Mr T har åkt till Peking. Han hade tänkt åka tåg hela vägen, men se det gick inte alls. Den sista sträckan fick han åka buss. Han kommer nog att kolla en hel del på OS men för det mesta kommer han att spela på sin bastrombone. Utomhuskonsert på torsdag kväll i Peking. Närmare bestämt i Vasaparken. Inte konstigt med ett svensktklingande parknamn, eftersom Mr T tagit sig till det svenska Peking, nämligen Norrköping. Ni vet, staden med laget som gör Gefle IF sällskap längst ner i fotbollstabellen i Allsvenskan.
Mr T var i det riktiga Peking för några år sedan. Det var redan då en stad i full fart med att förbereda sig för OS. Ett OS som nu är i full gång. Jag tänker inte använda denna blogg för att tycka och tänka om svenska framgångar eller misslyckanden. Det gör media så pass mycket att det är lätt att sätta två fingrar i halsen och kräkas upp alla fem färgglada OS-ringar med OS-eld och allt. Visst är jag en älskare av sport. Visst tittar jag på OS. Jag gläds med svenskarna som lyckas och jag lider med dem som det inte går lika bra för. Jag har däremot lite svårt att använda ord som katastrof när det gäller Sveriges lilla medaljskörd. Vi som såg invigningen, eller åtminstone delar av den, kunde med lätthet konstatera att det finns några tusen motståndare. De svenska delegaterna är inte ensamma om att tävla om guld, silver och brons.
Det kan hända att jag återkommer till OS så småningom. Det är ändå en ganska stor händelse som inträffar vart fjärde år. I år lite extra intressant med tanke på det politiska läget. Ju mer den olympiska kommittén hävdar att det inte finns någon politisk inblandning i idrotten, så hävdar jag ännu mer att på den nivån den olympiska kommittén arbetar på, så är det mesta politik. Jag tror att de i själva verket är ganska långt ifrån den idrottsliga tanken. Men som sagt. Jag lämnar OS för stunden.
Istället vill jag ägna några rader åt ordet: Moderklubb. I fotbollssammanhang och i hockeysammanhang när en spelare presenteras med namn, position, ålder, längd och vikt, så nämns även moderklubben. Det ska i och för sig heta något, men det är ganska anmärkningsvärt att i en sådan mansdominerad värld, så måste något så grundläggande som just klubben spelaren har uppfostrats i, kallas för något så feminint och moderligt som just moderklubb. Inte faderklubb.
Båtar har å andra sidan inte mansnamn heller. Konstigt egentligen. Tycker att sjöfarten är förhållandevis mansdominerad också. Ändå har själva förutsättningen för sjöfarten, det vill säga båten, ett kvinnligt namn. Att gå ombord på en Bertil eller Nils, skulle inte kännas lika rätt. Här i Gävle har vi en stilig brigg som lystrar till kvinnonamnet Gerda. De kvinnor som har varit med och byggt henne eller som numera styr henne, är säkert lätträknade.
Det är kanske detta som fått en del människor att känna behov av att få in en annan storhet, nämligen Gud, i ett manligt eller kvinnligt perspektiv. Som ni förstår så leder detta i vissa sammanhang till en konflikt. De som inte klarar av att gå på en gudstjänst med en kvinnlig präst i koret, hur ska de överleva att höra Gud tilltalas med Hon? Som gjort för bråk och då glöms Gud bort helt och hållet. Jag måste säga att för mig räcker det med Gud. Har inget behov att analysera och könsbestämma. På något enkelt sätt så tror jag att Gud är större än alla män och kvinnor tillsammans. Känns rätt töntigt när någon representant i Guds namn först säger Han och sedan harklar sig och fortsätter: eller Hon... Jag tycker vi kan sluta upp med att köra någon jämställdhetsdebatt i Guds namn. Det borde räcka för oss att vi är skapade helt unika. Man eller kvinna. Vad spelar det för roll? På återseende med ett leende!
PS. Idag har Gud i alla fall inte haft tid med några jämställdhetsdiskussioner. Jag tror att det har varit fullt upp med namnsdagsfirande. Min kära vän Lena har sin första himmelska namnsdag och jag tippar på att det har serverats nybakad drömtårta. Ingen förmådde att göra så god drömtårta som Lena. Grattis Gud. Du har det bra du!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar