Fast egentligen... 3S: Sol, Scones, SSK!

Söndag morgon och det är nu över en vecka sedan som jag bloggade. Jag har start upp några bloggar under veckans gång, men ingen av dem har blivit färdigskrivna. Jag har nu raderat dem och bestämt mig för att skriva en ny, istället för tre gamla. Det är inte bara söndag morgon utan det är tidig söndag morgon. Jag behöver väl inte skriva att det är mörkt ute. Eller förresten, det kanske blir som en aha-upplevelse för alla de människor som inte går upp förrän någon gång på förmiddagen. Fast de flesta dagar just nu blir det aldrig dagsljus i den bemärkelsen som jag kallar dagsljus med betoning på ljus.

Det som hände igår var alltså att betrakta som ett underverk. Solen sken. SMHI hade förvarnat, så det kom inte som någon chock. Men eftersom de brukar ha fel tio gånger av tio, så hade jag inte satsat några större summor på väderoddset. Tur att min mamma antagligen inte kommer att läsa det här. Hon skulle begära ett moderskapstest. Jag har inte ärvt hennes lojalitet till Pohlman och hans kollegor. Hur som helst, igår hade de gissat rätt och solen strålade från klarblå himmel. Jag skänkte en tanke till alla de som är sjuka. Det måste kännas dubbelt så kravfyllt när det väl blir solsken och när de inte orkar ut.

Mr T och jag stannade inne så länge som melodikrysset pågick. Vi gräddade våfflor och drack kaffe under tiden. Igår var melodikrysset så enormt lätt. Jag funderade på om det var någon slags nybörjarvariant, precis så där som det är i sudoku. Lätt, medel, svår och supersvår. Igår var det superlätt melodikryss och det var inskickat på nätet före snabbgenomgången. Tanken slog mig för ett ögonblick att vi kanske har börjat få rutin. Men jag vågar inte dra några högre växlar på det. Redan nästa lördag kan det vara supersupersvårt.

Direkt efter melodikrysset, så drog vi på oss promenadkläder och promenadskor och gav oss ut i solbadet. Jag funderade på att sätta på mig ett par flashiga solglasögon, men kom fram till att det nu är viktigare att få in ljuset i ögonen än att se cool ut. En huvudvärk orsakad av solljus kan jag kosta på mig. Likaså en huvudvärk orsakad av vin. Det är värre med den huvudvärk som kommer av stress och slarv med maten. Sol och vin visar ju i alla fall att jag har ett huvud. Stress och slarv med matintaget visar ju att jag är dum i det också.

Vi drog oss bort mot golfbanan och mycket riktigt, det var golfare ute. Vi konstaterade ganska snabbt att det var härligt att komma ut i friska luften utan att behöva bli blöta. Antingen av regn eller den kompakta fuktighet som har legat som ett lock över Gävle den senaste tiden. Vi drog oss upp mot Skidstavallen och skogen. Det är märkvärdigt med vilken läkande kraft det finns i skogen. Om det nu är så att jag vill skriva vid havet (håll utkik efter femkvadratstomten), så vill jag fika i skogen. Så om det är någon skogsägare som inte behöver en kvadratmeter, så sälj den till mig. Jag köper skogsplätten om det finns en sten på den. Där ska jag sedan sätta mig och känna att detta är MIN plats på jorden. Både bildligt och bokstavligt.

Det hade varit på sin plats med skogsfika igår, men vi hade magarna fulla av våfflor, grädde och sylt och så var promenadtiden något begränsad. Jag skulle iväg efter lunch på teckenträff i Olofsgården. Sådana dagar känns det inte speciellt tungt att gå till jobbet. Inte då heller alltså. Den här gången behövde jag inte vara rädd för våldtäktsmän och rånare i den mörka gränden, för solen hade sina duschstrålar även där. Jag var tvungen att sticka upp på jobbet och hämta lite grejer och när jag öppnade dörren så tänkte jag att: Oj, här står lyset på över helgen. Men det var solens inverkan på lokalerna. Jag fick en enorm lust att ringa in alla arbetskamrater och be dem komma dit. Jag vet att de skulle ha behövt se arbetsplatsen i detta ljus. Det var en föraning om vår och om sommar. Det unnar jag dem. Jag lät bli att ringa. Mina kollegor kan få leva i tron om att jag är normal en tid till. Förr eller senare kommer de på andra tankar av sig själva.

Vi hade engelskt tema igår eftermiddag på Olofsgården. English Afternoon Tea. Jag bakade scones så det stod härliga till och det spred sig en välkomnande doft i huset. Sol och scones. 2S. Nästan i klass med 2H. Kombinationsformeln är oslagbar. 2S2H. Jag kanske får Nobelpris om några år för min upptäckt i livets stora gåta. Om formeln sedan upphöjs i tio så får vi hela eftermiddagen och inledningen av kvällen i ett nötskal. Alla var så glada och uppiggade när vi vandrade hemåt i det mörker vi har vant oss att vandra i. Det är en enorm skillnad att vänja sig och på att acceptera. Jag kommer aldrig att acceptera mörker. Inte på något livsplan. Inte nu när jag vet att det finns ett alternativ. Ljuset. Det är därför jag väljer Jesus. Han som är livets ljus. Det är ungefär lika givet som att jag skulle hellre välja maj än november. Var inte orolig. Jag är medveten om att det finns en viss skillnad i valdilemmat.

Jag drog på Tomas Ledins senaste skiva på bilstereon på hemvägen. Vid rödljusen tänkte jag att det måste höras ut till gångtrafikanterna. Ett sådant där rullande tonårsdisco. Musikvalet avslöjade säkert mig. Det var nära att jag drog ner rutan också. Jag lät bli. Det var lite kvällskyligt. Tomas Ledin hade Gävle mått bra av annars. I en biltom rondell på Näringen tog jag ett extra busvarv. Det fanns säkert någon som såg, men det var ju bara bra. Det är aldrig roligt att busa osedd. Jag tutade dessutom tre gånger. Någon from person kanske tror att det är förknippat med treenigheten, men herregud, det finns så många andra symboler för den. Mina tutningar gällde SSK. En tut för varje bokstav. Igår tog de nämligen poäng mot självaste Brynäs i Läkerol Arena. Som du redan vet var jag förhindrad att närvara. Men som jag tolkar matchbeskrivningen, så var det SSK:s match. Oavgjort känns inte okej, jag hade gärna tutat en extra gång för seger, men jag gör ingen stor sak av detta.

Jag kom alltså hem glad och nöjd till Mr T och vi höjde ett glas rött till maten, som vi avnjöt framför säsongspremiären av Robinson. Våra ungdomar hade lämnat barndomshemmet för kvällen och hade förmodligen trevligt på sina håll. Vi har nu kommit in i ytterligare en fas av livets naturliga gång. Visst, det känns tomt, men naturligt. Just detta är en fas som jag tror att jag både kan vänja mig vid och acceptera. Det går inte heller någon nöd på Mr T och mig. Lite senare avnjöt vi en whiskeypinne i medicinskt syfte. Vi började båda känna oss lite krassliga. Vilken tur att detta skedde en lördagskväll på bästa sofflägetid. Ja, du märker... det är inte synd om oss.

Idag ska jag iväg till kyrkan. Har en hel del uppdrag i gudstjänstfirandet. Resten av dagen ska ägnas åt avkoppling och packning. Imorgon bär det iväg några dagar till stiftsgården Breidagård. Jag får förmånen att åka tillsammans med en fantastisk arbetskamrat och när jag nu skriver varmt tack till henne, så vet hon varför. Det hon har gjort är stort. Så stort att jag gömmer det i mitt hjärta och begrundar det. Så blir det blogguppehåll igen, så vet du vad det beror på.

Innan jag avslutar och sätter igång med dagens frukost, så tänkte jag bara göra en veckosummering. Litegrann om det som kunde ha stått i de raderade bloggarna. I onsdags var det dags för veckomässa igen. Då hade vi besök från Uppsala stift. Informatören, tillika redaktören som skriver på stiftssidan i Kyrkans Tidning, var här för att göra ett reportage om teckenspråksverksamheten. I torsdags föll en stor sten från mitt hjärta när jag kunde lämna tillbaka proven till eleverna. Rättade. Känns som om jag höll på att bli ett med de där A4-arken och jag unnar mig ett bättre liv. Det är medaljens baksida med att vara lärare. Provrättningen. Det borde vara något minustillägg på min Nobelprisformel. -2S-2H. Den kan användas i skolvärlden när det är dags för stora R och stora streck. På återseende med ett leende!

PS. Idag känns mitt PS extra viktigt. Kan ju inte avsluta en 2S2Hblogg med stora minustecken. Så en liten notering om en fantastisk konsert på Konserthuset i fredagskväll. Ni som inte var där, vet ju ingenting om vad ni missade. Jag har kanske inte sagt det förut, men Doobidoo går att spela in eller se repriserna. Skavlan likaså. En sådan här konsert går inte i repris och det är det som är finessen. Det är ögonblicket här och nu. Sådana du inte får av en CD. Det borde ha varit fullsatt. Det var mycket folk, men det borde ha satts in extrastolar. Violinsolisten spelade som en gudinna och klänningen var lila och läcker. 2S2H2L. Om det blir Nobelmiddag så lovar jag att du ska få följa med.