Den 19 juni publicerade jag min semesterönskelista. Den 25 juni testade jag punkt tre på listan, nämligen havsbad. Idag, den 2 juli är det dags att göra en punktuppföljning och meddela att det verkar ha gått vägen. Att havsbada utan att få urinvägsinfektion. Jag kan alltså göra en avbockning i kanten på listan. Jag lyckas uppfylla mina önskningar en efter en. Allt utan stress. Jag tror att det är den största bedriften med att ha semester är att stressa av och att inte fylla i sin måste-göra-lista. Kanske intalar jag mig själv detta för att bara skjuta upp eller skjuta fram ogräsjakten. I flera dagar nu har regnet räddat mig och jag har med gott samvete kunnat luta huvudet mot mjuka kudden och lyxläst den ena pocketboken efter den andra. På semestern väljer jag helst pocket. De gör inte lika stora blåmärken som när den klumpedunsiga inbundna boken slår igen samtidigt som ögonlocken.
Avslutade Leif GW Perssons Grisfesten igår och plockade snabbt fram Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Första delen alltså i den omtalade triologin. Jag är nog den siste nu levande svensken som inte har läst dem. Nu tänker jag inte sitta som ett miffo på fler fester och verka totalt verklighetsfrånvänd. Jag har upplevt detsamma för många år sedan. Det var när Jean Auel kom ut med Grottbjörnens folk och alla de andra böckerna som handlade om stenåldersflickan Ayla. Då jobbade jag som dekoratör på Bokman i Göteborg och jag minns mycket väl dessa tegelstensböcker. Har du travat hundratals sådana böcker i skyltfönstren i olika formaterade pelare, så skulle inte du heller välja just den boken på din lediga bokläsningstid.
När Auel-hysterin väl hade lagt sig, så hade mitt intresse för stenåldern svalnat. I alla fall i Auels tappning. Jag såg däremot filmen, men jag la aldrig pusslet. Jag har ett roligt minne från den där bokhandelstiden. En manlig kollega var superintresserad av allt som hade med musik, film och musikal att göra. Vi såg föreställningar med Galenskaparna och After Shave tillsammans. Vi såg Hagges revy. Manhattan Transfer och Liza Minelli. Kollegan gick ofta på bio. En gång gjorde han misstaget att sätta sig på en biograf utan att ha något personligt sällskap med sig. Direkt efter jobbet. På biografen nere i Nordstan. Filmen för kvällen var Grottbjörnens folk.
Nästa morgon kom en blek och ganska tagen kollega till jobbet. I samma klädsel som dagen före. Han hade somnat på filmen. Eftersom jag har sett den så kan jag inte annat än förstå honom. Han hade inte sett mycket av filmen och när eftertexterna kom, så sov han djupt. Folk reste sig och gick. Lyset släcktes. Dörrarna låstes. Vaktmästaren gick hem. När kollegan vaknade mitt i natten i den något ovanliga sovställningen, så befann han sig inlåst på en biograf. Detta utspelades på den tid då var man inte hade en mobiltelefon på sig. Därför fick den manliga kollegan dämpa sin panikångest och lugnt invänta städningen av biolokalen på morgonen.
Vi hade roligt åt den där händelsen länge. Nästan lika roligt som vi hade åt en episod inne i bokhandeln. Det kom in en kund när jag stod i skyltfönstret och fixade och trixade. Hon såg mig och ställde direkt frågan: Har ni böcker för sådana som inte äter sött? Självklart hade vi det och jag avbröt det jag höll på med och följde med den lilla damen ner till kokbokshyllan. Kokböcker för diabetiker eller sockerfria recept. Nej, nej, sa damen, jag menar för sådana som inte kan äta sött. Ja just det, då har vi den här som är trevlig och med fina recept. Nej, jag vill ha en bok för de som inte kan äta sött, de som inte kan äta ko och gris och sådant.
Ridå ner... helst vill man i detta läge bara gapskratta eller försvinna bort till suddigummihyllan. Fast i en butik gäller alltid kundens bästa och då står expediten till förfogande även i pinsamma situationer. Javisst, kokböcker för vegetarianer. Det har vi här. Den här är helt nyutkommen och har många vackra bilder. Tack så hemskt mycket för hjälpen sa damen och verkade inte ens ha märkt att jag var och snurrade bland alla diabetesrecept några hyllmeter därifrån. De som inte kan äta kött, ko och gris och sådant, ska titta på den gröna avdelningen. Det fanns en hel djungel med sådana böcker redan på den tiden. Det glada vegan-80-talet.
Punkt tio på min semesterlista kan jag bocka av hur många gånger som helst. Äta jordgubbar har jag gjort var och varannan dag. Till och med till frukost. Som efterrätt, som buffétilltugg. Kvalitén varierar. Ibland är de vattniga, ibland fasta. Ibland smakar de lite surt, ibland är de så ljuvligt söta. Jag klagar inte. Jag äter och njuter. Jordgubbar är sommar. Sommar är jordgubbar. Däremot skulle jag behöva behöva fylla ut punkt nummer åtta med något annat. Det var bara ett skämt det där med att hoppa bungyjump. Det kommer inte att ske. Jag har ingen dragning åt det hållet. Oj, där blev jag lite vitsig utan att någon märkte det. Nästan inte ens jag själv. Dragning (gummiband), åt det hållet (ner mot helvetet). Min stund på jorden vill jag tillbringa på något mer jordnära sätt. Måste filura på den där punkten nummer åtta eller ska jag bara låta den vara tom, för att se vad som dyker upp?
Ikväll spelar Gefle IF hemmamatch mot Kalmar FF. Jag tror att Gif kan få jobba lite i motvind mot smålänningarna. För att uttrycka mig mycket diplomatiskt, så får jag säga att hemmavinst är alltid hemmavinst, men jag gråter inte ihjäl mig om smålänningarna tar poäng. Punkt nummer åtta blir i alla fall inte fotbollsmatch. Gif-läktarna får klara sig utan mig ikväll. Jag tar tag i punkt nummer sex på semesterlistan istället. Upptäcktsfärd med Mr T. På återseende med ett leende!
PS. Jag har förresten extraknegat som hårfrisörska idag. Äldsta tonåringen drog hem en box full med ingredienser till en rakpermanent. Farmor kommer att gråta blod om hon får veta det. Tonåringen var inte rädd för att raka av håret om det skulle misslyckas. Punkt nummer två på den engelskspråkiga bruksanvisningen (fanns även på spanska, franska och tyska) uppmanade att ta hjälp av en vän. Vännen var alltså jag. En något orolig mamma tillika bloggare. Allt avlöpte väl. Vi är fortfarande vänner och lockarna är borta. Jag är mamma till en myndig person nu, så då är det bara att finnas till som stöd och säga sin åsikt, men handlingen och resultatet av detta får tonåringen stå för själv. Lockar eller spikrakt. Snaggat eller långt. Vad spelar det för roll för en moders hjärta? Nada!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar