Behöver ingen magisk matta. Har min vinylplatta!

När jag strök punkt nummer åtta på min semesterlista, som lite skämtsamt stod för bungyjump, så ersatte jag den inte med någon ny idé. Nu har jag hittat en ny värdig ersättare. Dessutom realistisk. En riktig nostalgipunkt. Lyssna på LP-skivor. Mr T och jag investerade i en ny grammofon när vår gamla la av. Vi lämnade in den gamla för lagning, när den plötsligt en dag hade bestämt sig för att inte ge ifrån sig något ljud. Vi fick beskedet att det fanns ingenting att göra. Dess spelsjäl hade redan gått till den grammofoniska himlen. Så vi köpte en ny. Det var inte helt lätt. Det kändes som om det bara var Mr T och jag, samt några DJ:s och ett fåtal snubbar från undergroundkulturen som efterfrågade grammofoner.

Det är något visst med LP-skivor. LP som konstigt nog står för Long Playing. Det stämmer egentligen inte alls. Man hinner nästan inte placera nålen längst ut på skivan förrän det är dags för att springa dit och vända på den svarta plattan och återigen måtta in nålen längst ytterst. Just nu kör jag mina gamla ABBA-skivor. ABBA i orginal. Det är oslagbart. ABBA som är lite inne nu, i och med premiären av filmatiseringen av musikalen Mama Mia. OK, ABBA kan avlyssnas från CD, på DVD, på TV och radio, men från vinylplattan kommer de sköna minnena tillbaka.

Jag tillhörde dem som älskade ABBA redan från deras genombrott med Waterloo 1974. På morgonen efter stod jag med nerstoppade pyjamasbyxor i mammas högklackade stövlar, en åtsittande blus, en basker neddragen över öronen och en massa krimskrams på längden och tvären. Jag försökte med detta återskapa Agneta Fältskogs outfit och med ett hopprep som mikrofon, så lyckades jag ganska bra. Jag minns hur mamma lite sömndrucket tittade in i mitt rum och hittade sin dotter gungandes i sängen. Waterloo, du är mitt öde, mitt Waterloo.

Klockan var strax efter fem på morgonen. En tid då jag vanligtvis brukade sitta vid pianot och spela Gubben Johansson. Framåt halv sex brukade jag gå in till mina föräldrars sovrum och ställa frågan: "Ska ni sova hela dan?" Pianoklinket var de vana vid. Jag förvånas att de lät mig hållas. Eftersom pappa var och fortfarande är döv på ena örat efter en kraftig öroninflammation i åttaårsåldern som krävde operation, så kunde han bara vända på huvudet och lägga det hörande örat neråt. Men mamma och storebror, hur stort tålamod var de egentligen utrustade med?

Den här morgonen var det alltså annat ljud. ABBA hade sjungit sig in i vårt hus och framför allt i mitt musikhjärta. Det var något som man på den tiden inte riktigt ville erkänna. Det var höjden av skämmighet att visa att man gillade ABBA. Vid alla klasspartyn så skulle det tas med LP-skivor hemifrån. Jag tog inte med mig mina ABBA-skivor. Det hade blivit så pinsamt. Jag är glad att jag inte gjorde det. De är tämligen repfria och går fortfarande att spela utan problem. Det är det jag gör på min åttonde semesterpunkt. Drar på ABBA-musik för fulla spjäll.

Till klassfesterna på lågstadiet tog jag istället med mig LP-skivor som jag idag inte är särskilt stolt över att ha i skiv-arkivet. Fast de roar mig ändå på något vis. Det är svårt att inte dra på mungiporna åt sånger som: Eva, strippan ifrån Trosa med Polarna och Jörgen Edman. Eller vad säger du om: Tur eller hur? med Ola Håkansson samt Frukt & Flingor. Här kommer en till: Vad har du under blusen Rut? med Stefan Rüdén. Den sistnämnde sjöng även Sofia dansar Go-Go. Dessa låtar spelades alltså upp på klassfesterna när jag var liten. Det kommer att dröja ett tag innan jag ber husets tonåringar dra ner ljudet på sina stereoapparater. De verkar i alla fall ha god musiksmak. Allt var alltså inte bättre förr. Jag har fortfarande kvar mina Play Time Toppar-LP-skivor. De inbringar säkerligen inga större summor på loppis. De är dessutom en platt och ganska lättförvarad påminnelse om min uppväxt och får mig att tänka på lekar som Ryska posten och Sanning och konsekvens. Utan lekarna kan skivorna säkerligen komma till användning på någon liten trevlig fest framöver.

Varför vänta på en fest för att få lite roligt? Jag tror att jag ska roa mig och omgivningen med att spela spår 3 på sidan 2 utav Play Time Party-LP:n där Beatmakers med Boris sjunger Jolly Bob från Aberdeen. Som du förstår så har bloggaren verkligen semester nu, när det till och med finns tid för sådant här. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det precis ett år sedan som man presenterade listan på världens sju nya underverk. Passande på dag sju i sjunde månaden. På det gångna året har jag inte hunnit med att besöka något av de sju nya underverken och jag har förresten inte besökt något av de sju gamla heller. Så med andra ord har jag alltså fjorton stycken underverk att besöka om lusten faller på. Snacka om semesterlista... Eller så slår jag mig helt enkelt till ro och gläds med att befinna mig på världens femtonde underverk. Den vackra plats där jag är här och nu. Ska bara skynda mig att byta denna förskräckliga LP mot någon betydligt mer lyssnarvärd.