Student 2010 och fem tårtdagar på raken

Sällan har jag väl varit så trött efter en veckas ledighet som jag är efter denna. Igår reste några av mina kollegor iväg på konfirmationsläger. För min del känns det som om jag precis har kommit hem från ett. Ifjol var jag med på konfirmationslägret och det är en stor saknad att jag detta år inte satt med på bussen. Men hur skulle det ha gått till? Det är inte det lättaste att klämma in ett konfaläger mitt i studentfirande och i min brors femtioårsfirande. Jag trodde jag var tillräckligt erfaren och vis efter studentfirandet för två år sedan och att det då kändes otroligt smart att vara ledig veckan före för att i lugn och ro få saker och ting under kontroll. Då var det också rekreationsvecka efter en lång och slitsam köksrenovering. Sonens student blev en fin och härlig dag att minnas, så vi lutade oss lite tillbaka på minnet av denna. Fast med facit i hand från årets alla happenings, så skulle jag behöva vara ledig en vecka till. För återhämtning.

I början av ledigheten så lades planerandet och vi skrev en lång att-göra-lista. Efterhand så har vi strykit, men det har i samma andetag lagts till. Så det har känts som om listan har varit konstant lika lång under hela veckan. Det mesta är så ruskigt roligt, men ändå blandas det upp med oro. Mycket för sådant som vi inte kan påverka, till exempel vädret. Men även om vi inte kan påverka att det regnar hela studentdagen, så måste det praktiska ordnas för att hantera regnet. Så det blev ytterligare saker att skriva på listan. Jag skulle egentligen kunna blogga helt och hållet om hur rolig studentdagen var. Att få se sin älskade dotter komma ut i studentmössan, klädd i fin klänning, läcker kavaj och fräcka skor. Det är lycka att se henne där, den sötaste av alla, uppvaktas med blommor och andra roligheter som hängs runt halsen. Skylten, med påminnelsen om att den nu så stora och stiliga studentskan en gång har varit en liten kicka, som då inte hade en tanke på att livet skulle kunna innehålla en så rolig dag.

För är det något som vår dotter har haft under den gångna veckan, så är det roligt. Alla upptåg med brännbollsturnering och utklädnad, grillning och roliga aktiviteter med klassen, mingel med alla avgångsklasser på stan och som pricken över i:et en alldeles sanslöst rolig studentexamensdag. Jag tror att det blir oförglömligt. Jag och Mr T har jobbat extra som nattaxicxhaffisar i veckan för Gävles bussbolag körde vanlig kvällstidtabell och då slutar bussen till Hille gå klockan tjugo över elva. Då har studentglädjen nästan inte hunnit starta. Så tröttheten som nu närmar sig ett stadie av utmattning beror helt och hållet på att vi i fem av sju nätter har lagt oss någon gång mellan två och tre på natten och att vi därefter inte har tagit de längsta sovmorgonspassen i världen.

I planeringsstadiet var vi dock ganska softa och chillade mycket som ungdomarna skulle ha uttryckt det. Satt i trädgården och fikade. Njöt av solsken och bokläsning. Det går inte att laga mat hur långt i förväg som helst. Det går inte att inhandla färskvaror hur långt i förväg som helst. Det går inte att städa hur långt i förväg som helst. Så Mr T och jag roade oss med att städa ur bilarna och tvätta dem. Den kvällen var det ruskigt nära att Mr T fick solsting. För jag hade hunnit fixa hans sommarfrisyr också och även om det inte var fullt solsken, så var det tillräckligt för att solbränna hjässan.

I torsdags hade vi nog vår mest intensiva dag. Då fixade vi mat, iordningställde partytält och fixade inomhus. Plockade blommor och björkris. Tog emot långväga gäster och ordnade sängplatser för dem. Dessutom var vi hela eftermiddagen och halva kvällen på goda vänners studentmottagning. Solen gassade och buffématen smakade ljuvligt. I bakhuvudet fanns hela tiden vår egen mottagning och vetskapen om hur mycket som återstod att fixa vid hemkomst.

Det blev ett ordentligt väderomslag från torsdag till fredag. Det kunde ändå inte knäcka festglädjen. Allt löpte på och många gäster kom. Mr T höll ett underbart tal till sin dotter och maten räckte och blev över. Lite senare på kvällen fick vi glädjen att ta emot hela klassen som kom på lastbilsflaket och är det något som jag kommer att minnas så är det glädjen då de var här. Vilket underbart gäng! De stannade nästan i två timmar och det var mycket roligt som hann hända under den tiden. Det blev otroligt tyst och tomt efter dem.

När dottern ringde hem mitt i natten och undrade om vi kunde komma och hämta henne, så blev jag rädd. Hon grät nämligen. Men, vad har hänt? Det är så tråkigt att sluta... Det har varit en helt underbar klass. Jag passade mig för att säga: Åh, var det inget annat. Jag blev rädd att det verkligen hade hänt något. Utan jag förstod och uppmuntrade att försöka hålla kontakten. Att träffas igen och glädjas över alla fina vänner som har blivit sammansvetsade. När jag kom med bilen så stod en ungdomshop mitt i vägen och höll om varandra i en enda stor kramring. Det kändes fint att det inte var fyllan som hade fått ta överhanden, utan det var glädjen som hand i hand gick med saknaden.

Det fanns ingen tid för att låta tröttheten gå hand i hand med sömnen. Lördag morgon, alltså igår, fast det känns som för en månad sedan, så steg vi upp i sällskap med tuppen. Bara att ställa om siktet. Nu var studentfirandet över och raskt in i nästa firande. Jag har bara en bror och han fyller bara femtio år en gång. Så färden ställdes söderöver, närmare bestämt till Peking. Sveriges Peking, Norrköping. Nåja, inte inne i självaste stan, utan vid Stegeborg, ute vid havet. På vägen ner så släppte vi av dottern och hennes vän i storstaden Stockholm. För dem väntade en av sommarens höjdpunkter. Konsert med Kiss på Stadion på kvällen. Mr T och jag körde racet fullt ut och agerade taxiservice mellan huvudstaden och metropolen Hille på lördagsnatten.

Vi skulle ha kunnat spela huvudrollerna i Vägverkets video: Håll dig vaken vid ratten! Vi stannade och tog pauser. Sprang runt bilen. Gjorde step-ups på murar. Drack kaffe. Lyssnade på musik med volymen på max. Sjöng med i Ledin-låtar. Drog ner rutorna så det blev korsdrag. Löste melodikrysset och pratade oavbrutet. Oavbrutet ville tröttheten ta överhanden, men nej, vi tänkte inte ställa till med dumheter bara för att student och femtioårsfirande råkade sammanfalla på årets största firarhelg. Utanför Stadion på nattkröken så la vi ner framsätena och tog varsin kudde och det dröjde inte många sekunder förrän vi båda två snusade gott. Vi väcktes med en knall som fick oss att tro att tredje världskriget hade brutit ut utanför KTH. Men det visade sig vara Kiss avslutningsfyrverkeri och det är klart... om trettiotvåtusen människor betalar sexhundra kronor var, så finns det några slantar över att skjuta upp några pjäser värda namnet. Tusan vad det dundrade. Dessa knallar höll oss vakna ända hem till sängen i Hille.

Sällan har jag längtat efter min säng som denna natt. Så blir det när trötthet och förnöjsamhet går hand i hand. Tack till alla som gjorde studentdagen till vad den blev. Ett minne för livet, för dottern och oss övriga i familjen. Sjungom studentens lyckliga dar och nätter, låtom oss fröjdas gäspande i ungdomens vår. Än klappar hjärtat med friska slag och regnet friskar i och den ljusnande framtid och besök på AF är vår. Inga stormar än i våra sinnen bo, tjoho. Hoppet är vår vän och hela klassen och vi dess löften tro, i alla fall just nu. Där de härliga lagrarna gro, vad tusan betyder det? Där de härliga lagrarna gro, har vi inte lärt oss någonting under tolv år? HURRA!På återseende med ett leende!

PS. Det är i år tjugosex år sedan jag tog studenten. Det var fredagen den åttonde juni. Jo, jag var trött då också. Varför? Det är preskriberat vid det här laget.