Jag har haft en av de bättre förmiddagarna på länge. Ändå är det bara fredag. Hade det varit lördag så hade melodikrysset kunnat vara en förklarande orsak. Nu går jag in på lunch och jag tänker fortsätta att ha det bra. Jag fick för mig att starta en ny blogg. Alltså inte bara ett vanligt blogginlägg på den vanliga Hela krukan-bloggen som jag är inne och gästar nu, utan en helt ny blogg. Jag kallar den för Krusing Marie. Det är som vanligt en ordlek förstås. Jag funderade inte så värst länge och det borde jag kanske ha gjort, men nu rann det till snabbt och då slog jag till.
Jag tänkte mig den nya bloggen som en underavdelning till den här bloggen, som jag tänker mig är en huvudblogg. Hela krukan och jag har kamperat ihop i flera år nu, så jag anser att vi är gamla trotjänare båda två. Så det är alltså inte tal om någon nedläggning, indragning eller pensionering som är så vanligt på andra ställen i dessa dagar. Hela krukan blir kvar. Så vadan denna nya idé? Hela krukan har på något sätt fått bli en ventil. Det är här jag har skrivit av mig all världens dumheter. Det är här jag har delat med mig av livets glädjeämnen. Detta är ett bollplank. Ibland en öken. Ibland en oas. Det är ingen tvekan om att detta är en av mina favoritplatser i livet. Jämförbar med sittbrunnen i kajaken och på en sten i skogen. Vissa dagar känner jag sådan skrivlust och då är det ofta till Hela krukan-bloggen jag längtar.
Behöver jag verkligen en blogg till då? Om nu Hela krukan verkar vara en stabil vän? Jag tänker försöker lära mig att skriva kortare. Hela krukans inlägg har en viss längd. En avskräckande längd för många. Ett tag provade jag med Twitter och det finns en sådan länk från Hela krukan-bloggen, men jag kom ganska snabbt på att det var ingenting för mig. Min hjärna och min skrivarlust är inte kompartibla med det forumet. Jag passar mig för att dra alla över en kam, men jag tycker som regel att det är ganska triviala, dåligt stavade och märkliga inlägg på Twitter. Det används en massa @ som länkar till andra och det svaras kors och tvärs över Twittervärlden. Twittrarna har många Followers och är själva Follower till många andra likasinnade. Nu kommer kanske många Twitterälskare twittra förbi här på min Hela krukan-sida och släppa ner en massa fågelkvitter eller ännu värre fågelbajs och mena att jag inte fattar någonting. Det kan stämma. Det jag dock har hunnit konstatera inom Twittervärlden är att där samlas inte de mest geniala svenska grammatikerna i vårt land. Svenskalärarna skulle ersätta det röda blecket med sitt eget gråtandes blod.
Bara för att jag inte förstår mig på Twitter, så behöver jag nödvändigtvis inte starta en ny blogg. Ändå är det just det jag har gjort. Där finns inga inlägg ännu, utan bara titel i stort sett. Krusing Marie. Denna ordlek behöver kanske sin förklaring? Eftersom jag ville ha den bloggen som en underavdelning till denna huvudavdelning, så borde namnet tyda på en mindre enhet. Ett krus har en mindre öppning än en kruka, som har en vidare öppning än ett krus. Allt enligt noga kontrollerade uppgifter på Wikipedia, som för övrigt är en bloggares bästa vän. För du förstår väl att en bloggare inte kan allt? Det är inte Gud eller Lotta på Bråkmakargatan som bloggar, utan bara jag. Internet överhuvudtaget är en guldgruva för bloggare, det gäller bara att ha huvudet på skaft, för där finns en massa skit också. Det behöver inte upprepas. Då blir det ju ännu mer skit på nätet.
Så där fick jag namnet Krus. Det kändes onekligen lite futtigt med fyra bokstäver som dessutom rimmar på snus och bus. Förvisso även ljus och blus, men jag eftersökte något mer. Mitt namn är inte världens roligaste, men jag skyller på att jag inte har valt det själv. Då hade jag nog valt Naemi eller Aurora. Nåja, kanske inte Aurora. Nu har jag det namn jag har och då tänkte jag dra lite nytta av det. Första halvan direkt efter Krus-ing och då återstår Marie, som klarar att stå själv. Krusing Marie. Det kan ju också vara en obstinat försvenskad version av det engelska ordet Cruising. Ett engelskt ord som används för ett slags resande, där inte målet är det viktigaste. Stämmer på något vis ihop med min bloggidé också. För jag har inte något speciellt mål med den. Det är färden som är mer intressant.
Att det inte har kommit något inlägg ännu, beror på att jag ville göra klar miljön runt omkring först. Likt min mamma har jag ett behov av göra fint och mysigt. Inte något storslaget, men jag lägger gärna en duk på rastplatsbordet eller på bryggan innan kaffet dukas fram. Jag tänder gärna ett värmeljus innan fikastarten. Jag sveper gärna en filt om mig innan jag börjar skriva för att jag ska känna mig ombonad. Så bloggmiljön är inte oviktig den heller. När det började krångla och jag inte fick till en presentation på Krusing Marie och samtidigt kunde behålla den jag har haft på Hela krukan, så blev jag lite förvirrad. Jag tänkte ha en ny bild på Krusing Marie, men då ändrades den på Hela krukan samtidigt. Så nu väntar jag bara på att någon dubbelbloggare ska höra av sig och assistera mig. Det här inlägget är alltså ett rop på hjälp! Eller snarare en fnittrig viskning. För idag är inget akut. Jag har en sådan där ta-dagen-som-den-kommer-dag. En nödvändighetens dag. När vi nu ändå pratar om krusing, så kan vi kalla denna dagen för ett depå-stopp.
Om det nu inte blir någon lång färd på den nya bloggen så får det väl helt enkelt bli en krus-n-ing på ytan. Något som riste till av höstvindarna, men som sedan la sig till rätta. På något sätt tror jag det ordnar sig. Jag är en obotlig optimist och det tror jag har varit bra. Jag är också envis, ibland på gränsen till dumdristig, men även den sidan är mest positiv. Idag ska det bli en sådan där bra dag som jag bara har bestämt att det ska bli. Jag har lite minuskonto på sådana dagar och därför behöver jag starta en insamling. Typiskt mig att när det handlar om bra dagar, så är det någon form av skrivande inblandat. Nu blev det uppläggning av ny blogg och inläggning av ny text i den gamla trotjänarbloggen. Sådana dagar är de bästa dagarna. På återseende med ett leende!
PS. Men hallå... det kan inte vara sant! Jo, det är sant! Mr T har beställt tid hos optikern. Jag höll nästan på att trilla baklänges av förvåning. Han sa att han skulle göra något som gjorde mig glad och för ett par sekunder så tänkte jag att nu beställer han en resa till Island eller köper ett par biljetter till föreställningen I hetaste laget eller så har han bjudit hem Tomas Ledin som kvällsunderhållning medans vi övriga äter tacos. Men det var alltså inget av detta, utan bättre upp. En tid hos optikern. Jag sa ju det: detta är en bra dag och på en plats på jordklotet har någon satt ner foten idag. Det var på tiden och jag tror att kullen av skit under mattan ser lite mindre ut framåt kvällningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar