Ska vi lägga oss ner och dööö...det finns ju ingen snööö!

Jag sitter och funderar på en sak. Ingen stor och djup världsomvälvande fråga, men ändå en mening med ett frågetecken på slutet. Finns det någon mer än jag i denna värld som tycker det känns konstigt att det redan är första advent? Jag tycker det är nyss som vi körde matjessillburkarna till återvinningscontainern efter midsommarfesten. Alltså, det känns inte som om det har gått fem månader, utan snarare endast fem veckor. Midsommarstången kan inte ha hunnit torka och det finns kanske en och annan nubbe kvar? Det blir motstridiga känslor inombords, då det förväntas av mig att jag ska adventspynta. Nåja, det kommer säkerligen ingen adventskontrollant och prickar av antalet elljusstakar och stjärnor.

Mina funderingar kring advent började redan förra söndagen. Då hade en granne satt startskottet med julgardiner, julstjärnor och ljusstakar. På självaste domsöndagen. Det känns lika galet som om jag skulle bestämma mig för att fira min födelsedag den andra mars istället för den nionde och övertyga hela världen om att allt är i sin ordning. Nej, förresten, det var nog inte förra söndagen som adventstankeprocessen började. Det kom någon liten tanke redan i september när jag var inne en sväng på IKEA och successivt har alla andra affärer tagit upp adventstemat. På tok för tidigt för min smak. Så jag har blivit påmind under flera månaders tid. Jag har kunnat hantera det och slagit bort det. Viftat bort det som en mygga som jag inte har haft lust att slå ihjäl. Inte för att jag är till hundra procent djurpacifist. Jag har en del myggor, flugor, spindlar och getingar på mitt samvete. Lägg till myror också på listan över mina våldsaktioner. Fast jag kallar det i självförsvar. Jag tycker det är insekterna som startar krigshandlingarna.

Tappa inte adventsgreppet nu kära bloggare. Du får ta tag i myrstacken någon annan morgon. Om det nu är så att du tycker att jag bloggar ovanligt virrigt, så har jag en förklaring till det. Jag är trött. Mr T, jag och våra ungdomar ställde till en fest igår kväll. Vi bjöd in goda vänner. Vi åt, drack och umgicks stora delar av gårdagen och det blev eftersits en del in på den här dagen också. Vi vakade in första advent kan vi säga. Det blev trevligt och jag är glad att det var så lyckat, men som sagt, lite trött är jag allt. Det kan jag erkänna, i samma andetag som jag konstaterar att jag är inte femton år längre. Nu hör jag någon utifrån cyberrymden som ställer den alldeles förväntade frågan: Men herregud människa, varför sover du inte nu då?

Det här är min stund på dygnet då jag skriver som bäst. Så om du tycker att den här bloggen är rörig, så ska du vara glad för att den inte är skriven på eftermiddagen eller senare ikväll. Jag gör dig alltså en tjänst genom att skriva nu. Du behöver inte tacka mig, jag gör det av min godhet. Precis som Emil. Första advent, småkryp, festfixande, Lönneberga. Det har redan blivit många trådar att hålla reda på. Det påminner mig om den stå-upp-show som jag var på i fredags förmiddag på skolan. Mina teckenspråkselever fick lov att sluta trettio minuter tidigare från min lektion, för att hinna till aulan och den föreställning som de hade fått inbjudan till. Jag var alltså utan elever i trettio minuter av min inrutade lektionstid, så jag hängde med till aulan. Kan ju aldrig vara fel att vara med eleverna och dessutom få skratta mycket. Det var fyra olika stå-uppare, varav två var grymt bra. En kille från Gävle och en från Falun. Dessa båda skulle jag kunna resa ganska långt för att få höra igen och jag är även beredd att betala för att få göra det. När detta uttalande kommer från en smålänning, då kan du lita på att det var verkligen bra.

Den tredje killen får godkänt, medan den fjärde var totalt klappkass. Han borde ha fått bjuda oss alla på glass som straff. Har aldrig varit med om att någon har stått så oförberedd på den scenen någon gång. Han hade till och med fusklapp som han läste innantill ifrån. Det uppstod så många pinsamma tystnader att det var inte sant. Jag tror han hade valt totalt fel koncept. Driva med tonårskulturen inför tonåringar och dessutom göra det skitdåligt, nej, det finns bättre saker att lägga skolans pengar på. För jag antar att han fick betalt för det där och det är skandal. Inte att jämföra med judeutrotning och folkmorden i Uganda, men han var på god väg att bli offentligt stenad. Jag kan säga så här för att uttrycka mig diplomatiskt. Tur för honom att han inte var en mygga.

Igår varnade SMHI för halka i hela landet, samtidigt som vi i Gävle hade vårvärme och blommande lupiner i trädgårdarna. Men det kryper väl närmare, precis som advent har gjort under en lång tid. För många innebär det ett likhetstecken mellan advent och vinterväder. Jag vet inte hur många gånger den här gångna veckan som jag har hört kommentarer som: Åh, det blir ingen stämning när det inte är snö. Vad är det här för skitväder, det är ju omöjligt att adventsmysa nu. Sååå trööött jag blir att det inte kommer någon snö, det blir inte alls samma sak att sätta upp adventsljusstakarna nu.

