Åh, Carl Gustaf, ljuva Carl Gustaf

Ikväll skulle jag ha varit i Vadstena och haft en helg av klosterliv eller kanske inte, utan ett par hotellnätter i klostermiljö är nog närmare sanningen. Det är en första träff med psalmförfattare. Ett forum för psalmskrivande. Något som jag har sett fram emot under en längre tid. Jag har kanske inte hunnit tänka så mycket på det, men det beror helt och hållet på att det har varit ett ganska hektiskt schema den senaste tiden. Därför skulle det ha varit extra välkommet och välbehövligt. Miljöombyte och andra tankar för några dagar. Igår kväll började jag känna mig hängig. När väskan var färdigpackad, så kände jag mig också färdig på ett illavarslande sjukt sätt. Först så skyllde jag på trötthet, men så småningom fick jag kapitulera och förstå att det var nog säkert trötthet OCH något mer.

Jag ringde faktiskt och förvarnade redan igår kväll att jag kanske skulle behöva ställa in. Det var ingen fara. Den riktiga skottelden i psalmskrivande börjar först om en månad. I natt slog det till, det som nog förvarnades redan igår kväll. Jag fick ett rejält migränanfall, som totalt däckade mig. Vågade knappt röra mig i sängen. Rädd att huvudet skulle spricka. In med en laddning migränmedicin och så försöka domna bort. Försöka ligga alldeles stilla och inte andas onödigt hårt, för det känns som om det kan trigga igång allt igen. I morse kändes skallen tung som en medicinboll. Fast i samma veva så kändes det som en slagsäck i boxning. Mörbultad är bara som en entrérätt.

Det var inte att tänka på att köra drygt fyrtio mil till Vadstena. Det var solglasögon på och problem att köra fyra kilometer. Sådana här dagar behövs det inte mer än en för hastig ögonvridning så är infernot igång igen. Så fredagskvällen får ägnas åt ett lugn som är lugnare än lugnast. Sådant händer. Det blir ändrade planer. Packa. Packa upp. Inte Vadstena. Hille, Gävle. Världen går inte under för det. Kanske är detta precis vad jag behöver efter en intensiv, men otroligt rolig och inspirerande arbetsvecka.

Idag hade jag halvklass på teckenspråkslektionen. Det var inte bara skönt för mitt huvud, utan även för teckenproduktionen. Det är en omöjlighet att avläsa och se tjugonio elever under en och samma lektion. Det förstår alla, förutom några få viktiga personer i det stora skolnavet. Fjorton och femton elever är en stor skillnad. Idag fick alla teckna. Det gick att upptäcka luckor. Det gick att upptäcka de som är på bettet och de som helst vill gömma sig. Det gick att nöta på bokstaveringsproduktion och avläsning. Det såg bra ut när lektionen var över.

Jag gjorde en annan upptäckt. En ganska förvånande upptäckt. I en klass på gymnasiet, där eleverna går andra året, så var det endast ett fåtal som visste vad Sveriges kung heter. Nu driver jag inte med dig käre läsare. Sexton- och sjuttonåriga elever, födda och uppväxta här i Sverige, vet inte vad kungen heter. Jag var faktiskt tvungen att fråga om de inte visste eller om de kanske var nervösa för att teckna. De visste inte. Så ställde jag en fråga om numret. Mellan Carl och Gustaf. Det blev en gissningslek. Carl VII Gustaf? Carl XIX Gustaf? Sjunde, nittonde? Känns som om något är fel. Hur ska vi lösa detta? Carl den sextonde Gustaf. Carl XVI Gustaf. Vi kanske kan börja med att ge alla sjuåringar en enkrona på första dagen och säga att gubben på pengen är Sveriges kung. Han heter och så vidare...

Eller finns det möjligtvis någon minut över på en historialektion på mellanstadiet alternativt högstadiet, där detta kan påpekas? Sveriges kung heter Carl XVI Gustaf. Jag trodde på något sätt att detta tillhörde allmänbildningen. Innan vi börjar med algebra och franska verb. Det har också i skolans värld varit väldigt tyst om det kommande kyrkovalet. Trots att större delen av de som dagligen kommer till skolan är röstberättigade. De som har fyllt 16 år och som är medlemmar i Svenska kyrkan. Gymnasiet är annars ganska bra att hänga med i det som händer i samhället. Inte så sällan så är det olika samhällsplattformar och informerar i skolan.

Varför är inte kyrkan inbjuden? Måste det verkligen till en katastrof eller kris för att det ska tillkallas en präst och lite kyrklig trygghet? Kan det inte vara en naturlig bit i vardagen. Precis som när vi i andra val själva får välja om vi ska rösta eller inte. På vad vi ska rösta. Varför har den svenska skolan blivit så slätstruken och rädd för kristna värderingar? Nu, mer än någonsin, tror jag att den svenska skolan är i behov av dessa. Vilket parti kommer att göra detta till en viktig valfråga? På återseende med ett leende!

PS. Kyrkovalet är på söndag den 20 september. Du har säkert fått ett cerisefärgat kuvert i brevlådan. Det är ditt röstkort. Ta vara på din röst. Den är fri och den är värdefull. Det är något som vi ska vara tacksamma för. Vi lever i ett land där vi alla kan vara med och påverka.