Jag däckades av ett migränanfall igår kväll. Hemkommen från dagens jobb och övriga åtaganden, så bröt det ut i full attack. Hade känt det halva dagen, men medicinering lyckades inte övervinna smärtan. Den bara tilltog och till slut så återstod bara däckning. Till den så milda grad, så att jag var alldeles borta. Mr T är som skrivet tidigare bortrest och det återstod två ganska oroliga ungdomar i huset. Jag hade lagt omkull mig i en soffa på övervåningen och var osäker på hur jag skulle ta mig till sängen i undervåningen. Det tog några timmars avvaktan för att få förflyttningsprojektet till stånd. Fick assistens av äldsta tonåringen.
Idag på morgonen vaknade jag och kände ganska snabbt att det där anfallet satt kvar i kroppen. Migrän får de flesta att tänka på huvudvärk, men de där riktigt djävulska anfallen tar tag i hela kroppen. Till sist är det svårt att säga om det är anfallet eller medicineringsabstinensen som ger de värsta besvären. Jag tog mig till jobbet och jag tror att det gick förbi de flesta att jag hade svårt att koncentrera mig, svårt att förflytta blicken i sidled och att jag balanserade på en tunn tråd mellan efterhuvudvärk och ett nytt gräsligt anfall. I skrivandets stund så är jag trött som efter ett kraftigt migränanfall, men själva migräntoppen har vänt. Nu är det sakta lunk tillbaka nerför backen.
Ikväll har jag tänt ett ljus. Inte så mycket för att skingra det mörker som lägger sig runt husknuten som för det mörker som lägger sig runt själva livet när en människa i ens närhet dör. För idag så har lågan släckts på sjukhuset. Min före detta kollega är död och det känns konstigt. Jag fick beskedet på jobbet på eftermiddagen. Jag körde hem och på Näringen så kom en moped ikapp mig. Jag försökte hålla femtio, men eftersom det är ganska många bilar i farten den där tiden på eftermiddagen, så gick det saktare ibland. Det kändes nästan som om mopedisten hade tjuvkopplat sig på min dragkrok, för så nära låg han.
När vi kommer till Strömsbro i den här kolonnen på väg hem från arbetsdagen, så kör mopedisten upp på högra trottoaren, kör om bilen och in framför min bil. När tillfälle ges, så kör han om fyra bilar i kön. Svänger höger mot Hille och vid Strömsbro skola där hastigheten är 30 kilometer fram till klockan sjutton, så kör han om alla bilar som kör lagenligt. Jag kände att det var inte rätt dag för en mopedist att bryta mot alla trafikregler mitt framför ögonen på mig. Efter Strömsbro Handelsträdgård så svänger han vänster mitt framför mötande bil och slutar sin färd borta vid köksbutiken. Det hade inte varit märkligt att köra dit, veva ner rutan och se honom ta av sig hjälmen och därefter ställa den enkla frågan: vad sysslar du med?
I dyningar efter migränen och med sorgsenheten i bröstet, så var det inte rätt dag för några mopedistkonfrontationer. Jag åkte istället hem och fick en stund vid matbordet tillsammans med tonåringarna och så var det dags för kvällens aktiviteter. Ridning, dömning, hockeymöte och så träningsmatchen mellan Sverige och Frankrike på Nya Ullevi. Matchen pågår i skrivandets stund och resultatet verkar bli 2-3. Sverige har gjort en ovanligt bra insats tycker jag. Många fina chanser, speciellt i första halvlek. I andra halvlek har det sett lite hafsigt ut stundtals.
När vi ändå pratar fotboll, så vill jag gärna ger er en uppdatering vad det gäller Öster IFs framfart i div 1 södra. De ligger alltjämt tvåa efter Trollhättan. Så vem vet, det börjar kanske bli läge för att hoppas på kval till Superettan? Tänk om jag får rätt ändå... att Öster snart är tillbaka i Allsvenskan. När så blir fallet, så ska vi ha världens största bloggfest. Bäst att börja dra upp riktlinjerna redan nu. Jag sitter på lite andra roliga fotbollsnyheter, men dessa håller jag för mig själv och låter Gefle Dagblad få första tjing på dem. De ska ändå leva på sina skriverier. Jag skriver ju bara för nöjes skull. På återseende med ett leende!
PS. Mer fotboll. Hilles A-lag vann på hemmaplan igårkväll över Överhärde. Matchresultat 5-2. På fredag blir det en något mer intressant match mot Sandviken borta. Inte mig emot att vända på siffrorna då. Ska vi säga 2-5? Det sista som överger människan är hoppet sägs det. När det gäller fotboll så stämmer det säkert. Nu släcker jag mitt tända ljus och önskar frid över en människa som inte vandrar mer på jorden. Hon har nått sitt livs viktigaste mål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar