Eventuellt snö från väster... definitivt fotboll från Öster!

Imorgon ringer klockan före tuppen, så det är egentligen helt galet, på tal om tupp, att starta ett blogginlägg vid den här tiden på söndagskvällen. Jag känner dock ett behov av att få knyta ihop innehållet om Allhelgonahelgssäcken och på något sätt manifestera ljusets makt över död och mörker. Jag sitter här och är både allvarlig och glad på samma gång. En helt underbar kombination som jag hoppas att du provar någon dag framöver.

Öster, inte bara ett väderstreck. Öster inte bara en stadsdel i Gävle stad. Öster är något så mycket mer. Det är fotbollslaget i mitt hjärta. Intresset eller snarare fotbollskärleken har funnits där sedan tidig ungdom och än klappar hjärtat med friska hejarslag. Fotboll är kanske inte det första som vi tänker på i november och just under Allhelgonatiden, men jag kan inte låta bli att så här i början av mitt inlägg lyfta fram glädjen över att Östers IF, som spelar sina hemmamatcher på Värendsvallen i Växjö, nu har kvalat sig kvar i Superettan. Jag kan pusta ut. Jag, som har som mål att de snart ska vara tillbaka i Allsvenskan där de hör hemma, har haft en besvärlig tid, när det har varit på håret att de skulle dimpa ner ytterligare ett snäpp. Nu har jag repat mod och ser med tillförsikt fram emot nästa säsong. Då börjar återtåget mot allsvensk mark.

Jag kommer i två matcher framöver sätta mitt hopp till GIF Sundsvall. Min förhoppning är att de dänger till Gefle IF, så att de får spela på Superettan-nivå nästa år. Det skulle innebära att jag kan se Öster på en plan nära mig och ordningen är återställd. Jag hör till dem som tycker att det är en viss charm att bo i en stad med ett fotbollslag och ett ishockeylag som spelar i de högsta respektive serierna, men mitt hjärta klappar varken för Brynäs IF i hockey och i synnerhet inte för Gefle IFi fotboll. Den klubben har för längesedan tappat all min respekt och förlorat alla mina hejarramsor. Illa skött hantering av egna förmågor i de yngre leden är anledningen och ett genuint dåligt ledarskap. Ska de fiska i andras vatten, så ska de också se till att sköta fångsten väl och förståndigt. Det finns mycket att säga om detta, men jag låter det räcka så. Gefle IF får stå för den ytterst allvarliga delen i detta inlägg, där min panna verkligen läggs i bekymrade veck. En klubb på Allsvensk nivå borde vara så pass fotbollskunnig att den inte tar bort spelglädjen, kärleken till sporten och lagbyggandet. Åker de ur, så kommer jag inte att lägga några tårar på dem. De har i så fall fått vad de förtjänar. En liten tröst för dem kan vara att de får möta Öster i Superettan. Under tiden kan de kanske betänka Malmös strategi på väg till SM-guldet. En klubb som vågat satsa på eget ungt material och som nått stor framgång. All respekt till tränaren Roland Nilsson som orkat stå stark när det blåst starka motvindar och vågat vara ledare.

Det känns som om jag skulle kunna sammanfatta helgen i en massa motsatsord. Kyla-värme. Glädje-sorg. Ljus-mörker. Stillhet-rörelse. Gemenskap-tomhet. Det har varit väldigt kallt ute. Så där frostigt prasslande att gå i skogen. Näsan blir snabbt röd och rinnig och det biter i kinderna. Ändå har vi tagit långa promenader upp emot tre gånger per dag. Extra skönt har det känts att komma in i värmen. Till det värmande kaffet och det mysiga sken som värmeljusstakarna avger. Stillhet och rörelse i fin harmoni. Vi besökte våra goda vänner på kyrkogården. En av Mr T:s bästa vänner dog en alltför tidig död för femton år sedan och vi funderar båda två på när vi någonsin ska kunna acceptera det. Det känns fortfarande ofattbart. Jag tände på min väns grav. Det har gått ett par år sedan hon dog i cancer och det känns väldigt tomt. Hon är en verklig vän som jag bär med mig inom mig. Jag hör hennes skratt och jag tänker på sådant vi har gjort och sådant som vi har pratat om. Det var fint att se hur ljusen på kyrkogården besegrade mörkret. En bild av hur Jesus, världens ljus, besegrar mörkret, ondskan och döden.

Det händer ofattbara saker med människor som är i livet också. En ekvation som jag inte får ihop är hur min brorsdotter kan fira tjugofemårsdag. Det är inte alls längesedan som jag och Mr T besökte henne och hennes föräldrar i Huddinge. Det lilla knytet som var så bedårande söt och som vi fick förmånen att bli dopfaddrar till. Mr T låg i lumpen vid musikplutonen i Strängnäs och jag bodde och jobbade i Södertälje, men så fort vi fick möjlighet var vi uppe och snosade på världens mysigaste Elisabeth. Nu har hon fyllt tjugofem och hur hon har lyckats med det på så kort tid, ja, det förstår inte jag. Det känns som om det var igår som jag stickade babykläder till henne. Nu fick det bli presentkort, så hon kan välja kläder själv och en hel massa grattiskramar.

Vi har hunnit med ännu mer släktsamverkan. Mr T:s lillebror med familj var på besök hos föräldrarna och vi passade på att presentera en nyrakad Millie för dem. Svårt att tro att hon är samma hund, speciellt som hon var mer pälsig förra gången de såg henne. Hon ser inte direkt ut som en nakenhund, men helt klart är hon mer nakenfisig nuförtiden. Men fortfarande så otroligt söt. Det är också väldigt ofattbart. Att Mr T och jag har blivit sådana hundfantaster. Men jag lovar, det är nästan stört omöjligt att låta bli att vara störtförälskad i Millie. Hon är så sanslöst fin. Vi får dock hoppas att pälsen krullar till sig lite innan kylan biter tag ordentligt. Nästan så jag önskar att jag själv skulle äga en päls. Nu får jag kanske djurskyddsaktivisterna på mig. Jag lovar. Jag ska inte skaffa någon päls. Låt mig påminna om att jag är smålänning. Då tas det inte beslut om att köpa pälsar hur som helst. Jag motsätter mig verkligen all elak behandling av djur, precis som av allt levande för övrigt. Men på något enkelt sätt så tror jag ändå att i människans förvaltarskap av djur och natur ligger det en möjlighet att kunna ta tillvara det som detta ger. Då är ett fårskinn inte det värsta som jag kan tänka mig att se på en människas kropp. Jag tar nog mer illa vid mig att se färgningsprocessen med farliga kemikalier som fattiga människor i Indien har trampat runt i med sina bara fötter. Utan någon som helst skyddsutrustning. Detta tycker jag är ett mycket sämre förvaltarskap av jordens resurser än om vi tillreder ett djurskinn och syr kläder av det.

Har jag lyckats knyta ihop Allhelgonahelgssäcken? Nu måste jag i alla fall gå och knyta mig själv. Jag konstaterar att detta har varit en bra helg. Tiden har känts välsignad. Vi har hunnit mycket. Både vilat och uträttat sådant som ska göras. Vinterfrukten är nedtagen ifrån trädet och jag har provsmakat. Fina, saftiga och syrliga äpplen. Nu får trädgården vila och mysa under snötäcket som jag antar kommer inom kort. Jag är inte den som ropar efter snö hur tidigt som helst. Jag tror att de som säger att det blir mycket ljusare då, inte har kommit på att människan lärde sig göra upp eld för mängder av årtusenden sedan. Tänd ljus vetja. Gör en brasa. För några generationer sedan började vi använda elektricitet. Det kan också vara något att tänka på och som gör det lite ljusare. Visst, snö är vackert. I alla fall någon dag, innan den blir brunskitig och gloppig. Dessutom ska den skottas och bilarna ska grävas fram under snötäcket. Jag är nöjd om det blir en vit jul. Kan vi inte enas om Luciamorgonen? Som en slags kompromiss. Precis som om vädrets makter bryr sig hur vi dividerar fram och tillbaka. Jag kan nästan höra en snömaskinsskötare där uppe i himlen säga: "Håll dig till att heja på Öster och det du kan påverka och låt mig sköta mitt"! På återseende med ett leende!

PS. Vi SSK-supportrar måste hålla ihop och därför får legendaren Hasse Tellemar, för unga läsare kan jag informera att han är mest känd som programledare i "Ring så spelar vi" under många år, får hela mitt PS-utrymme idag. Han fyller nämligen så mycket som åttiosju år idag. Ett fyrfaldigt grattis och den bästa presenten vore ett SM-guld till SSK. De har fula tröjor i år säger min son. Jag kontrar med att säga: Vad gör det, när de har ett snyggt spel?