Gör det nu, det som är av vikt att göra!

Skrivandet är för mig en ventil. Det är som om allt som jag bär inom mig och som jag tar in genom mina sinnen, måste få flöda ut över ett tomt ark med pennan som verktyg eller genom att låta fingrarna få dansa sina steg på tangentbordet. Skrivande, i både glada och ledsna dagar. Skrivarlusten som pockar på när den har blivit nonchalerad för länge. Längtan efter skrivarlyan är väldigt stark ikväll. Jag ägnade mig åt projekt klädkammarrensning igår. Det fanns ett behov av en röjning. Det går till en viss gräns, sedan går det inte en sekund längre. Det är nästan samma fenomen som när det plötsligt blir dags att gå till frissan. Den frisyren som dög igår är plötsligt en morgon katastrofal och får inte bli en millimeter längre. Jag blev väldigt nöjd med utrensningen, städningen och insorteringen. Jag klappade mig själv på huvudet och sa berömmande: Det här gjorde du bra! Vad fint det blev!

Det blev en helt annan klädkammare efter insatsen. Jag tog inga bildbevis på före och efter, men rent hypotetiskt så skulle det nu gå att inreda en liten skrivarlya där inne. Självklart helt annorlunda än de önskemål jag har för en sådan. Får jag välja så vill jag se ut över vatten eller en äng från mitt skrivbord. I klädkammaren finns inte tillstymmelse till fönster. Endast en liten ventil uppe i ena hörnet. Jag undrar vilka instängda tankar som skulle börja gro där inne? Som om inte världen har nog av elände. Inte behöver jag väl producera mer inifrån klädkammaren?

Om jag hade startat en mitt-på-dagen-bloggning idag, så hade jag spytt galla över en hälsocentral nära oss. Eller så hade jag kunnat säga ett par väl valda ord om Bilmetros verkstad. Servicen till kunden är på båda dessa ställen nästintill obefintlig. Nu är det kväll och jag känner mig trött och sliten. Jag skulle kanske inte blogga alls, men det är just i dessa lägen som skrivandet pulserar som mest inom mig. Jag återkommer säkerligen till Strömsbro HC i ett annat blogginlägg, för landstingsdumheter behöver få bloggvädras lite. Så även bilverkstadsdumheter. Men för ikväll, så lägger jag dem åt sidan. På något sätt känns det inte högprioriterat.

Snart går min blogg Hela krukan mot sitt treårsjubileum. Något slags firande får det bli, eftersom jag hör till de firandes skara av mänskligheten. Jag har backat igenom de över femhundra inläggen och jag märkte då att jag har inte bloggat på alla årsdagar och i skrivandets stund är det svårt att veta om jag kommer att göra det på årsdagen i år. Hur som helst så blir nästa blogginlägg triss i femmor och det känns ofattbart att det har blivit så många inlägg. Men som sagt, skrivandet är en ventil och jag har älskat denna sidas sällskap under de gångna åren.

Det finns mycket kvar som är oskrivet och ikväll så bär jag så mycket inom mig, som jag väljer får stanna där. Innerst inne alltså. Allt ska inte bloggpubliceras. Jag skriver om mycket som ligger på mitt hjärta, men kanske det som ligger riktigt djupt inne i mitt hjärta, ska få stanna där. I mitt hjärtas pulserande, värmande slag. Ikväll är en sådan kväll där jag vill gråta ut, ropa ut, skratta och minnas alla goda stunder. En sådan här blandning av känslor som kommer över mig på en och samma gång att jag slås av hur trött kroppen blir i denna känslokompott. Jag är mycket lycklig och djupt allvarlig på en och samma gång. Finns det diagnoser för sådant? I djupet, i höjden och på bredden finns det tacksamhet. För att livet har visat sig från sin bästa sida. Det behåller jag i mitt inre och den bilden kopierar jag i tusentals för att kunna placera lite överallt. Jag är säker på att det kommer att komma dagar då jag behöver dessa vackra bilder.

Det här börjar likna en filosofilektion och passar jag mig inte så kanske läsekretsen försvinner och jag kommer att bli en filosofisk nörd och enstöring som slutar som Nobelpristagare när jag fyller nittioåtta år. Om det ändå kunde ramla in lite sådana pengar redan nu, så att jag kunde dra ett riktigt stort strå till stacken av lidande i världen. För övrigt har jag nog inga som helst talanger för att bli filosofipristagare. Jag har funderat i över tjugofem år på hur jag kunde skriva full pott på en filosofiskrivning på gymnasiet. Jag ansåg mig bara skriva dravel och då gick betyget i topp. Ja, nu beror det nog inte enbart på att jag inte är någon stor filosof som gör att jag inte får priset. Det finns ju inte ens något Nobelpris i filosofi. Det närmaste jag kan komma är väl i litteratur, men jag sätter punkt för det filosoferandet här.

