Tur att detta inte är visuell blogg. Jag ligger nämligen raklång i soffan med datorn på magen. Jag gör det med gott samvete. Jag återhämtar mig. Tillsammans med Mr T, en kopp kaffe och lösandet av veckans melodikryss. Det blev en lång och sen arbetsdag för mig igår. Först skolan och på kvällen var det dags för höstens första teckenspråkiga träff på Olofsgården inne i stan. Det kom många döva från olika håll och det blev en toppenkväll. Precis som det brukar. Vi dukade upp kex, ost, päron, vindruvor och satt och småplockade och njöt av det trevliga sällskapet. Till kaffet vankades det äppelkaka och vaniljsås. Som du märker, så går det ingen nöd på någon av oss under dessa träffar. Mycket nöjd släckte jag lamporna och låste dörren till huset strax före midnatt.
När vi gick i den lilla passagen mellan husen på Lilla Vattugränd, så var det inte helt lätt att avläsa teckenspråket. Det är höst och långt borta ligger den ljusa sommarnatten. Det är väl ingen bra idé att försöka gå omkring med pannlampa heller, det skulle bara blända och göra det lika svårt att uppfatta. Det blev lite bättre när vi kom ut på gatan mellan prästgården och kyrkan. Då upptäckte vi några hantverkare. Först trodde vi nästan att det var några hantverkare från en skeptisk yrkeskategori, nämligen inbrottstjuvar. Men de borde väl ha vett att välja ett annat fönster än det som vetter mot självaste kyrkoherdens köksfönster?
Det var en glasmästare som var i full aktion. Jag kom på att jag hade hört någonstans att det skulle monteras ett skyddsglas ovanpå det befintliga glaset. Det är nämligen ett specialglas som är gjort vid glasbruket i Orrefors. I skrivandets stund kommer jag inte på vad det föreställer, men eftersom det sitter som kyrkfönster så handlar det nog inte om cirkus eller glassätning, utan det är nog någon eller några bibelberättelser som det skildrar. Så konstigt att jag inte har konstaterat det, så många gånger som jag har suttit och tittat på det. Nu borde jag kanske skapa ett litet utrymme här i bloggen där jag kan skämmas. ------ Så, det där får räcka. Det finns säkerligen mer jag kan skämmas för och ska det skapas utrymme för både det ena och det andra, så blir det snart bara en massa streck som bloggläsaren får ta del av.
Det är på något sätt tråkigt att det har gått åt så tokigt håll i vårt samhälle att någon tar upp en sten eller ett annat verktyg och slår in en glasruta. Det tar inte många minuter och skapar så stor oreda och förstör så många värden. Det finns säkert lika många förklaringar till agerandet som det finns kastade stenar, men jag kan tänka mig frustration, busstreck, drogpåverkan, för-lite-vettig-sysselsättning-som-ersatts-med-dumheter. Det är ju i och för sig väl att det är materiella saker som förstörs. Sådant som går att ersätta och skydda. Värre med alla de människor som utsätts för rån och våldtäkter.
Det slår an en arg sträng inom mig, när jag läser om allt som drabbar människor i vårt samhälle idag. Gävle har blivit ett High Chaparal med både det ena och det andra som är av det trista slaget. Det är som om vi har nog här i vår egen stad att världen och empatin krymper. All brottslighet som Borlänge och Hedemora kämpar med orkar eller hinner vi inte ta oss an. Bränderna i Bergvik som är obehagliga och skrämmande hör vi om på radion, men snabbt därefter kommer nya rapporter. Hur de har det i Afghanistan ska vi inte prata om, för då kommer nästa rapport från Andersberg i Gävle att en gammal dam har blivit rånad genom väskryckning.
Jag vet, det hjälper inte om jag bara vrålar ut i bloggen: LÄGG AV! SLUTA UPP! FÖR TUSAN, SKAFFA ETT RIKTIGT LIV! Men det är i alla fall en reaktion. Jag tycker det är värre med den apati och uttryckslöshet som tycks råda på många håll. Vill vi bli riktigt arga, så är det bara att åka i parad genom Gävle tidigt en lördagsförmiddag och se alla busskurer som är sönderslagna. Glaset ligger splittrat i stora högar. I dessa fall är jag faktiskt för kamerabevakning. Jag är också för krossäkert glas eller glas som skjuter ut en kaskad av kobajs när det attackeras. Jag vet att sådant glas inte finns. Kanske i seriernas värld, men inte i verkliga Gävle. Jag är också för att Gävle kommun slutar upp med att montera nytt glas varje lördag och istället sätter upp någon billig presenning. Den skulle i alla fall inte skada mina cykeldäck på samma sätt som busskursglaset gör.
Nu ska jag inte sitta och blogga surt när det är en underbar lördag utomhus väderleksmässigt sett. Jag trodde att sommaren var förbi för länge sedan, men idag blir det shorts och linne och så ut i trädgård. Trots sommarvärmen som råder både på termometerutslag och i verkliga luften, så finns det att ta hand om och göra iordning inför hösten. Jag ser faktiskt fram emot att få jobba lite med kroppen, ta i jorden med händerna och förstöra mina mjuka händer och välskötta naglar. Lite skit har ingen dött av. I alla fall inte av sådan här naturlig skit som finns ute i trädgården. Då är det nog värre med den skit som vi skapar med våra handlingar och verbalt. Det kan åtminstone vara dödande för själen och ta död på glädjen. Må dessa handlingar och ordväxlingar översköljas av koblajor. Finns det verkligen ingen som kan uppfinna något sådant? Det finns ju en enorm marknad och ett enormt användningsområde. Glöm inte vart du ska skicka provisionen. På återseende med ett leende!
PS. Idag fyller Olivia Newton-John sextioett år. Men hallå, det måste ha blivit fel någonstans? Glömmer aldrig när jag såg filmen Grease i NTO-lokalen hemma i Virserum. Svarta tighta trikåer, högklackat, skinnpaj och rosa top. De införde en ny trend i den lilla småländska bygden kan jag nog påstå. Vi klädde oss femtiotal ända fram till skolavslutningen det året. Fast självklart skippade vi tightsen och det var de klockade kjolarna, de kortärmade blusarna med rundade kragar, strumpor i skorna och just det, skorna, det var till och med en sådan modell som gjorde min farmor avundsjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar