alltså alla grupper i församlingen kommer till gudstjänst för att ta första steget in mot hösten, i gemensam riktning. Tyvärr är det lättare att skriva än att åstadkomma. Jag är ledsen, men en sådan gudstjänst är inte för döva. Så jag tackar nästan Gud för att det inte kom några. Samtidigt så vädjar jag till Gud om hjälp att vi inom kort ska få till en gudstjänst som verkligen passar alla. För det är faktiskt så att det är inte bara döva som får det kämpigt i en sådan gudstjänst som vi hade igår.
Barn, ungdomar, sorgsna, stressade, äldre, föräldrar, trötta, deprimerade och de flesta övriga kategorier önskar att de var någon annanstans. Jag kan komma på minst tio olika platser och möjligheter, som skulle ge mig en äkta gudsupplevelse, före att jag kommer och tänka på denna gudstjänst. Jag skriver som jag tycker. Jag har svårt att finna Gud. Hemska tanke, men det är väl inte så att han är så uttråkad att han redan har gått därifrån?
För det första. Vi människor har svårt att vara koncentrerade i en timma och trettioen minuter. Vi hörande slutar lyssna och döva tittar på annat. Variationen mellan röster hjälper föga. I teckenspråkligt perspektiv, så hjälper det inte alls. Det enda som skulle fånga människors uppmärksamhet efter en timme och tjugo minuter är att släppa in ett fyrverkeri av Eje Berglund. Nu säger någon, så kan vi inte göra. Nä, faktiskt inte. Det fungerar inte att ha fyrverkeri inne i kyrkan. Det skulle vara brandfarligt och skadligt för människors hörsel och så vidare. Så vi måste göra något annat alltså.
Det är ett budskap som har hållit i över två tusen år, så det vore dumt att ändra på det konceptet. Det är liv i detta budskap. Det är bara sättet som det framförs på som är dött som i graven. Ibland skrämmer tanken mig att det bara är jag som känner så och att jag lägger över mina tankar på andra. De som sitter där och är helnöjda med gudstjänstkonceptet. Alltså, om jag tänker så att genom sig själv så känner jag andra. Då halkar jag lätt in på att dra alla över en kam. Undrar om det skulle fungera med handuppräckning? Hur många tycker att gårdagens gudstjänst var superbra och givande: räck upp en hand nu? Räck upp en hand!
Antingen räcker du inte upp handen eller så är cyberrymden i vägen. Jag hoppas att handuppräckarna hör av sig, för jag tar gärna mothugg. Har ingenting emot att bli överbevisad. Inte så länge det rör en god sak och kommer Gud till ära. Låt mig bara säga en sak till. Om Gud nu faktiskt är så stor som vi påstår i kyrkorna, varför märks det inte i människors ansikten? Varför ser de uttråkade ut? Varför ser de ut som om de drömmer sig bort till havet eller blomsterängen eller lingonskogen. Vi brukar beskriva anden som en vind. Nästa gudstjänst bör vi ha alla dörrar öppna, så att det blåser korsdrag. Lite värdigt drag runt korset vore inte heller fel!
Igår kväll var det reflexväst på. Det var nog inte som la märke till att Svenska kyrkan var ute på joggingtur i Hille- och Strömsbro-området. Inte för att det gick så fort att de inte hann läsa texten på västen, utan för att det var nästan ingen mer ute än Mr T, jag och dottern. Det gick ganska lätt att springa rent andningsmässigt sett, men vänsterbenet är inte helt återhämtat efter cykelvurpan. Det blev en helvetisk lång natt med värk efter asfaltsjoggningen. Det var nästan som att välja mellan pest och kolera. Gudstjänst och nattlig värk. Livet är inte helt lätt. På återseende med ett leende!
PS. Har varit tur- och retur till Uppsala idag. Bloggen är redan lång, så jag återkommer med lite reflektioner. De mår inte dåligt av att vila ett par, tre, fyra dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar