En av fördelarna med att ha semester (de är många ska du veta) är att jag kan vända på dygnet hur som helst. Vad spelar det för roll om jag inte ska vara på jobbet klockan åtta dagen efter? I vanliga fall skulle jag nog inte komma på idén med att promenera sista timmen före midnatt och ibland även runt midnatt och efter midnatt. På semestern pluppar det upp sådana idéer hela tiden. Det är enormt härligt!
Igår kväll tog jag, Mr T och äldsta tonåringen oss en nattlig promenad. Det var som att vara på Kolmården utan bil och stängsel. Vi fick nämligen sällskap av en älg. En fjolårskalv. Vi tvåbenta varelser stannade upp, stod och tittade. Den fyrbenta varelsen stod också stilla och tittade. Där stod vi alltså i skymningen och tittade på varandra. Skogens konung och vi nattliga vandrare.
Det var mäktigt och bättre än tavlorna på Nationalmuseum. Över ängar och åkrar låg ett trollskt dis. Från skogen hördes ugglorna och i något dike längre bort kvackade en padda. Vi fascinerades av denna vackra syn och njöt av att vara mitt i skådespelet. Allt var stilla en lång stund, så länge att vi blev medvetna om ljuden från våra egna andetag.
Helt plötsligt tyckte fjolårskalven att det var inte så märkvärdigt att stå och glo på tre nyfikna människor och han vände på klöven och sprang iväg. Utom synhåll för oss. Vi gick hemåt. Genom dimman. Så märkte jag att vi hade sällskap igen. Älgkalven hade gått över en väg och nu stod den återigen och tittade på oss. Vi stannade givetvis upp. Den här gången var avståndet kortare emellan oss. Vi fick tillfälle att studera älgen på nära håll.
Den betade då och då från några trädkvistar. Efter en stund så la den sig ner. Det var dags för lite älgvila och även människovila. Vi fortsatte vår promenad hemåt. Vi såg aldrig rådjuret, men vi såg spår av det i form av små färska lortar. Det stod säkert och tryckte någonstans i närheten. Blick stilla för att inte avslöja sig och sitt gömsle.
En slags andäktighet att hade infunnit sig hos oss tre. Mr T och jag gick till sängs. Det är väl ingen större skräll om jag berättar att tonåringen hamnade framför datorn? Jag hörde ett dovt knapprande på tangentbordet medan jag låg och läste andra delen av Stieg Larsson Milleniumserie, "Flickan som lekte med elden". Tur att det är semester. För den boken släpper man inte ifrån sig efter tio minuter. På återseende med ett leende!
PS. På förmiddagspromenaden så upptäckte vi lite nya vägar Mr T och jag. Dessutom hittade vi Cikoria. Jag är ingen fältbiolog, men är inte denna blomma rätt ovanlig häromkring? Den finns i rika mängder på Gotland och Öland, men norr om Dalälven har jag nog aldrig sett den förut. Vad jag däremot vet är att den har något gemensamt med smultron, den hjälper mot gikt. Man kan dessutom koka kaffe på roten om det någon gång skulle komma oväntat besök. Fast finast är den ändå där den stod i diket. Är jag inte helt fel ute i mitt semesterminne, så har den ett smeknamn: vägvårda. Fast det sista sätter jag inte mitt huvud på, inte heller på blommans utbredning. Som sagt, jag är ingen fältbiolog, bara en enkel semesterfirare. En lycklig sådan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar