I nöd och lust

Solen skiner, fastän meterologerna sa att skulle det bli mulet idag. Meterologen är en luring, ja en riktig luring. Fast dagen är inte slut, så det hinner säkert bli molnigt, regn och åskväder, precis som meterologen sa. Nu ska vi inte diskutera meterologi och lurendrejeri i dagens blogg. Vi ska diskutera kärlek. Inte ens diskutera. Hellre uppleva. När det gäller kärlek, så behövs det inte så många ord. När kärleken finns, så känns den. Jag tror att jag får fuska lite idag, inte på grund av att kärleken inte känns, utan endast av den anledningen att bloggen skulle tappa lite av sitt syfte, om den skulle tömmas på ord.

Därmed är det bestämt. Här kommer dagens blogg. Om kärlek. Med ord. Jag har svårt att hitta ett bättre ämne för dagen. Idag är det nämligen min och Mr T:s bröllopsdag. Vi är inte så ovana bröllopsdagsfirare. Det här är vår tjugoandra bröllopsdag. Vi har alltså skaffat oss en viss vana. Bröllopsdagar ger tillfälle åt nostalgin att fladdra förbi. Jag tänker på den vänskapliga brevväxlingen som höll i sig i två år. För kungen och Silvia sa det "klick", för Mr T och mig så skulle EKG-apparaten ha sprängts i bitar, om den varit uppkopplad på någon av oss. Det var en sensommardag i augusti 1984 som våra blickar möttes ute på Värmdö. Hjärtslagen meddelade att nu hade vänskapen övergått i förälskelse och vi var lika förvånade båda två.

Mr T skulle samma höst flytta till Göteborg. Studier på musikhögskolan väntade. Blott arton år gammal. Själv skulle jag plugga i Stockholm. Dessa planer var tillrättalagda innan förälskelsen tog tag i oss. Detta var före sms:ens tid. Vill sända ett något försenat tack till SJ, televerket och postverket. Våra räddningsplankor. Om jag ska summera den följande hösten i ett enda ord, så får det bli med hjälp av ordet: längtan. Så här efteråt så kan jag känna glädje att ha fått uppleva en sådan djup längtan. Hade jag sagt detta hösten 1984, så hade jag med säkerhet gett mig en stor fet smäll rakt på käften. Då var längtan synonymt med helveteskänslor.

På perrongen då någon av oss klev av tåget på centralen i Stockholm eller i Göteborg, så förbyttes denna längtan som i ett trollslag till lycka. Några dagar senare skulle hjärtan slitas ut ur våra kroppar. Ja, så dramatiskt var det faktiskt. Jag grät ända fram till Alingsås. I Herrljunga kom längtan tillbaka. I Falköping kollade jag almanackan och räknade dagarna tills nästa gång vi kunde träffas. I Skövde var jag less på att sitta själv på tåget. I Töreboda försökte jag slumra, men helgens minnen var för underbara för att sovas bort. Laxå, Hallsberg, Katrineholm och Flen så kom den studiella verkligheten fram och jag försökte läsa lite studielitteratur. I Södertälje var jag övertygad om att jag skulle inte klara av att stiga av tåget ensam livet ut. Väl framme i Stockholm tog jag mig raskt till telefonautomaten på Stockholms Central. Mr T, jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag längtar efter dig. Bara nitton dagar kvar tills vi ses.

Nitton dagar är ingenting nu när jag har semester. Nitton dagar med avståndet Stockholm-Göteborg när man är vansinnigt förälskad är en evighet. Livet mellan träffarna gick ut på att vänta på brev. Det var en höjdpunkt. Som någon slags livsuppehållande verksamhet. Som en respirator i pappersformat. Jag har alla breven kvar. Med röda sidenband om. Mina brev till Mr T i en hög. Mr T:s brev till mig i en hög. Det låter romantiskt med röda sidenband, men saken är den att det var gummiband om breven först. När ett antal år hade gått, så torkade gummibanden och smulades sönder. Mer hållbart med sidenband. De kan ju lika gärna vara röda som grå. Hade ändå röda hemma för julpyntandet. Jag gick alltså inte och köpte röda sidenband enbart till våra kärleksbrev. Det finns en gräns för romantiken tydligen.

Mr T friade per telefon. Jag satt i skolans enda telefonhytt med sådana där isolerade väggar med små hål i. Det måste ha varit någon speciell telefonshyttsisolering som det var länge sedan jag såg. Kanske måste gå på telefonmuseum för att uppleva det igen? I alla fall var väggarna nerklottrade och jag tror nog att jag satte mitt bidrag till denna tidiga form av grafitti också. Mr T hjärtan bloggaren. Mr T tyckte att vi kunde förlova oss till nyår. Jag kom med en dum invändning om vad omvärlden skulle tycka. Till påsk året därpå struntade jag totalt i vad omvärlden tyckte. Vi köpte ringar i Stockholm.

Det är fint med fina minnen. Det är ändå finare att det efter tjugotvå års äktenskap fortfarande känns så totalt rätt. Nostalgin fladdrar förbi och drar med mig tillbaka till Högbo kyrka utanför Sandviken. Kyrkklockorna ringde, vi svarade ja och risgrynen satte sig i den Silvialiknande hårkreationen. Räkcocktail, rådjurssadel och småländsk ostkaka serverades i Högbo Gamla Herrgård. Festen fortsatte med sång, musik, lekar och tårtan var flera våningar hög. Bröllopsnatten skulle tillbringas på hemligt ställe. Inte tillräckligt hemligt tydligen. Vi har det inspelat på videoband när min bror, Mr T:s lillebror och en av mina tjejkompisar fixar till stället.

Deras röster och fniss avslöjas på videon. Säckbäddning, knäckebröd på underlakanet, plastfolie på toastolen, alla glödlampor borttagna. Buset hade inga gränser och videon avslöjar hur de njöt och roade sig. Inget av deras trick kunde ta ner Mr T och mig på jorden. Vi hade hamnat i sjunde himlen och tänkte inte sticka därifrån på bröllopsnatten. Dessa förberedda prövningar var egentligen inget mot vad vi själva utsatte oss för under bröllopsresan. Vi stack till Gotland. Rosornas ö. Tandemcyklarnas ö. Guteglassens ö. Det var nog bland det roligaste vi har gjort. En perfekt värdemätare för att detta äktenskap skulle tåla kommande prövningar.

Vi gav oss nämligen ut på vår tandemturné samma dag som det blåste orkan på Östersjön och Ålandsfärjan gick på grund. Vi cyklade tvärs över ön, 6,5 mil i motvind och regn. Vi kom fram till vandrarhemmet i Katthammarsvik framåt kvällningen och det är första och förhoppningsvis sista gången som vi har haft skavsår mellan skinkorna. Jag minns hur vi skrattade åt tokigheterna där vi låg i varsin underbädd på våningssängarna och nyttjade en tub Idominsalva på alla svidande ställen. Det är ett av de bästa tecknen på äktenskaplig lycka: att kunna skratta med varandra. Dagen efter fick vi skratta lite åt varandra också, där vi vankade fram som ankor eller som om vi hade gjort på oss. Till Ljugarn var det sedan bara ett par mil och vi frossade loss på ett helt underbart konditori. Fika bör man, annars dör man. Åtminstone äktenskapet. På återseende med ett leende!

PS. På tal om brev... På tal om skratt...

"Vet du vad det är för skillnad på en hästrumpa och en postlåda?"

-Nej...

"Då vågar jag aldrig skicka dig att posta ett brev!"