Konstaterat sjuk

Nu har jag det tryckt svart på vitt. Vissheten som jag hade redan innan. Sitter med ett intyg i hand. På att jag är sjuk. Det hade jag redan konstaterat. Men det är så tågordningen är. Lika bra att rätta in sig i ledet. Så idag har jag varit hos doktorn. Jag hade inte träffat honom förut. Det är ofta så det fungerar på hälsocentralerna idag. Inte bara i semestertider, utan i året-runt-tider. Det finns något som heter familjeläkare. Det ska innebära att vi får träffa samma läkare varje gång vi kommer dit. Det fungerade i början. Sedan var läkaren sjuk eller tjänstledig för studier. Eller på personalmöte. Då var det någon annan läkare som fick träda in.

Sedan gjorde stafettläkarna entré på hälsocentralsscenen. Vi fick möjlighet att välja ny familjeläkare. Jag struntade i det. Varför sitta och fylla i blanketter i onödan? Jag visste på förhand att jag skulle få träffa första bästa läkare som fanns tillgänglig. Min kunde vid tillfälle vara på fjällsemester eller vara hemma för vård av barn. Det låter som om jag har stor, personlig hälsocentralserfarenhet. Jag vill bara bloggförtydliga att jag pratar om en era på arton år. Jag har inte gjort överdrivet många hälsocentralsbesök. När jag väl har gjort dem, så har det ofta blivit vidare färd till akutmottagningen. Men jag har besökt hälsocentralen med båda barnen. När vi har fått en tid så att säga. För först ska vi ju tråckla oss igenom muntergöken i telefonväxeln. Det är att likna vid ett spindelnät, med en stor, svart, giftig spindel som sitter på alla läkartider. Hon hade helst velat bli diktator, men hamnade som sköterska på hälsocentralen i vår närhet. Där utövar hon den form av makt hon kan. Allt det under tiden som hon är så otrevlig hon bara kan. Hon borde få en sådan där Miss World-banderoll hängd över axeln, men med texten: Mrs Surpuppa.

Hur som helst så hörde hon nog på min röst att jag mådde dåligt. Jag kunde knappt prata under hela telefonsamtalet, eftersom jag just då hade dygnets mest förfärliga hostattack. Du behöver nog något mot hostan, konstaterade hon. Jag var helt enig. Jag vägde vågskålen några gånger. Skulle jag våga nämna axeln? Den vänstra. Som har krånglat och signalerat värk större delen av våren? Eller skulle hon snabbt som sjuttsingen dra tillbaka den utlovade läkartiden? Hon är inte bara som en giftspindel. Opålitlig och snabb som en kobra också, som hugger och drar tillbaka läkarbesöket innan jag ens hinner blinka. Jag berättade om axeln.

Du behöver nog få några sprutor i axeln, konstaterade hon. Har jag tagit fel? Har de bytt ut personalen? Semestervikarie? Eller är jag så pass hängig att jag sållar näbbigheten och bara är tacksam för att de har ringt upp mig, när jag lämnade meddelande på telefonsvararen? Några minuter i ett infann jag mig på hälsocentralen. Luck-damen var trevlig och välkomnande. Med ett glatt leende sa hon att hon skulle skicka hem en faktura på etthundrafemtio kronor. De hade tagit bort all kontant- och korthantering. Med samma leende skulle Lotta Engberg ha kunnat tala om för mig att jag hade dragit full pott på Färgfemman på Bingolotto. Varje leende på sin plats. Syns det på mig att jag är smålänning? Ville hon blända mig med sitt leende, så att jag glatt skulle punga ut etthundrafemtio kronor på något jag redan visste?

Jag tycker ändå att jag fick valuta för pengarna. Jag fick träffa en mycket trevlig doktor och han hade dessutom en läkarkandidat med sig, som lite försynt frågade om han fick följa med in. Någon mikrosekund funderade jag på om han skulle få betala etthundrafemtio kronor för titten, så skulle jag gå jämnt upp, men jag lät bli. Jag bjussar på hans utbildning. Rossliga lungor och en risig axel. Inflammationen var på väg in i leden. Jag fick tre cortisonsprutor med bedövning i, för att avlasta värken. Dessutom ett recept på hostmedicinernas Rolls Royce. Cocillana Etyfin. Med morfin i. Fint ska det vara. Som om det inte räckte, så erbjöd han sig att bli min familjeläkare. Han var den enda stationära läkaren på hälsocentralen, så det var högst odds på att få träffa honom nästa gång. Han hade gjort ett gott intryck på mig, så jag struntade i att dra min syn på hälsocentraler, stafettläkare, Gävleborgs läns landsting och livets bottennapp. Just ja, sjukskrivningsintyget. Det fick jag också med mig. Med order om att vila och ta det lugnt, så att inte lungorna utvecklade århundradets lunginflammation och så att axeln inte vill teckna något mer.

