Teckenspråket som motvikt en geggig novemberkväll

Det hade inte varit alls svårt att dra på sig värsta mysbyxorna och slapp-Tshirten och sedan fixa fredagsmys med Mr T. Stackars Mr T. Efter en arbetsvecka skulle han väl ha varit värd något annat än ett par mysbyxor och en slapp-Tshirt? Nu skulle det egentligen inte handla om Mr T i denna blogg, även om jag tyckte lite synd om honom att han skulle få tillbringa fredagskvällen i ensamhet. En efter en lämnade vi hemmets trygga borg. Äldstingen drog iväg på träning och därefter en liten kompisträff. Tonårsdottern hade ordnat spelkväll med tilltugg och bastubad i kvarterslokalen. Jag skulle iväg på jobb. Nu tror jag inte att det gick någon större nöd på Mr T. Någon gång ibland kan en stunds ensamhet vara guld värd. Han behöver verkligen vila efter att ha kombinerat jobb med renoveringsjobb i flera veckor nu. Han börjar se ljuset i tunneln. Alltså, förhoppningsvis inte en nära-döden-upplevelse, utan ut ur renoveringstunneln.

Jag åkte i god tid eftersom jag skulle hämta smörgåstårtor som jag hade beställt några dagar i förväg. Jag körde fram bilen till entrén på Olofsgården som ligger vid Lilla Vattugränd i Gävle. Ikväll var det nämligen dags för teckenspråklig gemenskapsträff igen. Det var redan mörkt och i den lilla gränden var ljuset nästan obefintligt. Jag gillar inte sådant. Inte ens tidig kväll. En hundägare förvandlades till en våldtäktsman för några sekunder och en cyklist blev en rånare. Jag borde skriva en deckare istället för att blogga. Det är nästan slöseri med tid att sitta och uppdatera bloggen. Jag låste upp Olofsgårdsdörren och stängde den snabbt. Låste ännu snabbare. Tände överallt. Fullt ljus-sprutt! Jag går gärna i mörker här hemma. Men inte själv på Olofsgården en fredagskväll i november. Drog bord och stolar till rätta. Fixade med ljuslyktor. Vädrade genom att öppna fönstret ut mot prästens trädgård. Kollade om han tittade ut genom något fönster och vinkade. Nej, ingen prälle inom synhåll. Han låg säkert med fötterna på soffbordet och sov. Det borde han göra halv sex en fredagskväll. Med det schemat.

Jag fortsatte in i köket. Laddade dubbla kaffekokaren och tryckte igång. Fram med termosar och fyllde upp med hett vatten. Det började arta sig. Till något som skulle visa sig bli en av de bästa kvällarna i min Svenska-kyrka-tjänst hittills. Frivilligarbetarna drog in efterhand. Jag flyttade min bil till en vettigare P-plats och sprang över till mitt jobb för att hämta några prylar. Bland annat en hel mängd småtavlor som dövgruppen målat tidigare. Klockan sju slogs portarna upp och då hade det redan kommit många innan. Om jag ska försöka hitta några nyckelord för kvällen så väljer jag dessa: Värme, innerlighet, förtroende, glädje och förväntan. Det sista ordet lägger jag till för att det är vad jag känner nu efteråt. Det är vad som byggdes upp under kvällen. I framtiden inom min tjänst inom Svenska kyrkans teckenspråksverksamhet ligger förväntan. På vad Gud ska göra, på vad som ska hända, på vilka möten jag kommer att få göra, på vilka relationer som kommer att byggas.

Jag kan inte låta bli att glädjerapportera. Det har uppstått kärlek på Olofsgården. Hurra! En tjej från en annan ort har hittat en kille från Gävle. Alltså en kille från Gävle har hittat en tjej från en annan ort. De tillkännagav sitt förhållande ikväll och det värmde mitt hjärta. Jag är så glad för deras skull och tänk vad som kan hända när vi öppnar våra dörrar och låter människor få vistas i ljus och god gemenskap. Det blir så goda förutsättningar för liv och växtlighet. Vem vet, snart kanske en präst får träda in och göra sitt förnämliga jobb? Ja, jag vet att jag inte ska rusa händelserna i förväg, men det är ju så ljuvligt underbart att det får hända så positiva saker.

Trodde du att det var allt? Att det är färdigrapporterat i ämnet glädje? Inte alls! Här kommer det mer. Var beredd på att glädjeduscha! En ung tjej kom med strålande ansikte och ville överlämna ett papper. Det kunde ha varit ett recept. Hon är nämligen en pärla på att baka. Men, i dessa tider av medlemsflykt från Svenska kyrkan, så var det en ansökan om inträde. Fattar du, hur stort det var att hålla detta papper i mina händer? Hon kunde lika gärna ha lagt ett ton guld i min famn. Jag hade inte kunnat bli lyckligare. Jag kramade om henne. Tecknade med ett stort leende: Välkommen in i kyrkan. Jag är helt övertygad att hon såg i mina ögon att det var ett hjärtligt välkommen. Nu blir det säkert till att träffa en präst. Vad vet jag? Det ska bli mig ett sant nöje. Hurra och halleluja börjar på H båda två! Läge för 2H alltså.

Det blev en smärre invasion på Olofsgården och jag satt en stund och funderade helt världsligt på smörgåstårtor och bordsplaceringar. Skulle tårtorna räcka? Var finns det fler bord? Ibland skäms jag för hur liten min tro kan vara. Eller att jag inte har fattat allt snack i kyrkan om hur mäktig Gud är. Det är Han som skall ha all ära för det som har skett i teckenspråksverksamheten i Gävle och förhoppningsvis snart i hela Uppsala stift. Ikväll kom det människor ifrån Gävle, Valbo, Österfärnebo, Uppsala, Stockholm, Kumla, Färila. Har jag glömt någon plats? Förlåt mig i så fall. En härlig blandning av tjejer och killar, män och kvinnor. En otrolig gemenskap där det inte finns några gränser på vad det samtalas om.

Många tog Dövas kyrkoblad och en specialtidning om ett teckenspråksprojekt i Strängnäs stift samt en nytryckt broschyr om Diakoni i Gävle, där Dövkyrkan faktiskt står omnämnd först. Bara en sådan sak. Jag vill bara förtydliga att det är INTE jag som har gjort den broschyren. I så fall hade det kanske smygit med lite reklam om SSK och Öster också och det hade verkat märkligt. Jag fick under kvällen förmånen att få samtala om framtidsdrömmar och kallelse. Jag fick vara nära i ett sorgearbete. Jag fick prata pågående älgjakt. Vi samtalade om svininfluensan och brist av samhällsinformation på teckenspråk. Det är en spännvidd som heter duga.

Det värmer mitt hjärta att så många frågar och försäkrar sig om när nästa teckenspråkliga träff på Olofsgården eller i kyrkan blir av. Att jag älskar mitt jobb är ingen hemlighet. Att jag känner stor kärlek och respekt för de människor jag möter är heller ingen konstighet. Det är bara som det är och jag känner förväntan inför framtiden. Jag har hamnat så rätt och tackar Gud för detta. Må inget eller ingen kunna utsläcka den nöd jag känner för att den här gruppen av människor ska få möjlighet att göra samma val i livet som hörande. Vill jag eller vill jag inte? Kyrkan har en fantastisk arbetsuppgift här, där självaste Jesus är uppdragsgivaren. "Inte genom någon människas styrka eller kraft ska det ske". Detta är så tydligt en fredagskväll på Olofsgården.

Ikväll så fick jag det bevisat för mig än en gång vad som kan hända när bön och arbete får gå hand i hand. Det är nämligen inte slut på glädjerapporterandet. Hade du trott det? Gud har lyft en tung sten från mitt hjärta i ett asylärende genom att knäppa svensk byråkrati på näsan och ge en liten vink om att det finns gränser för dumheter. Återigen dags för 2H:n. Hurra och Halleluja. Det har tagit tid och det har tagit kraft. Det har skapat frustration och det har lett mig in i återvändsgränd av oro. Jag kan bara säga att det var värt alltihop, för ikväll kom svar och det var värmande.

Tack till alla som ställer upp och jobbar så fantastiskt för dessa träffar. Till er fyra döva tjejer som är så enormt duktiga. Var och en med fantastiska gåvor och talanger. Ni kan utföra stordåd och det är en förmån att få dela detta med er. Jag fick den vackraste komplimang jag kan få ikväll... funderingen på om jag var döv eller hörselskadad. Hörande fanns inte med på skalan. Du, det är länge sedan jag blev så glad och uppmuntrad. Till dig som tecknade detta, tack för att du gjorde mig så glad. Du anar inte djupet hur tacksam jag är. Det blir inte svårt att skriva: På återseende med ett leende!

PS. Jag önskar att alla skulle ha fått se en döv tjej lyfta fram sina tecken för att beskriva de tavlor som fanns utställda på vår lilla vernissage. Hur vackert kan ett språk egentligen bli? TECKENSPRÅKET ÄR DET ABSOLUT VACKRASTE SPRÅKET I VÄRLDEN. Där sätter jag punkt, har nämligen inte mer att tillägga. Har du? Kommentera gärna i så fall!