Ljusskygghet kan botas

Förrra torsdagen gick jag i kloster. Inte för tid och evighet och inte efter noga eftertänksamhet. Inte alls sammanknippat med en massa löften, utan jag och min resväska på hjul flyttade in på rum tjugo hos Birgittasystrarna i Djursholm. Jag kände mig nästan som Carina Berg på TV, som flyttar in hos olika personer och gör en inblick i deras liv. Nu var jag egentligen inte alls där för att göra en inblick i nunnornas liv, utan jag var där för en träff med Psalmskolan som jag är med i. Den här gången gällde textskrivandet en förrättningspsalm och jag hade i förväg skickat in en doppsalmstext. Nu var det dags för genomgång och textanalys samt deltagande i olika föreläsningar och författarmöten. Vi brukar sjunga en del psalmer också och så är samtalen med de övriga deltagarna en viktig del som jag uppskattar. Tyvärr var jag och min kropp inte helt överens under dessa dagar. Min vilja att deltaga var större än den kroppsliga orken. Förra torsdagskvällen kände jag mig helt däckad och timmarna försvann som i ett töcken. Sådant blir jag både frustrerad och förbaskad över. Min kropp stjäl tid från mig och jag måste lära mig att acceptera det.

Min väska är svart och inte klarröd som Bergs och några TV-kameror såg jag inte till. Så jag fick vända hemåt med mina undringar. Jag vet inte ens var nunnorna bor eller hur många de är. Jag vet alltså inte heller hur deras rum ser ut och om de bär några vanliga kläder under de grå mantlarna och doken. Har de långt hår eller är de kortklippta? Har de någon gång haft en kärleksrelation med någon person och vad får dem att välja att bo i ett kloster på andra sidan jordklotet? Jag åkte hem med andra funderingar också. Vad är egentligen en psalm? Varför är många människor så otroligt noga med att könsbestämma Gud? Varför måste vi skriva Moder lika många gånger som Fader? Varför är det tabu att använda ordet Herre? Varför måste det påpekas att det står Han och att det då är bättre att skriva Gud, om vi nu inte kan skriva Hon förstås. Varför är det viktigt att överhuvudtaget läsa Psaltaren i Gamla testamentet och det David skriver för att hämta inspiration om genusdiskussionen är så het? David skriver ju faktiskt Herren på många ställen. Varför är vissa människors ord och åsikter viktigare än andras?

I mitt huvud och i mitt hjärta klingar orden: Jag är den jag är, säger Gud. Så medan vi sitter och diskuterar vad som passar sig att skriva i en psalm, så är Gud. Gud är. Den Gud är. På något sätt tror jag att Gud är och vi tänker smått och mänskligt i något slags genusperspektiv. Visst, det ger extrapoäng och extra forskningsanslag på universitet och högskolor om vi skriver uppsatser i ett slags genusperspektiv, men psalmförfattande trodde jag var något annat. Jag trodde att det kunde vara en text för stöd, tröst, uppmuntran, glädje och vardagsnära på samma gång som högtidliggörande. En Faders armar för mig kan associera till en bra faders famn som jag vet tar emot mig som min egen älskade pappa skulle göra. Jag tror också att en faderlös människa kan känna en längtan efter en sådan far eller ett barn som har känt av en misshandlande fars arm också kan tänka sig att Gud verkligen är något annat. För texten runt omkring kan bygga upp den bilden. En psalmtext består ju inte endast av orden Han, Herre, Fader och alla andra patriarkiska ord som verkar vara röda skynken för många. Jag står för att jag tycker det är ett smått och ett begränsat tänkande. Gud är och kommer att överleva oss alla och våra psalmtextdiskussioner. Ur detta har jag i alla fall fått en psalmtextidé. Jag ska låta den vila lite, så att det inte bara blir ett evigt suckande.

På tal om psalmer så var jag på mässa ikväll i Strömsbros vackra kyrka. Det kändes bra att få cykla dit i den kyliga oktoberkvällen och visst värmde det mitt modershjärta att få se dottern innanför dörren, i tjänst som vikarierande vaktmästare. Självklart var jag stolt där jag satt i kyrkbänken. Det upptog inte hela mitt mässengagemang, men det var en skön grund för stillheten som infann sig. Vi sjöng bland annat psalm trehundranittionio som inleds med orden: Vi bär så många med oss och då passerade en massa människor revy inför min inre syn. Människor som jag älskar, människor som jag har lite svårt för, människor som har sårat mig, människor som är viktiga för mig, människor som jag kanske borde söka upp, människor som jag funderar på att kontakta, människor som jag helst inte vill ha kontakt med, människor som känns för mycket, människor som inte verkar ha något bättre för sig än att leta fel och människor som inte lever längre men som står mig nära.

Jag har under dagen funderat på varför det är så svårt för kristna människor att tala sanning och att göra sanna handlingar, när vi om och om igen läser bibelorden: Sanningen ska göra er fria. Vi inte bara läser dem, vi predikar över dem, som någon slags självklarhet. Det finns mängder med bibelställen som talar om vikten av att leva i ljuset och att inte göra mörka handlingar. Som barn gick jag i söndagsskolan och fick rabbla orden: Gå stilla hem. Gud ser allt. Visst, det kan uppfattas som en skrämselpropaganda men det går också se det som en omtanke. Uppmaningen: gå stilla hem. Tryggheten: Gud ser allt.

Så idag har jag alltså funderat på vad vi kristna egentligen gör med alla goda uppmaningar som finns i Bibeln och hur vi tänker över orden om att Gud ser allt? I kombination med budskapet att Gud älskar oss och att Hans kärlek är så ofattbart stor att Han offrade sin egen son för vår skull, så förstår vi att det är en seriös Gud. Han tar oss på allvar och Han vill något med sin relation till oss. Vore vi inte värdefulla i Hans ögon hade Han kanske inte behövt ta det finaste Han hade, sin ende son? Vi talar gärna om detta i våra kyrkor. Men hur handlar vi? Hur lever vi med denna verklighet? Sanningen som ska göra oss fria är ibland så kärv att vi väljer att förvanska den, förminska den eller göra den helt osynlig. Saker som ska prövas i ljuset får inte ens en chans att prövas utan vi skjuter det åt sidan och tror att det ska bli bortglömt. Hur nu vi kan komma på en sådan befängd tanke med en Gud som ser allt och som är evig?

Det står mig upp i halsen och långt över huvudet att inte ord och handling går hand i hand. Det blir antingen eller. Jag kan hålla med om att det kostar på att stå upp för sanningen och att i alla lägen vara rak och ärlig. Det är ändå en friskhet och en enkelhet för hjärna och hjärta att stå i vanlig hederlighet. Rättfärdighet är ett gammalt ord som kanske inte är så gångbart idag. Vi skulle behöva damma av det och plocka fram det. Vi kristna borde återerövra rättfärdigheten och låta sanningen och ljuset vara det enda valet i alla lägen. Inte bara i tjugominuterspredikningar och andakter någon gång per vecka. Utan i konflikthanteringar, personalärenden, vänskaper, släktrelationer och i affärer. En livsstil. En kristen livsstil. Något som människor som inte har någon tro på vare sig livet eller Gud, skulle kunna få upp ögonen för. En uppmaning. En trygghet. En visshet.

Jag vet. Det är helt onödigt att blogga om detta. Det är väl för tusan självklart att alla kristna lever i sanning? Det är så totalt ofattbart att jag ens tänker tanken att det skulle finnas kristna människor som inte står upp för rättfärdigheten. Nej, tyvärr, det är inte självklart. Det är stor skillnad på att följa i Jesu fotspår och att prata om hur härligt det är att följa i Jesu fotspår. Varudeklarationen för ett kristet liv är ibland lika sockersöt som en godisreklam. Det står inget om följderna med för mycket godisintag. Karies och diabetes. Inget som godisfabriken vill säga ett knyst om. Vi kristna säger inte heller så mycket om att livet kan vara ett bottennapp många dagar. Vi håller oss till de ytliga diskussionerna om Gud är en kvinna eller man. Som om det på något sätt vore viktigt? Tänk om Han eller Hon inte är varken man eller kvinna? Utan bara är något vi inte ens vet ett ord för. Vi kanske skulle kunna säga sanningen? Gud är den Gud är oavsett om livet är ljust eller mörkt, glatt eller i djupaste sorg. Jag tar tag i tryggheten att Gud är ,nu när så mycket annat inte är som det ska. På återseende med ett leende!

PS. Jag kan tänka mig att det nu finns läsare som tänker: Oj, det var värst så gravallvarligt det var i det här inlägget. Förvisso. Det är gravallvarligt att de som säger sig hålla sig till sanningen inte gör det. Det blir inte bättre av att de som kämpar med att få sanningen att råda anses vara jobbiga och besvärliga personer. Men helt nattsvart ska inte detta blogginlägg vara. SSK vann ikväll över AIK och det skulle kunna firas med en god öl, men eftersom det är kringelgrabbarna vi talar om så får det bli kaffe och en mormorskringla till festandet. För det är inte alkoholen som gör festen. Det är människorna som festar. Dagens sanning!