Mr T drog slutsatsen att jag måste känna mig risig, när jag självmant ringer sjukvården. Det ska erkännas. Jag har inte mått bra de senaste dagarna. Men jag kanske ändå håller på att bli frisk? Eller åtminstone så gör kroppen en klättring uppåt från baskeluskträsket som den har befunnit sig i de senaste dagarna. Det kan också förhålla sig så att jag börjar bli less på sjukdomstillståndet och därför ägnar min vilotid till att namnge grönskan ute i trädgården. Jag förstår att det finns många som nu blir seriöst oroliga. Har baskeluskerna börjat bryta ner hjärncellerna? Lugn, jag tror bara att det är min tillbakadragna humor som försöker skapa sig lite space. Gurkplantan fick heta Bengan. Uppkallad som en hyllning till handbollscoachen Bengt "Bengan" Johansson, som under många år ansvarade för att ta svenska handbollslandslaget till stora bedrifter internationellt. Han som uttalade ordet gurkburk på sin halländska dialekt, så hela svenska folket gick omkring och härmade honom i flera månader efteråt. Klart att gurkplantan ska heta Bengan. Det är det minsta jag kan göra, för att så här i efterhand tacka för alla spännande handbollsmatcher.

Penséerna blommar fortfarande med stor frenesi. Jag tror att det finns nio olika urnor i trädgården som har penséer planterade i sig. På stubben i skogskanten står en urna med monsterpensén BM Roger. Jag kan inte ge någon ytterligare förklaring till varför den har fått just det namnet. Den ser i alla fall skräckinjagande ut och det vore nog nästintill ärekränkning om jag avslöjade namnunderlaget. Jag var väldigt nöjd när jag hade kläckt pensénamnet. Lysande, du är lysande, sa jag till mig själv. Nej, jag skojar bara. Så sa jag inte alls. Men jag säger det nu. De som känner mig väl kan säkert lista ut hur en liten rar pensé kan bli en monsterpensé med det märkliga namnet BM Roger. Det är gott så. Jag skrattar i alla fall glatt.

Nu tänker jag säga vad jag tycker om twitter. Jag brukar i och för sig alltid säga vad jag tycker, men har hållit tillbaka mina åsikter om twitter. Så långt. Jag länkade till twitter från min bloggsida någon gång under hösten tjugohundranio. Jag tänkte att jag skulle testa denna form av miniblogg, vars namn kommer från engelskans kvittra. Jag förvandlade mig alltså till en slags skrivande pippifågel och meddelade omvärlden små fraser. Endast etthundrafyrtio tecken åt gången. Du som känner mig och min bloggstil förstår ju vilket helvete jag utsattes för varje gång. Jag som vill skriva lååångt och uttömmande, blev nu tvungen att begränsa mig. Lika svårt som att skriva styrÖLseprotokoll med bakbundna händer. Så twitter-testet lades tämligen snabbt i malpåse. Igår kom jag på ett användningsområde. Det var när jag fotade och namngav gurkplantan och pensésorterna. Twitter kan få bli bilduppdateringsforum. Jag kvittrar in där och publicerar en bild. En bilddagbok. Ett komplement till bloggen. I matchen Twitter vs Bloggen, så blir det jordskredsseger för Bloggen.

När jag ser mig omkring i kändisvärldens twitterskap, så blir jag inte imponerad. Jag blir för det mesta förskräckt och upprörd. Det är ett dåligt språk och för det mesta rent nonsens som står där. Det är trist att sådant kan få människor att bli kända och rika. Det visar bara på hur snett vårt samhälle håller på att gå. När verkligt vettiga insatser knappast uppmärksammas alls, så kan max etthundrafyrtio tecken gånger x antal gånger per dygn, rendera i inbjudningar till röda-mattan-premiärer och mingelbjudningar hos konstgallerier. Jag löper minimal risk att hamna i det träsket. Jag stavar för det mesta rätt, skriver ut de svenska orden utan märkliga engelska förvrängningar och jag punktmarkerar inte vissa ord, så att de länkas till än mer kända twitterytor. Jag är en twitter-amatör och tänker så förbli. Jag får passa mig för att inte bli en sämre blogginläggare bara. Det har varit lite spridda skurar på sistone och ingen direkt regelbundenhet. Ungefär samma symtom som med vår klängros på framsidan. Den verkade ha gett upp vid tidig vår och jag klippte bort så mycket dött att jag trodde det var kört. Helt otroligt vilken växtkraft som låg dold. Den har tagit sig, skjutit nya skott som är på väg att klättra uppåt och bäst av allt, den rosenknoppar sig så till den milda grad att jag tror att vi har ett rekordår inom räckhåll. Ska jag våga mig på att döpa den till Hela krukan? På återseende med ett leende!

PS. Idag är det tio år sedan skådespelaren Nils Poppe avled. Jag låter klängväxten Svartöga få heta Poppe denna sommar som en hyllning till en liten man räknat i centimeter, men en stor man på scenen. Den svarta pricken mitt i blomman påminner om hans prick-mustascher som han hade i sin roll som soldat Bom.