Jag tror att jag har prövat att lunchblogga någon gång förut och gör nu ett nytt försök. Fördelen med en lunchblogg är att den är kortare och snabbläst, så att kanske bloggläsaren hinner med läsningen på en kaffepaus. Bloggen borde också kunna bli mer kärnfull och pang på.
Jag har precis ett sådant ämne på hjärtat. Kärnfullt och pang på. Så pass kärnfullt och pang på att det kan komma någon kärna tillbaka från någon laddad slangbella eller ett litet svarsskott. Jag är beredd på den attacken. Även orädd.
Idag på morgonen hade vi höstens första riktiga medarbetarsamling på jobbet. Det är en skön stund varje torsdagsmorgon att få träffa alla bekanta ansikten. Ungefär som att gå på spa utan att behöva betala för det. Det ger en skön känsla av lugn inombords. Jag vet att så är det inte att gå på medarbetarsamlingar på alla arbetsplatser.
Jag har varit på den andra sortens arbetsplatser också. Där medarbetarsamlingarna kan vara som en fakirkurs med glödande kol och spiksitsar på stolarna. Man bara sitter där och väntar att det ska slå ut långa eldslågor ur munnarna.
Sådana ställen bör man lämna snarast möjligt innan en av spikarna träffar rakt in i hjärtat eller eldslågorna slukar hela ens själ. Det finns arbetsplatser som är som värsta träningslägret inför helvetet. Att komma därifrån är som att komma till himlen. Ja, kanske inte riktigt. Men en föraning.
Okej, lunchbloggning. Kort, kärnfullt och pang på. Chefen visade upp en nyutgiven broschyr. Den handlade om sexuella trakasserier på den kyrkliga arbetsplatsen. Kan vi stanna upp ett tag i bloggen nu? Tänk till! Det är något som är grundläggande fel, när det behövs delas ut en nytryckt broschyr om sexuella trakasserier på en kyrklig arbetsplats.
Vore det inte bättre med att dela ut en bibel? Den kan ju komma till användning i andra sammanhang. Två flugor i en smäll. Jag är medveten om att det är människor som arbetar inom kyrkan, med samma kropp och känslor som alla andra. Det är inga perfekta människor.
Tragiskt bara att ett föredömligt tänkande och den enkla regeln att: Som du själv vill bli behandlad så ska du behandla andra, inte har fått bättre grogrund än att kyrkans ledning har sett sig nödgade att trycka en broschyr. Känns som om dessa pengar hade kunnat användas till något mycket, mycket mer behjärtansvärt. Det finns faktiskt människor i vår värld som inte har rent vatten att dricka.
Nu nonchalerar jag inte sexuella trakasserier. Jag nonchalerar inte dem som har blivit utsatta för sådana handlingar. Jag tar inte avstånd från detta, jag promenerar gärna rakt in i skiten och säger ifrån å det bestämdaste. Ni som håller på med detta: Lägg av omgående! Ni som tänker tankarna: Tänk inte ens! Om och när det ändå händer: Ta upp det, red ut det, ge vård till såren så att de får läka vackert!
Den nytryckta broschyren måste stå för något. Det måste vara det tryckta ordet för något som det inte talas högt om. Jag ser det som ganska osannolikt att det första som händer är att det trycks en broschyr. Jag anar att broschyren symboliserar felaktiga handlingar. Då känns det lite simpelt att komma undan med en broschyr. Det vore ett ämne för prediksstolar och medarbetardagar. En broschyr känns som en halvhjärtad handling som uttrycker: Då har vi i alla fall gjort något. Återigen finns det anledning att rikta blicken mot varför vi som kyrka egentligen finns.
PS. Ord fyller ibland stora behov, dock inte hungerns. Ha en skön lunch alla bloggläsare. På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar