Så jag struntar i gör-om-mig-idén och har satsat det krutet på min blogg istället. Du kanske trodde att du hade kommit fel, men nej, du är här hos mig och du är som vanligt det hjärtligaste välkommen. Jag fick erbjudande om ny design och idag har jag haft tid för bloggen och så här blev resultatet. Det blev femhundratjugosex inlägg med den gamla, ursprungliga designen och inte vet jag om denna håller för de nästa femhundratjugosex. Jag testar och ser vad det blir. Det kändes i alla fall som väldigt mycket jag med alla bokryggar i hyllorna. Jag hamnar allt som oftast i bokhandlarna, på biblioteken, hos antikvariaten eller hemma framför våra egna hyllrader. Böcker det är min stora passion det. Just nu spritter det i skrivarklådan och jag tänker nog sätta igång och skriva endera dagen. Jag har saknat bloggen och den har förhoppningsvis saknat mig. Den gapar ganska tom de senaste månaderna och det är ju i och för sig skönt att den inte fyller sig själv.
Så blev det lite mer färg med de olikfärgade bokryggarna och det är precis så som jag önskar att min garderob ska förändras. Jag bläddrar lite bland svarta byxor, svarta kjolar, svarta klänningar, svarta skjortor, svarta blusar, svarta tröjor och koftor. Jag tänker praktiskt när jag inhandlar något och då flyger tanken igenom skallen: den här kan jag ha att tolka i. Så blir det plötsligt semester och jag ska inte tolka på flera veckor. En färgkaskaderad klänning vore inte helt fel nu. Inte i skurtantsmodell, utan i somrigt kvinnligt snitt. Med en glad kofta till, så att jag kan smälta in i trädgårdsprakten. Jag tror att jag ska ha mitt eget gör-om-mig utan TV-kameror någon dag framöver. Inspirerad av att bloggen har gjort ett lyft.
Ikväll ska det inte ske några större förändringar. Allt fokus ligger just nu på att försöka bli frisk. Jag har vikarierat som en hel karlakarl sedan i fredags. Alltså, jag har däckat mig själv i en förkylning. Nästan lika sjuk som karlar brukar bli och jag är på snäppen att säga att jag skulle hellre föda barn än att må så här, men det menar jag egentligen inte. Jag feberyrar nog bara i mina tankar när jag säger sådana dumheter. Någon tillökning är inte aktuell. Fast nu håller jag mig inte helt till sanningen. För vi ska faktiskt få tillökning i vårt hem. Dotterns bästis ska flytta in och hon kommer någon gång efter midsommar. Hon har varit på besök tidigare och vi trivs så bra med henne allihop. Nu ska det bli på lite längre tid och vi hoppas att det ska gå bra. Mr T och jag har ju semester och kan se till att dagarna blir så behagliga för henne som möjligt. Dottern ska ju sommarjobba, så de får väl passa på att umgås så mycket de hinner på kvällstid.
Bästisen är en liten söt dam som lystrar till namnet Millie. Det är en spansk vattenhund och vi älskar henne som om hon vore vår egen hund. Vi ska testa och se hur det går. Om det fungerar för familjens två allergiker. Vi får se. Förhoppningsvis fungerar det bra till glädje för oss alla. För är det någon som vi är förälskade i så är det Millie. Så vi öppnar gärna vårt hem för henne som ett slags semesterpensionat. Hon kommer bli bortskämd på ett positivt sätt och hon ska få följa med på alla promenader och cykelturer. Vi ska inte bråka, men nog kommer det bli köbildning för att få vara den som håller i kopplet. Millie. Snart är hon här. Den mysigaste hunden i världen.
Jag skulle haft Millie med mig häromkvällen. Jag fick en sådan lust att ta mig en cykeltur. Mr T kände sig lite huvudvärkshängig och var inte i skick för att följa med. Så jag gav mig iväg norröver. De har anordnat cykelväg hela vägen från Hille till Björke. De som har tagit det beslutet har gjort det bra och får en bloggeloge. Så till Björke gick det lätt. Vad vackert det är vid Hille kyrka och vid sjön. Svängde in till höger mot Oppala och så långt inga som helst problem. Jag njöt av alla synintryck och dofter. Det var vid Mårdäng som det riktiga äventyret började. Jag har många gånger cyklat den vägen och kört över till Norra Åbyggeby och ja, det kändes helt OK även denna kväll. Så, tänkt och gjort. Svängde höger. Upp på en grusväg, snart genom skogen. Men, vad långt det var. Det kände jag inte igen. Vad har hänt? Jag trampade på och så småningom mötte jag en ryttarinna på en ståtlig häst.
Dags att fråga om vägen. Men det är ju långt svarade den unga tjejen när jag sa att jag tänkte köra över till Norra Åbyggeby. Ingen fara sa jag, jag har gott om tid. I det läget trodde jag fortfarande att jag var på rätt spår. Alltså, där jag hade cyklat förut. Det är nog första gången jag följer hästskospår baklänges för att hitta rätt. De var tydliga kan jag säga. De hade nämligen harvat upp grusvägen för att det skulle passa för travträning. Den var direkt olämplig för cykel. Tungtrampad och slirig. Det är sådana gånger som jag plockar fram envisheten och jag passade på att njuta. Det var en härlig sommarkväll. Solen sken och skogen var vacker och varierande.
Så kom jag fram till en trevägskorsning och jag svängde vänster. Jag upptäckte hur glad jag blev när jag såg en hund med sin matte. Jag saktade ner farten och stannade för att fråga om världsplaceringen. Så visade det sig att hon hade heller ingen aning. Hon var också på upptäcktsfärd! Två kvinnor, en hund och en cykel och då som från ingenstans kommer det en äldre herre och han hade full koll på området. Det visade sig att jag var nästan tillbaka där jag hade börjat. Jag hade cyklat i en gigantisk skogscirkel och nu behövde jag bara vända om och köra rakt fram i trevägskorsningen. Så skulle jag bara ha två kilometer till målet, Norra Åbyggeby. Bara två kilometer. Hur långt hade jag kört egentligen? Jag ringde hem till Mr T eftersom den lilla korta Oppala-turen nu hade blivit ganska lång. Det är viktigt att komma rätt vid vägvalen i livet.
Nu ska jag muta kroppen med jordgubbar och se om den piggnar till en aning. Idag har jag anammat Tomas Ledins text till fullo. Att inte göra någonting alls är en underskattad aktivitet. Att inte göra någonting alls är det enskilt bästa som vi vet. Här följer vi slaviskt minsta motståndets lag. Det får bli som det blir, ja åtminstone idag. Att inte göra någonting alls, inte någonting alls. Ja, det är svårslaget! Fast det känns som om det räcker med hostattacker och febertoppar nu. Visst, arbetsåret är på nedtrappning, men semestern är ju i antågande och på upptrappning. Jag kanske ska testa på Blocket. Bytes: En trist förkylning bytes mot två kajaker. Någon som är intresserad? Jag trodde väl egentligen inte det. Jag har intelligenta läsare. Det har jag vetat om hela tiden. Redan för femhundratjugosex inlägg sedan. På återseende med ett leende!
PS. År femtonhundratjugotre befriade Gustav Vasa Stockholm från danskarna. Jag kan varmt rekommendera Olov Svedelids historiska ungdomsböcker. De är verkligen bra, även för oss vuxna historieintresserade varelser. Idag har Stockholm befriats återigen. All pompa och ståt plockas undan och staden ska städas. Kungahusen och statsöverhuvuden vänder hemåt och jag kan inte låta bli att undra vad media nu ska ägna sig åt? Jag testar Blocket en gång till. Köpes: ett växthus och en P1800. Vill du sälja? Då har du kommit rätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar