Nu ska du inte tro att jag inte vet skillnad på min far och på Gud. När jag idag bloggar på självaste Fars Dag, så vill jag göra detta till en blogghyllning till min egen pappa. Han har hjälpt mig att skapa en Gudsbild. När vi i kyrkan och i den kristna tron beskriver Gud som en Far, så behöver jag inte gå så långt. Jag behöver inte irra och leta runtom i den stora världen. Jag öppnar bara mitt eget minnesarkiv och stannar upp i mitt eget nuläge och där är min pappa. Jag tänker efter och försöker minnas, jag funderar grundligt, men nej, jag har aldrig hört min pappa säga: Nej, jag har inte tid. Du får vänta lite. Vi tar det sen.
Alltid när jag har kommit med något problem eller har velat ta upp något, så har han istället stannat upp och sagt: Ja, vad är det? Det har också hänt att han redan innan har ordnat saker, så att när jag väl skulle behövt ordna något, har jag funnit att det redan har gjorts. Som av en osynlig hand. Så tror jag att Gud också fungerar. När jag vänder mig till honom, så ber han mig inte vänta till senare, utan han säger: Ja, vad är det du vill? Eller jag märker att allt har lagt sig tillrätta och hans osynliga hand har styrt och ställt.
Jag har inget behov av att ändra vissa psalmtexter från Fader till Moder, när det gäller kärlek och omsorg. Jag har haft förmånen att växa upp med föräldrar där båda har varit närvarande. Inte bara när det gäller kärlek och ömhet. Utan också när det gäller modet att vara vuxen. Det har funnits regler och gränser. Inte så att jag har känt mig bunden. Jag har fått prova på, men de har samtidigt talat om vad de tycker. I vissa saker har vi inte tyckt lika, men då har kärleken alltid varit större. Den har byggt broar, då orden inte har klarat det.
Detta är också en vacker Gudsbild för mig. För jag vet att jag inte alltid är i Guds vilja. Jag får för mig att testa min egen kapacitet och vill prova-på-något-som-visar-sig-vara-en-katastrof-grej och det jag möts av är en oceandjup kärlek och förlåtelse. Jag förstår egentligen inte hur kyrkan har hamnat så snett när det gäller fördömande och synd-snack, när bibelordet talar om nåd, barmhärtighet, kärlek och förlåtelse.
Jag kan säga till min pappa att jag älskar honom. Han är bättre på att visa det än jag. Han ringer oftare än jag ringer till honom. Han ber oftare för mig än jag ber för honom. Han hjälper mig oftare än jag hjälper honom. Han är verkligen en pappa som fortfarande visar tydligt föräldraskap trots att jag är vuxen och mamma till egna barn. Han har låtit sitt ansvar sprida sig ner ytterligare ett par generationer och hans omsorg sträcker sig nu till barnbarn och till barnbarnsbarn. Pappa börjar bli till åren och sjukdom och trafiksskada sätter sin tydliga prägel på honom. Ändå har detta inte låtit påverka hans fadersgestalt.
Så är det också med Gud. Hans kärlek fortsätter att omsluta generation efter generation. Därför gäller inte bibelordet släktlängderna i gamla testamentet och inte heller enbart de första lärjungarna. Utan den ges vidare och vidare till alla förgreningar, ner till senast födda baby. Det är inte helt lätt att förstå vidden av en sådan kärlek och jag kan bara ana dess storlek. Åter till min pappa som genom åren har visat faderskärlek till fler än oss barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag tänker på alla hans fadderbarn och till alla flyktingbarn. Till de som kanske har mist sin morfar eller farfar i hemlandet eller som har dem kvar långt borta. Omöjliga att nå per telefon eller brev. Där har min pappas kärlek räckt även till dem.
Så ser jag på min bild av Gud som en far. Han har tack och lov inte så stora problem med människor från andra länder och kulturer som vissa av oss verkar ha. Han har ett tvärtom-tänk som jag gillar. Den siste ska bli den förste. Tänk när den stackars fattige förföljde kurden ropas fram före den stackars rike respektable svensken. Så snopet det måste kännas för dem båda. Men ändå lite värre för främlingshataren och tillika nynazisten. Just nu kan jag tycka synd om dem båda. Jag vill å mångas vägnar be om ursäkt till alla som känner sig förföljda och orättvist behandlade, men jag tycker också synd om dem som inte vet bättre än att helt egoistiskt gå igenom livet och tro att de är mer värda än andra. Ingen av dessa situationer är eftersträvansvärda.
Idag är det min pappas speciella dag och avståndet rent geografiskt är för långt för att åka dit. Jobb senast igår och jobb imorgon igen, gör att det får bli telefonsamtal och så har brevbäraren gjort sitt tidigare i veckan. Jag tycker ändå att jag har en nära relation med min pappa. Han är i mitt hjärta och jag känner mig buren av hans kärlek, omsorg och förböner. Det kanske det som människor i allmänhet som känner att det är svårt att söka Gud har som sitt största problem. Att de placerar Gud så långt borta. De gör honom ouppnåelig. När han i själva verket står vid deras hjärtans port och knackar. De gånger i livet då Gud verkar extra långt borta är kanske de gånger då vi rusar igenom livet i jakt på honom och då är han egentligen precis där vi befinner oss.
Precis som en pappa som finns som stöd, uppmuntrare, tröstare, hjälpare, kärleksgivare, vägvisare, förmanare och från allra första början dessutom livgivare. Så varför inte så här på Fars Dag göra detta till en Guds dag? En dag då vi återigen tackar vår Far för all kärlek som han slösar på oss. En dag då vi ber honom att stanna kvar i vårt liv. En dag då vi talar om hur mycket vi älskar honom. Pappa, jag älskar dig! Gud, jag älskar dig! En fråga till er båda: varför måste det vara så himla grått väder ute? På återseende med ett leende!
PS. Igår fick jag förmånen att teckentolka ett dop, då världens sötaste lilla Emma skulle döpas i Staffans kyrka i Gävle. När prästen hade sagt amen och alla fotoblixtar var avfyrade så åkte jag vidare på tubakonsert på Gävle konserthus. Det var perfekt avkoppling efter tolkningen. Tubaisten var kanonduktig. Jag gillade hans extranummer bättre än själva huvudnumret. Han hade dock en sidenkostym som såg ut som en pyjamas. Det får han minus för. Efter paus var det Bruckners 4:e symfoni. Otroligt bra musik, men även sådan musik kan kännas fööör lååång. Precis som med predikningar blir inte symfonier bättre för att de tjatas om och om igen. Det får Bruckner minus för. Kanske var jag i grund och botten för trött? Eller så längtade jag ut på eftersittningen. Vi skulle ut och käka med släkten från Borlänge. Tyvärr verkade hela Gävles befolkning tänkt detsamma. Vi hittade till sist plats på Bishops Arms. Mat, dryck och trevligt samtal. Inte helt fel avslutning på en lördag. Idag var jag inte direkt upp med tuppen... men när jag väl gick upp, så beordrade jag Mr T att ligga kvar. Jag ville fixa frukosten åt honom. Han är ju också världens bästa pappa till våra barn. I hans paket från mig låg doften Lagerfeldt. Den är mumma. Vilken egoistisk uppvaktning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar