Jag var ett av 52000 bröllopsvittnen

Invigningen av Gothia Cup var en av de pampigaste tillställningarna jag har varit på. Varför skriver jag en av, när det i själva verket är den i särklass pampigaste tillställningen jag har varit på? Den hölls på Ullevi måndagen den 14 juli. På kronprinsessan Victorias trettioförsta födelsedag. Synd att hon har traditionen att fira födelsedagen på Borgholms idrottsplats. Hon missade verkligen något häftigt. Gothia Cup-invigningen med 52 000 människor församlade från 67 länder.

Det händer något med mig när jag sitter där som en liten länk i allt det stora. Jag börjar gråta. Tårarna kommer i dessa stunder, då allt övergår mitt förstånd och alla intryck och känslor ska rymmas i min kropp. Det blir för stort, för rörande och då läcker jag genom ögonvrån. Ett bra ställe för läckage. Jag vet värre ställen. Mitt på Ulleviplanen en jättescen och stora högtalare. Storbildsskärmar strategiskt utplacerade. Två duktiga konferencierer, Ken Wennerholm från Triple & Touch och så en duktig 14-årig tjej som galant skulle fixa jobbet i Melodifestivalen. Lägg namnet Emilia Markert på minnet.

Alla nationer marscherade in på innerplan med landets namn på skylt och flagga. Precis som vid OS. Musikunderhållning av mycket hög klass, dans i olika former av hundratals ungdomar. Gothia Cup-eden lästes upp på sju olika språk och vågen gick runt arenan ett oräkneligt antal gånger. Helt plötsligt hördes tonerna av en bröllopsmarsch och inför drygt femtiotusen personer hölls en vigsel på den stora scenen. Det var en kärlekssaga i bästa Notting Hill- och Love Actually-anda. För elva år sedan möttes blickarna hos den tyske killen René och den svenska tjejen Anna. Det var på invigningen i Gothia Cup. De tappade bort varandra i vimlet men sågs igen vid ett rödljus utanför Ullevi. De fortsatte att träffas under veckan.

Kontakten rann ut i sanden det kommande året, men så träffades de återigen på Gothia Cup året därpå. De blev kära. De förlovade sig på en invigning för några år sedan. Förra året så friade René vid invigningen och i år bjöd de alltså publiken på bröllop. Det hyllades inne på Ullevi och vita ballonger steg mot skyn. Kärleken mellan två personer räckte för att värma hela Ullevi. Det var ett oförglömligt ögonblick. Jag och äldsta tonåringen hade full koll på rörelserna till YMCA och Mr T kom snabbt med i den stora kareoke-kören. Det svängde som tusan.

Som avslutning blåste alla i publiken upp varsin ballong i färgerna gult eller blått och de flesta seglade iväg mot skyn i sällskap med ett häftigt fyrverkeri. Två och en halv timma varade invigningen och det blev inte långtråkigt en enda sekund. Jag fick en personlig favorit i en liten tjej som dansade på planen. En tvärhand hög men hon formligen ägde hela Ullevi. Det skulle förvåna mig om hon inte kommer att satsa på något sceniskt arbete. Kvällen bjöd på gemenskap när den är som bäst. En sådan där kväll då det inte finns tröjdragningar, höga sparkar, fula ord till domaren, dobbarna först eller annat tråkigt som ibland förknippas med fotboll. Det var glädje och jag varvade tårarna med att stå på fällstolen och dansa. I dansen var jag inte en dag äldre än 18. Jag lovar. På återseende med ett leende!

PS. På tal om ålder. Jag funderade faktiskt om det var den som inverkade på att jag var så sjukt trött de första dagarna i Götet. Jag tänkte att tempot kanske var för högt för en medelålders kvinna, även om hon just nu är i sina bästa år? Detsamma gällde för Mr T även om han bara är medelålders och inte kvinna. Han var nämligen också jättetrött. Eftersom detsamma gällde äldsta tonåringen så drog jag slutsatsen att det var luftombytet. För efter några dagar så släppte den där tröttheten. Snack om luftombyte är ett ålderstecken i sig. Inga tonåringar snackar om luft när det finns så mycket bra fotboll att snacka om.