Jag måste vara galen som ger mig in i denna infekterade väderleksdebatt som är så hårt förknippad med adventsfirande. Jag undrar om jag kan skylla på att tröttheten har satt mig ur spel? Jag har bara en önskan om ett uppvaknande. Att inte sätta så stor vikt till något som vi ändå inte kan påverka. Visst, jag tycker också att det har varit gråare än gråast en lång tid nu. Det är hopplöst tungt. Hur kul är det en måndag morgon att känna hur vinden tar tag i ytterdörren och hur den inte längre skyddar mot det iskalla regn, som istället piskar rakt in i fejan på mig själv? Rätt svarat, inte kul alls. Utan paraply så är jag genomblöt på en sträcka på fem meter fram till bilen. Innan jag trycker på rätt knapp på den flashiga bilnyckeln, så är hårfixande och sminkande ogjort. Eller inte, men det behöver göras om.

Jag drar upp stolsvärmen på sexan och kör biltorkskåpsmodellen. Du som har provat att sitta i en finsk bastu med ullkappa på, vet hur fräsch jag känner mig när jag anländer till jobbet. Så vill du snacka novemberhelvete, så har du kommit rätt. Jag vet precis vad du menar och hur du känner. Så det är kanske inte så konstigt att jag har tagit till verklighetsflykten och stannat kvar någonstans vid midsommar. Behållit känslan av sol, frihet, sand mellan tårna. Allt för att överleva. Jag kan nu konstatera att jag har verkligen överlevt.

Det är jag tacksam för. Jag har utsatt mig för en stor risk hela hösten. Håll i dig nu. Jag är en överlevare. Gnäll som är dödande har inte dödat mig. Jag har alltså överlevt den stora pandemin av gnällvirus som har spridit sig över jordklotet och nu får jag uppleva första advent. Jag kan inte låta bli att låta mina tankar förflytta sig några tusen år tillbaka i tiden och till en annan kvinna. Till Maria. Vid den här tiden, med bara några veckor kvar innan förlossningen, så var hon säkert ganska trött, tung och otymplig. Som om det inte räckte med att förbereda allt inför födseln, så hade hon en lång resa framför sig också. Inte i en silvergrå Audi med flashig nyckel, utan till fots och med hjälp av en åsna. Inte med rinnande vatten i fina badrum, utan i bästa fall från någon brunn längs vägen.

Vid den här tiden hade säkert Maria viktigare saker för sig än att svära över små elljusstakslampor som inte fungerar eller stjärnor som inte hänger rakt. Hon tänkte kanske på hur vädret skulle bli, det kunde vara så avgörande för deras strapatsrika färd till Betlehem, men hon var nog inte tyngd av dilemmat som vi bär på. Inget adventsmys utan snö. Hon hade fått en stor uppgift. Att föda det barn som skulle bli världens räddning. Hon hade fått viktiga saker att tänka på. Hon skulle få ta emot ett barn i sin famn och ta det till sitt hjärta. Nu tar jag fram megafonen. Jag vet inte om jag har gjort det tidigare i bloggen. Men det börjar bli bråttom och det känns viktigt att få ut det här budskapet. Hallå, lystring allesammans! Hallå! Kan jag få er uppmärksamhet en stund? Viktigt meddelande till Sveriges befolkning. Vi är inte inne i en adventstid för att lyfta av oss SMHI:s dok av grå tristess. Vi har inte adventsmys enbart för att vi inte just nu kan sitta på bryggan och dricka snaps.

Det är något mycket större mörker som lyfts av oss. Vi väntar på världens ljus i form av ett litet barn. Vi som nu vandrar i mörker, både kroppsligt, andligt och själsligt ska få se ett stort ljus. Ett ljus som skiner klart. Du och jag får ta upp ett litet barn i vår famn. Vi får ta det till vårt hjärta och höra orden: Frid på jorden. Advent betyder ankomst och visst, tomten kommer snart och det är en härlig bonus på allt annat härligt. Allt detta som vi nu njuter av runt omkring oss har sin grund i en större och mer långvarig effekt. Något som vi inte kastar ut som en barrfri gran efter nyår. Den gåva som vi nu erbjuds tar sin ursprungliga plats i våra hjärtan och livet förändras. Att fira jul med julens verkliga budskap är något jag verkligen vill rekommendera. Skinka, gröt, gran, klappar, godis och Jesusbarnet. Du kommer inte ångra dig. Den eviga ångerrätten som du får, kommer att ligga bortglömd. Jag kommer att mysa. Oavsett snö eller inte. Se positivt. Ingen snöskottning. Bara godisgottning. På återseende med ett leende!

PS. Nytt kyrkoår! Tack för det gamla. Tack för det nya. Idag, här och nu. Ingen snö i Gävle, men klockringning i kyrkorna, bockinvigning på Slottstorget, julskyltning, glögg och pepparkakor. Jesus, om du bara visste vad du har ställt till med i vår stad! Eller rättare sagt, du vet nog. Om vi Gävlebor bara visste vad du har ställt till med. Fridfull advent.