Tillbaka till verkligheten. Usch, skulle jag vilja säga då. Men det får vara nog av mossdeppet som växer nu. Jag backar därför bloggbandet till i torsdags kväll. SSK tjalalalala! SSK tjalalalalala! Jag blev medbjuden av en mycket snäll hockeyintresserad vän och Brynäsare. Hur någon nu kan vara hockeyintresserad och Brynäsare på samma gång? Jag lämnar denna svåra filosofiska gåta. Brynäs skulle ta emot SSK och är det någon match som jag vill se under säsongen i Läkerol Arena, så är det just den som kringelpojkarna spelar. Det var verkligen en seger för mig och SSK i dubbel bemärkelse. De startade mycket bra och ledde hela matchen igenom. De sista minuterna var onödigt spännande, eftersom SSK fick två av sina spelare utvisade. Men de lyckades hålla igen och vann med 2-3.

Jag hade fått utstå mycket hån och spe från Brynässupportrar och kommentarer om att jag hade en ful tröja. Kvällen var kylig när vi kom ut från arenan. Visserligen värmde resultatet, men en normal kväll hade jag stängt jackan, men nu lät jag den vara öppen så att den mycket fina tröjan syntes. Södertälje SK står det på den. Hade någon bett mig att ta av mig den, så hade det inte gjort så mycket, eftersom jag hade en klatschig röd t-shirt under. Även den inköpt i SSK:s souvenirbutik. I torsdags kväll lämnade SSK jumboplatsen i tabellen och i och med lördagens seger på övertid, så gled de upp på åttonde plats. En slutspelsplats! Häng kvar nu Täljegrabbar!

Jag hade inte så mycket tid över till att bevaka lördagens match utan fick glädjas vid hemkomst till Hille. Jag och dottern släktkramades i Västerås och firade min brors son och dotterns kusin till hans tjugo levnadsår. Det var en mycket härlig dag och som bonus fick jag umgås och kramas med mina älskade föräldrar. Ingen av dem är så stark till hälsan, så det var nästintill en bragd att ta sig från Småland till Västerås. Vi njöt av varje minut och lite extra härligt var det att få visa mamma min text som jag hade skrivit till kyrkwebben och till Gefle Dagblads kyrkannons till helgen. En text som handlar om änglar och en alldeles speciell sådan: min mamma.

Innan jag stänger bloggningsbutiken för ikväll så borde jag säga några ord om fredagskvällen. Jag, Mr T och min kollega hade nöjet att gå på teater. Ett drama baserat på boken "Tisdagarna med Morrie". Jag uppmanar dig att läsa boken om du inte har gjort det. En berättelse om läraren som är döende och dennes återupptagna relation med sin elev. Tårarna strömmade nerför mina kinder mot slutet och jag gjorde ingenting för att hejda dem. Har du möjlighet att se föreställningen, så lova mig att du gör det. Om inte, läs åtminstone boken. Får du inte tag på den, så får du låna min.

Jag har köpt så många och gett bort i present att den kanske är slut på förlaget. Det sägs så många sanningar i den boken och den uppmanar oss att ta tillvara på livet. Något som jag verkligen försöker men som jag misslyckas med titt som tätt. Ibland mer, ibland mindre. Det kändes förlösande att få komma hem till kollegans make och äta en underbart god teatersupé. Det är något visst med att dela livet och den här kvällen var det extra nödvändigt. Det är nödvändigt varje dag. Hur ska vi lösa den nödvändigheten? En filosofisk fråga så god som någon. Tack till dig som på ett alldeles speciellt sätt har berört mitt hjärta genom mitt liv. Morrie uppmanar att säga allt som ska sägas nu. Inte sedan. Utan nu. Låt oss hjälpas åt med att inte låta någon tid gå till spillo. Sådant roar sig Strömsbro HC och Bilmetroverkstaden med. Vi andra vet bättre. På återseende med ett leende!

PS. Alla händer på hjärtat! Hur många kanelbullar har ni proppat i er idag? Jag har handen på hjärtat och säger EN. Den var stor, god och alldeles underbar. Kanelbullens dag är ett bra påhitt, även om jag tycker att biskvierna och pariservåfflorna borde uppmärksammas också. Dock inte imorgon. Då är det vattenkaraffens dag som firas med knäckebrödets knaprande. Jag hoppas slippa spy galla över Strömsbro HC då. De får en ny chans. Alla borde få en ny chans. Och en ny. Och därefter en ny. Filosofie bloggaren sätter nu punkt.