Känt mig i vilsamt trans och sminkat mig med glans

Nu är det konstaterat. Jag blir supertrött av att vila. Jag har nämligen inte gjort annat än att koppla av i tre dagar och nu sitter jag här och är totalt utmattad. Fast den stora, fantastiska skillnaden är att att det värker inte i nacke, axlar och huvud. Kroppen är inte spänd, utan har sjunkit tungt i viloställning i vilofåtöljen och jag har bestämt mig att detta ska bli en vilsam blogg också. Jag vill dela med mig av det jag har upplevt. Jag brukar använda många ord i mina vanliga bloggar. Någon enstaka gång har jag bildbloggat och så får det bli nu ikväll. Jag ska slå ett slag för devisen: en bild säger mer än tusen ord och låta dig följa med till Breidagård. En plats strax utanför Uppsala, som är en av Uppsala stifts två stiftsgårdar. Breidagård är mer än en plats. Det är också en bit av himmelriket här på jorden.

För en tid sedan tyckte en kollega till mig på kyrkan att jag skulle följa med henne till Breidagård. Hon hade lyckats få plats på en samling som heter "Nära samtal", som är en blandning mellan retreat och andrum. Retreat är helt i tystnad, andrum är en oas där delandet med varandra är en viktig ingrediens, i samtal. Nära samtal innehåller också sittningar med samtal kring ett tema och kring bibelord, men det är också mycket tystnad och djupmeditation. Frukost, lunch, kvällsmat och kvällsmacka i tystnad. Lite ovant för nutidsmänniskan. Att helt plötsligt stanna upp i det vardagliga livsbruset. Fästa ögonen på något annat och få tid för sig själv och för sitt inre.

Jag kontaktade Breidagård utan någon större förhoppning att få plats. Det brukar bli fullbokat på en gång de släpper aktuella datum. Mycket riktigt. Fullt denna gång också. Då gör min kollega en heroisk insats. Hon visar vänskap och erbjuder sig att dela rum. Hon offrar av sin egen bekvämlighet alltså. För min skull. Det kändes stort. Väl framme vid Breidagård, så visade det sig att det fanns rum över på grund av avbokning. Kändes lite snopet att min kollega inte fick se att jag sover i en härligt stor Brynäs-t-shirt, för när skulle jag annars ha användning för den? Kan ju inte ha på mig den i dagsljus när den syns. Ibland är mörker bra. Jag hade kunnat avslöja detta för min kollega. Hon hade klarat det. Vi fick möjlighet att dela mycket annat och jag känner mig berikad. Jag behöver kanske inte säga att vi bröt tystnaden på tu man hand många gånger under dagarna. Det var en vila i att få dela och bekräfta.

För min del kom de här dagarna precis i rätt tid. Att åka till Breidagård innebär i och för sig alltid i rätt tid. Kan inte tänka mig någon gång som det skulle kännas galet att komma dit. Det behövs inte många steg in på gården förrän du känner att blodtrycket går ner. Inte snabbt, men sakta och säkert. Du blir under tiden på Breidagård införstådd med att du andas. Du kan känna dina hjärtslag och de är lugna. Du kopplar av och njuter av att livsglädjen återkommer. Du funderar på hur du någonsin ska kunna återgå till det normala livet igen och jag tror faktiskt inte att det är möjligt. Det har hänt något med dig på Breidagård som gör dig vaken över hur viktigt det är att sålla bort sådant som suger musten ur dig helt onödigt. Lära dig att säga ja eller nej till saker, beroende på vad som är rätt för dig. Inte för någon annans skull. På Breidagård är det du som person som är viktig och ditt förhållande till Gud.

Det är något jag uppskattar med Breidagård. Att jag kan ge mig tid till att vara nära Gud. Där kan jag be till honom utan att störas av annat. Jag känner hur han möter mig i tystnaden, i mina tankar och i den frid som råder där. Det är för mig också en plats för skapande. Visst, tiden spelar roll. När får du tjugofyra timmar för dig själv på ett dygn? Självklart startar detta upp något inom oss. Hos mig startar skrivarprocessen. Det blev en sångtext som jag packade med mig hem. Den var inte speciellt tung att bära. Inte den fantastiskt fina mossa heller som vi plockade i skogsbackarna kring Breidagård. Grönmossa och gråmossa. Jag har nog aldrig varit så lugn någon gång före första advent och julsvängen.

Tack Gud för denna mötesplats. Tack Uppsala stift för denna fantastiska personalvård. Tack kära kollega för din omtanke. Tack familjen för att ni rådde mig att åka. Tack till livet, som visade sig finnas kvar bakom all stress och allt jäkt. I tystnaden gjorde jag en skön upptäckt. Det finns lika många sätt att skala ägg på som det finns människor samlade vid en frukostbuffé. Ganska coolt också att några knackar i takt till den klassiska, softa musiken i högtalarna. Nu blir det bildbevis på den totala lyckan att få vara på Breidagård.

Be mig inte förklara SJ:s prissättning på tågbiljetter, men det var billigare att åka 1:a klass, så det gjorde vi. Väl framme i Uppsala så letade vi upp ett fik att varva ner på. Det har väl inte undgått någon att jag älskar hjärtan. Till och med som tecken på kaffe.

Före njutningen...

...och efter!

Minsta rummet på Breidagård, Lillkammaren! Ett härligt rum med fönster mot två väderstreck och utsikt ner mot sjön!

Ja, inte är det tal om någon stress när bloggaren inte har något bättre för sig än att knäppa kort på fötterna. Jag tyckte att strumporna matchade resten av inredningen...

Det här kortet har jag fått kämpa lite för att få till. Byggde ett primitivt stativ i form av min klocka och min byst. Gjorde en bakgrund av min scarfs och vips... händer som formas till ett hjärta. Tänk vad mycket jag hinner och så kreativt uppfinningsrik jag blir när jag får tid.

Kan inte låta bli att visa min världsliga sida med fåfängligt inslag. Min kära kollega och jag hängde på låset till Flashbutiken i Uppsala och mycket shoppinglyckliga trippade vi iväg till fiket med hjärtkaffet. Budskapet på påsen var fint: Skratt är vackert. Du är vacker. Vackrast är du när du skrattar. Jag köpte bland annat en svart långärmad t-shirt med latinsk text som du ser på bilden: OMNIA VINCIT AMOR (kärleken övervinner allt). Jag skriver bland annat. Behöver ju inte avslöja hela min fåfänga på en gång.

Vad är det här för bild? Den översta tingesten är mascara från Max Factor. Svart. Vattenfast.

Den undre tingesten är rött läppglans från en tillverkare som jag inte minns just nu.

Sista morgonen på Breidagård och jag står framför den lilla spegeln i Lillkammaren i färd med att sätta mascara på fransarna. Med den undre tingesten. Det vill säga läppglans. Jag upptäcker det försent, men genast när pensel har kontakt med fransar. Det är sådana morgnar jag inte önskar att jag bor i ett hus med toalett och duschrum i korridor och med inneboende i rummen bredvid. Med blodiga ögonfransar smyger jag mig ut och håller utkik med ena ögat. Det som inte teaterblöder av rött läppglans. Att tillåta kroppen vila får sina konsekvenser. Nästa gång åker jag hem utan smink. Möter civilisationen så avskalad det bara går. På återseende med ett leende!

PS. Imorgon bitti tillkännages omorganisationsplanen för sammanslagningen av Heliga trefaldighets församling och Tomas församling, som blir en verklighet 1 januari 2010. Jag och min Breidagårdskollega kommer säkert att sitta där med våra fånigt utvilade leenden och jag vet att vi kommer att möta varandras blickar och lika fånigt leende tänka tillbaka på något som sagts, gjorts eller skrivits under dessa helt underbara novemberdagar. Kom an livet, jag är redo!