Inte förvånad, men förtvivlad

Pressmeddelanden kommer slag i slag. Mopedolyckor har fördubblats sedan 2000. Mopedolyckorna ökar kraftigt. Sedan EU-mopeden kom för snart tio år sedan har olyckor med mopeder där någon har skadats allvarligt nästan fördubblats. Mopedolyckorna ökar för varje år enligt ny statistik. Löpsedlar, statistik och fakta runt omkring dessa mopedolyckor är ingenting mot att sitta mitt i rummet mellan liv och död. Idag på morgonen nåddes jag av budet att min före detta kollega ligger i respirator efter att igår ha blivit påkörd med sin cykel av en mopedist. Nu utreds smitningsolyckan av trafikpolisen. I sjukhussalen kämpar en människa för sitt liv. Med anhöriga runt omkring som känner en outgrundlig oro.

Vid sådana här bud så stannar allt annat upp. Jag känner visserligen en stor ilska långt där inom mig, eftersom jag länge har befarat att det kommer att hända hemska saker med alla dessa mopedister. Jag tror till och med att jag tidigare har haft det som bloggämne. Ilskan når inte ända ut nu, så därför blir detta säkert ett lamt upprop till alla, inte bara mopedister och deras familjer, utan till oss alla. Något måste göras. Just nu, inte imorgon eller nästa vecka. Det har gått alldeles för lång tid som vi bara har gått och väntat på att något ska hända. Många mopedister, långt ifrån alla, men många, kör aggressivt. Det finns inga trafikregler. De öser järnet och gör konster som endast kan höra hemma på inhägnat område eller cirkus. Värre ändå är att de kaxar och moppsar. De jagar och omringar människor. De utmanar bilar och kör på fel sida front mot front. En granne råkade ut för tre mopedister som körde på fel sida och utmanade bilisten att behöva stanna. Han stannade inte. Två av mopedisterna hamnade i diket. Den tredje väjde ut på sin körbana.

Det är svårt att säga vad dessa mopedister har upplevt för traumatiskt i sin uppväxt, så att de behöver göra sig synliga på detta sätt. Jag tycker att det borde vara lag på att de inte får använda hjälmar, så att vi åtminstone kunde se vilka de är. De har tydligen ändå ingen hjärna att vara rädda om. Okej, det där var hårt. Men det är så det känns nu när ilskan kokar inombords men trycks tillbaka av stor sorg för en människa som på detta onödiga sätt kanske får avsluta sitt aktiva liv alldeles för tidigt. Idag är det tungt för familj, släkt, vänner och människor som har fått en hjälpande hand av min före detta kollega. Idag är det förlamande tungt.

Sätt en åldersgräns på trettio år för att få köra moped. Tillverka en moped som är omöjlig att trimma och om man ens försöker pilla på den med trimning i åtanke, så låt den gå upp i rök. Höj bensinpriset på moped till osannolika etthundra kronor litern, så att folk väljer att cykla istället och låt dem som verkligen behöver mopeden få ansöka om dispens, precis som vid parkeringstillstånd för handikappade. Låt alla mopedister gå ett tolvstegsprogram tillsammans med sina anhöriga, så att de får behandling för sin sjukdom. För något sjukt är det över denna moppemaffia som förstör livet för så många människor. Medan samhället står handfallet.

Jag medger att ovanstående förslag inte är realistiska eller så väl genomtänkta, men hur som helst så måste något göras. Det är redan försent. För nu ligger en människa där och snart släpps taget till de jordiska banden och jag vet i och för sig att det är ingen förlust för henne. Hon har därmed vunnit den himmelska kronan. Vi övriga blir kvar och följer pressmeddelanden: Antalet mopedolyckor med dödlig utgång ökar kraftigt visar statistik från Vägverket. Under fredagseftermiddagen inträffade en mopedolycka ... Fler döda i mopedolyckor. Antalet personskador i samband med mopedolyckor har ökat dramatiskt, från 452 år 2005 till 690 år 2007, en ökning på drygt 50 procent. På återseende med förhoppningsvis ett leende!

PS. Idag löste Mr T och jag Melodikrysset endast på snabbgenomgången. Det måste väl ändå betcknas som en bedrift?