Mr T behöver nya glasögon. Han har återigen fått problem med att läsa noterna på jobbet och då och då kommer huvudvärken smygande. Signifikativ för dålig synskärpa. Jag vet inte vad det beror på att han inte har beställt tid för länge sedan. Om det hade gällt tandläkaren, då hade jag kunnat förstå honom. Det besöket är inte direkt svåruppskjutet, men är det något som kännetecknar Mr T, så är det att han omedelbart ringer till tandläkaren om det är något problem som har uppstått. Utan att passera GÅ och utan omsvep. Så varför är det så svårt att ringa till optikern? Den undersökningen gör inte alls ont. Det kan var kostnaden. Jag har full förståelse för om det är så. En synundersökning kostar ungefär som skjortan, men det är inget mot vad glasen och bågarna kostar. Det har tandläkaren och optikern gemensamt: en saftig räkning. Jag skulle få mycket att ta tag i den dagen jag blir landstingspolitiker. Tänder och ögon borde ligga i en liten ask bredvid kroppen, för tydligen har de som landstingsbestämmer inte samma kroppsuppfattning som Skaparen själv.
Hur kom jag nu in på Mr T:s synskärpa så här på lördagseftermiddagen? Ja, vissa saker kan inte förklaras till punkt och pricka och något ska alltid ett blogginlägg börja med. Nu när hela bloggosfären vet om att Mr T borde gå till optikern, så kan ni kanske vara vänliga och ställa frågan till honom när ni stöter på honom: Hur gick det hos optikern? Ni har mitt eviga bloggtack i så fall. Grunden till att jag snurrade in på Mr T var att han är orsaken till att jag måste göra en blogginläggskorrigering. Jag skrev att John Lennon skulle ha fyllt sjuttio år i onsdags, den sjätte oktober. Så var det inte alls. John Lennon skulle ha fyllt sjuttio år idag, den nionde oktober. Mr T måste ha vänt på sexan och nian. Han borde verkligen ha nya glasögon. Tänk om han gör likadant med noterna, vänder dem upp och ner. Så nyskapande för symfoniorkestern med en bastrombonist som spelar en upp- och ner-stämma.
Skulle ha fyllt... tyvärr blir det inte något tårtkalas för alla Beatles-fan idag. Den här dagen blir istället en påminnelse om allt onödigt våld och meningslösa onda handlingar. Fast så går det väl inte att skriva egentligen? När började det finnas nödvändigt våld och meningsfulla onda handlingar? Skärp dig bloggaren! Jag lämnar livets mörka sida och går in på något glatt och väldigt spralligt.
Jag har precis kommit hem från en alldeles ljuvlig konsert. Dan Bornemark, son till Gullan "Har du borstat tänderna" och "Sudda, sudda bort din sura min" Bornemark gästade stan tillsammans med sin lilla dotter. Tillsammans med stor barnkör från Gävle kulturskola och Gävle symfoniorkester, så gjorde de en timme på eftermiddagen till ett oförglömligt minne. Konsertkonceptet heter "Tuttifrutti" och texterna handlar om en frukt- och bärkompott som både är kul att se på och att lyssna till. En del konserter går ända in i hjärtat och ännu längre in, till själen. Där inne sitter alla glad-toner nu och jag mår förträffligt. Jag rycktes med och det gjorde resten av publiken också. Jag tror absolut att åldrarna i konsertsalen höll sig mellan noll till åttiofem minst. Jag ber om ursäkt om någon känner sig förbisedd. Kanske bäst att höfta till med noll till hundra?
Från noll till hundra gick konserten igång och sedan när den var slut, så hade en timme bara försvunnit så där ofattbart. Nästan som trolleri. Jag skulle inte bli förvånad om Dan Bornemark är en kandidat till Povels Karamellodiktstipendium. Kom ihåg var du läste det första gången! En sådan här glad-konsert besparar mänskligheten många psykiatri-timmar. Det borde ge Dan Bornemark och övriga medverkande ännu fler betygelser, eftersom det finns egentligen inte så många psykiatri-timmar att tala om. Det gör sådana här konserter ännu viktigare. Jag borde alltså bli kulturpolitiker också. Håhåjaja. Det finns de som inte vill satsa på kulturen överhuvudtaget. Vad ska människor göra för att bli glada? Shoppa? Ja, det löser ju verkligen inre kriser. Tvärtom, den bygger bara på den inre krisen och skapar även yttre kris, som dålig ekonomi och så vidare. Finns det någon post i regeringen som heter multi-minister? En sådan skulle jag vilja vara. Fixa till sjukvården. Sätta dit ögon och tänder på kroppen. Låta kulturen få mer anslag och göra det möjligt för alla att bli lite gladare. En symfoniorkester borde spela i foajén till sjukhuset. Kör ner alla patienter och låt dem lyssna.
Jag tror att många blodtryck skulle sjunka. Många operationsärr skulle läkas lite snabbare. Mångas oro skulle luckras upp. Låt en barnkör från Kulturskolan besöka Migrationsverket. Barn är fenomenala på att bryta isar och leka tillsammans. Utan att fråga om religion, kultur eller fritidsintressen. Framför mig på konserten idag satt en liten kille i ettårsåldern. Han satt i sin pappas knä. Det var en riktigt liten goding. Lillkillen alltså. Jag lämnar pappan utan kommentarer. Jag såg mest hans nacke. Men om han han gett någon liten gen vidare till sin son, så måste han åtminstone ha sett skaplig ut. Åter till lillkillen. Han tog kontakt med mig och mitt konsertsällskap genom att sträcka fram sitt pekfinger. Så möttes våra pekfingrar. Mellan bänkraderna. Genom hela konserten. Det lilla vackra ansiktet var oemotståndligt. Passar er tjejer! Den killen kan charma redan vid ett års ålder.
Bredvid mig till vänster hade jag en liten tjej. Några år äldre än killen framför oss. Hon var också väldigt kontaktskapande, genom att köra spindel-tricket. Hon formade sin lilla näve till en spindel med många ben och så lät hon spindeln krypa upp längs min vänsterarm och upp i nacken, vidare genom håret. Så åkte spindeln kana på mitt ansikte och ner på benet, för att ganska snabbt starta vandringen uppåt på vänsterarmen. Pappan skrattade lite besvärat och visste inte om han skulle ta tag i situationen, men jag tror att han såg att jag hade det hela under kontroll. Eftersom håret var uppsatt i hästsvans, så fanns det inte så mycket för spindeln att rufsa till och lite spindelberöring har ingen dött av. I alla fall inte vad jag vet. Ja, nu talar vi inte om giftiga spindlar förstås, utan om små fantasispindlar som utforskar hur långt vi kan gå i kontaktskapandet. Jag satt en stund och funderade på när detta fenomen upphör. Att vi ler mot varandra, söker varandras pekfingrar, berör varandra utan fula avsikter? Fundera på det en stund och återkom om du kommer på något! På återseende med ett leende!
PS. Mr T och övriga gänget ska ikväll uppmuntras med god mat och dryck. För relationer skapas inte bara genom pekfingersflirtande och leenden, utan det finns säkert någon slags sanning att vägen till mannens hjärta går genom magen. Jag är dessutom just nu inne i en sådan där inspirerad matlagningsperiod, så jag verkligen njuter av att plocka fram råvaror och grytor och manifesterar sedan detta med kryddning och avsmakning. Jag har hittat ett recept på fyllda kycklingfiléer som baconlindas och sedan steks i ugn. Fyllningen består av färsk timjan, creme fraiche, soltorkade tomater och fetaost. Till detta en fräsch sallad, klyftpotatis med skalet på och ett gott lagom tempererat rödvin. Passa dig så att inte smakdreglet rinner ner mellan tangenterna vid datorn. Just ja, en currykryddad gräddsås till. Nu när vi ändå är inne på att vårda relationer och möten. Levande ljus och vackert brutna servetter. Det är sådant vi ska ha hösten till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar