Tack att du läser min blogg!

Jag har varit förlovad i mer än tjugofem år, så det är inte aktuellt med någon gravering av förlovningsring idag. Annars hade det onekligen varit lite fränt att gravera in 10-10-10 inuti ringen. Eller tio-tio-tio hade kanske varit ännu fränare? Ten-ten-ten skulle innebära en internationellt gångbar ring. Om det nu är så nödvändigt med att ha en internationellt gångbar förlovningsring? Jag skulle inte tro det. Gift är jag också och min älskade Mr T och jag firar tjugofemårig bröllopsdag nästa år och någon ändring av den graveringen blir det inte. Ett långt och lyckligt äktenskap grundas på något helt annat än häftiga graveringar i ringarna.

Så då återstår egentligen bara att gravera dagens blogginlägg med denna sifferkombination av ettor och nollor. Precis så som själva programmeringssystemet för datorvärlden är uppbyggt av ettor och nollor. Jag undrar vad som händer i ett datorprogram om jag skriver in 10 10 10? Det får jag komma ihåg att fråga Mr T om. Han är familjens datorexpert och som jag alltså har lutat mig mot i över ett kvarts sekel. Inte bara när det gäller internetuppkopplingarna och försvunna filer, utan självklart för mycket, mycket mer.

Nästa år kommer nästan en ännu häftigare kombination, nämligen den elfte november. Då går det att gravera sex ettor efter varandra. Sexigt ettrigt. En sådan gravering borde vara lätt att få till? Nu sitter jag alltså här och bloggar denna speciella datumkombinationsdag och märk väl att jag fick till inlägget klockan tio och tio också. Kvällstid. Det hade förstås varit läckert att starta upp blogginlägget på förmiddagen och verkligen fått till datumet 101010 och tiden 10.10, men då var jag i full färd med att styra och ställa inför gudstjänsten i kyrkan. Idag är det nämligen inte bara ettor- och nollordagen, utan det är självaste tacksägelsedagen.

Egentligen borde det finnas trehundrasextiofem tacksägelsedagar, men det ska nödvändigtvis trängas in en massa andra dagar också. På något sätt får vi därför påminna oss att hitta tid för att tänka tack-tankar alla andra dagar. Även då det inte står tryckt i almanackan. Tacksägelsedagen. Det var en väldigt speciell dag i kyrkan. Två döva tjejer ledde förbönen med teckenspråk och jag fick taltolka till den hörande delen av församlingen. Som avslutning dansade den teckenspråkliga gruppen till kyrkokörens sång : Gudomliga ljus i mitt hjärta. Genomlys min tanke. Min känsla och min handling. Detta är ett Kärnord skrivet av Margaretha Melin. Kort, kraftfullt och med rörelser till blir det förstärkt och gripande.

Det var en mäktig syn att se hur en efter en i församlingen tar efter och gör rörelserna. Det sprider sig i hela kyrkorummet. Vi vandrar mot utgången och fortfarande går rörelserna som en löpeld genom den stora kyrkan. Ett gungande hav. En smekande vind. Det är svårt att teckna något efteråt. Eller att säga något. Ingen verkar ha behov av ord eller kommunikation. Vi ser på varandra och det glittrar i ögonen. Vi kramar varandra. Länge. Det ligger en storhet i kramarna. Jag kommer aldrig att glömma den stunden.

Det känns fint att få äta tillsammans under kyrklunchen. Vid det teckenspråkliga bordet går vi igenom gudstjänsten, men det blir också återseendets glädje när en teckenspråklig tjej hittar en hörande tjej som varit med i kören. De kände varandra för femton år sedan. Idag möttes de i kyrkan och det blev varma leenden. Mobilnummer utbyttes och jag kände: Det här är en perfekt dag för tacksägelse. Eller i det här fallet tacktecknardagen.

I vanlig ordning så var sonen upptagen i idrottens tjänst, men fyra femtedelar av familjen gick ut i skogen och med bestämda steg drog vi oss mot Hille klack. Där var Mr T och jag för två år sedan på tacksägelsedagen och det resulterade i att jag smällde av två ledband i högerfoten. Visst hade jag det i tanken och visst känns det fortfarande i foten, men det fick inte patent på hela min tankebild. Istället gick jag där med familjens biologistudent och fick en snabbkurs i trädnamn och olika mossor och lavar. Om och om igen präntades namnen in och jag fick repetera och memorera vad som är signifikativt för en speciell mossa. På hemvägen hölls det förhör och jag blev godkänd med beröm. Jag blev ganska imponerad av mig själv faktiskt. Det finns cirka ettusen arter av mossa i Sverige, så det är kanske inte så imponerande om jag kan säga namnet på ett par stycken?

Det är en alldeles speciell känsla att stå där upp på Klacken, alltså en bergsknalle mitt ute i skogen och blicka ut över vidderna. Hille kyrktorn och vattentorn syns tydligt och vid klart väder går det att se bort mot Valbo. Flera mil alltså. Jag tecknade tack och ropade tack så att det svepte över gran- och talltopparna. Solen lyste upp tillvaron och de gula björklöven bjöd på större prakt än festsalen Versailles-slottet. Jag lät bli att ta genvägen över rullstensåsen, så kom inte och säg att jag inte har lärt mig något av livets erfarenheter.

En och annan avstickare från den upptrampade stigen blev det ändå och tur var väl det. Påsen med gula, stora och ljuvligt doftande kantareller var tung, men ändå roligt lätt på något märkligt sätt. Jag nynnar på något potpurri av tack-låtar ikväll och jag undrar om inte Gud börjar bli lite trött på den saliga blandningen som blir så här: Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket. Tack för rosorna vid vägen, tack för törnet ibland dem. Det gav mig lång vandring för så trötta fötter. Tack för resta himlastegen, tack för evigt tryggat hem.Jag gick genom städer. Genom djupa vatten. Över stränder, berg, i öknar och på slätt land. Tack för kors och tack för plåga. Tack för himmelsk salighet. Hem till ditt hus och dina gröna ängar. Tack för stridens klara låga. Tack för allt i evighet! Kanske tycker Han att jag ska spara några tack till de dagar då det inte är tacksägelsedagen eller till dagar då inte höstsolen strålar från klarblå himmel? För det är inte varje dag som kyrkorummet är så vackert levande som idag. Fast om vi börjar varje nyfödd dag med att säga tack bara just för att det blivit en ny dag, så är vi i alla fall levande. På något enkelt sätt tror jag att det är det viktigaste. Levande människor. Tack för dem jag ser. Tack för dem jag bär inom mig. Tack för alla jag minns. Tack för alla jag får be för. På återseende med ett leende!

PS. Wikipedia om ordet tacksamhet: Tacksamhet kan uttryckas med ord (tack), gester eller gåvor. Vanliga tacksamhetsgester är applåder eller en kram.