Inte vet jag hur det kommer sig, men jag kom att tänka på att den tjugonde oktober innevarande år, så blir det ett sådant där häftigt datum igen. 20.10 2010. Som gjort för bröllop, dop, förlovningar och fest i största allmänhet. Jag var tvungen att kolla upp om det månde vara en lördag, som för oss svenskar har blivit den stora firardagen bland sju möjliga alternativ. Men nej, det är en onsdag. Nåja, lill-lördag. Så en liten fest kan vi väl unna oss? För min del så går tankarna direkt till styrÖLsen. Ett styrÖLsemöte daterat till 20.10 2010 låter väl som en historisk tilldragelse värd namnet?
Jag gjorde dumheten att räkna mina blogginlägg för innevarande månad och fast vi redan är framme vid dag tjugotvå, så är det endast det sjätte inlägget. Jag vill förtydliga att det beror inte på ointresse. Det märks på bloggen när livet rusar på i full fart. Nu kan jag inte längre skylla på tidsbrist, i alla fall inte så länge jag sitter på åtta timmar sjukskrivningstimmar varje dag. Dessa timmar som jag i normala, friska fall gör i tjänsten har nu blivit till kureringstimmar hemma. Jag tror på bloggning som kurering. Jag tror att skapande överhuvudtaget är kurerande för ande, kropp och själ. Ibland kan jag ångra att jag inte blev lektant på barnavdelningen på sjukhuset. Det var mitt drömyrke som barn. Fast än bättre vore det kanske att bli lektant på vuxenavdelningarna? Stimulans i form av kreativt skapande tror jag är ett knep för snabbare tillfrisknande.
Ibland kan jag få sådana här sköna och galna tankar om att vara statsminister för en dag. Eller landstingschef. Ärkebiskop eller kommundirektör. En dag skulle jag säkert stå ut. En dag skulle jag säkert vara fullt sysselsatt med att ändra på tydliga tokigheter och fastställa beslut som skulle komma många människor till hjälp. Jag borde få en dag på Pliktverket. Det skulle räcka för att göra slut på alla mönstringsförfaranden som görs helt i onödan medan skattepengarna rullar ut i ingenting. Kan du höra eller se fyrtio miljoner mynt som bara försvinner ner i ett tomt, gapande hål? Ett slags avlopp som rinner ut i ingenting. Straxt därefter skulle jag behöva ta mig an statsministerdagen och avsätta den moderatkvinna som uttalade sig om att det var övergångsproblem som vi får ha förståelse för. Det var inte första gången som det kommer korkuttalanden från politiker, men hallå? Jag kräver inte medlemsskap i Mensa för att en person ska kunna bli politiker, men någon form av förnuft borde väl vara ett minimikrav? Vi har inte bara övergångsproblem i Sverige med sådana politiker. Det är permanenta problem.
Nu tänker någon livsglad person därute i bloggosfären att det var värst vad bloggaren har antagit klagomanteln idag då. Det började ju så bra med festdatum fastställt för tjugonde oktober. Fyra månader i förväg. Varför inte hålla kvar feststämningen? Jodå, den ligger där och väntar på att få slå ut i full blom igen. Ett litet marinerat viloläge innan midsommar. Sedan är det dags igen. Blommor, god mat, trevliga vänner, dans och lekar och många sommarskratt. Men det utesluter inte att jag kan känna ett visst allvar.
Idag känner jag ett visst allvar inför sjukdomsförloppet. Jag mådde verkligen risigt igår. Det tydligaste tecknet på det var att jag ringde och sjukanmälde mig tidigt på morgonen. Utan att Mr T behövde tjata det minsta. Alldeles självmant ringde jag. Så, det är ställt utom det minsta tvivel att jag är sjuk. Jag trodde faktiskt inte att jag kunde bli sämre, men efter en väldigt besvärlig natt, så hade jag en rejäl dipp vid fem-snåret. Jag funderade i positiva tankebanor och då tänkte jag så här: Månde detta vara bottenläget? Då borde det bara bli bättre från och med nu. Om det har vänt vet jag inte. I så fall vänder det sakta. Mitt-på-dagen-statusen är långt ifrån pigg. Jag befarar att det finns risk för att det roliga och storslagna midsommarfirandet som vi planerar för ligger i farozonen. Förhoppningsvis tillfrisknar jag inte ifrån min galenskap och då skulle vi kanske kunna behålla festtanken på den där onsdagen i höst, 20.10 2010 och fira midsommar då?
Jag gjorde dumheten att räkna mina blogginlägg för innevarande månad och fast vi redan är framme vid dag tjugotvå, så är det endast det sjätte inlägget. Jag vill förtydliga att det beror inte på ointresse. Det märks på bloggen när livet rusar på i full fart. Nu kan jag inte längre skylla på tidsbrist, i alla fall inte så länge jag sitter på åtta timmar sjukskrivningstimmar varje dag. Dessa timmar som jag i normala, friska fall gör i tjänsten har nu blivit till kureringstimmar hemma. Jag tror på bloggning som kurering. Jag tror att skapande överhuvudtaget är kurerande för ande, kropp och själ. Ibland kan jag ångra att jag inte blev lektant på barnavdelningen på sjukhuset. Det var mitt drömyrke som barn. Fast än bättre vore det kanske att bli lektant på vuxenavdelningarna? Stimulans i form av kreativt skapande tror jag är ett knep för snabbare tillfrisknande.
Ibland kan jag få sådana här sköna och galna tankar om att vara statsminister för en dag. Eller landstingschef. Ärkebiskop eller kommundirektör. En dag skulle jag säkert stå ut. En dag skulle jag säkert vara fullt sysselsatt med att ändra på tydliga tokigheter och fastställa beslut som skulle komma många människor till hjälp. Jag borde få en dag på Pliktverket. Det skulle räcka för att göra slut på alla mönstringsförfaranden som görs helt i onödan medan skattepengarna rullar ut i ingenting. Kan du höra eller se fyrtio miljoner mynt som bara försvinner ner i ett tomt, gapande hål? Ett slags avlopp som rinner ut i ingenting. Straxt därefter skulle jag behöva ta mig an statsministerdagen och avsätta den moderatkvinna som uttalade sig om att det var övergångsproblem som vi får ha förståelse för. Det var inte första gången som det kommer korkuttalanden från politiker, men hallå? Jag kräver inte medlemsskap i Mensa för att en person ska kunna bli politiker, men någon form av förnuft borde väl vara ett minimikrav? Vi har inte bara övergångsproblem i Sverige med sådana politiker. Det är permanenta problem.
Nu tänker någon livsglad person därute i bloggosfären att det var värst vad bloggaren har antagit klagomanteln idag då. Det började ju så bra med festdatum fastställt för tjugonde oktober. Fyra månader i förväg. Varför inte hålla kvar feststämningen? Jodå, den ligger där och väntar på att få slå ut i full blom igen. Ett litet marinerat viloläge innan midsommar. Sedan är det dags igen. Blommor, god mat, trevliga vänner, dans och lekar och många sommarskratt. Men det utesluter inte att jag kan känna ett visst allvar.
Idag känner jag ett visst allvar inför sjukdomsförloppet. Jag mådde verkligen risigt igår. Det tydligaste tecknet på det var att jag ringde och sjukanmälde mig tidigt på morgonen. Utan att Mr T behövde tjata det minsta. Alldeles självmant ringde jag. Så, det är ställt utom det minsta tvivel att jag är sjuk. Jag trodde faktiskt inte att jag kunde bli sämre, men efter en väldigt besvärlig natt, så hade jag en rejäl dipp vid fem-snåret. Jag funderade i positiva tankebanor och då tänkte jag så här: Månde detta vara bottenläget? Då borde det bara bli bättre från och med nu. Om det har vänt vet jag inte. I så fall vänder det sakta. Mitt-på-dagen-statusen är långt ifrån pigg. Jag befarar att det finns risk för att det roliga och storslagna midsommarfirandet som vi planerar för ligger i farozonen. Förhoppningsvis tillfrisknar jag inte ifrån min galenskap och då skulle vi kanske kunna behålla festtanken på den där onsdagen i höst, 20.10 2010 och fira midsommar då?
Ifrån sängläge har jag sett en film i dag på förmiddagen om porrkungen Larry Flynt. Den gick på TV igårkväll och Mr T och jag spelade in den. Jag kan inte stoltsera med så mycket kunskap om porrbranschen, men jag berättade för Mr T om när jag och min barndomskamrat Claes hittade en hel hög med porrtidningar under en gran uppe vid Ekängen i Virserum. Vi förstod båda två att det där var ingenting som vi skulle berätta om för våra mammor och vi lät dem ligga, utan att någon mer gång kolla upp om de låg kvar. Vid det här laget har säkert tidens tand och naturen hjälpts åt med att bryta ner dem. Jag tycker att filmen om Larry Flynt var intressant att se. Väldigt tragisk på många sätt eftersom branschen har så många följder som knark och sjukdom. Hans fru till exempel dog alldeles för ung. Nerknarkad och sjuk i AIDS.
Jag försvarar inte på något sätt porrbranschen. I mångt och mycket tycker jag den är förfärlig, men det var ändå intressant att se den dubbelmoral som USA står för. Larry Flynt har otaliga gånger ställts inför rätta och suttit i fängelse, men vann ett mål i Högsta Domstol i sin kamp för yttrandefriheten. Det verkar som om det är någon nytta med min sjukdom. Jag allmänbildar mig. Jag tror inte att jag hade fått denna kunskap om porr om jag hade suttit på jobbet. Filmen tar också upp den fördömelse som kyrkan står för och som den i USA är beredd att gå till våld för att driva igenom. Det är otäckt att se hur långt från Jesus vi kan komma när vi agerar i hans namn. Jag kan inte låta bli att tänka på hans sätt att hantera fallet med äktenskapsbryterskan.
Nu tänker Mr T ställa sig till med pannkaksstekning. Jag befinner mig på värsta lyxiga sjukpensionatet. Solen skiner, fåglarna kvittrar och jag blir ompysslad. När jag känner efter så är jag genomförkyld men genomlycklig. Jag ska nog snart vara igenom detta baskeluskträsk också. På återseende med ett leende!
PS. När Mr T hämtade tidningen idag så fann hann ett kuvert till mig från en kollega. I kuvertet låg ett litet kort med förhoppning om tillfriskning. I ett silkespapper låg en liten berlock med orden: Varm & ödmjuk. Full av glädje. På kortet stod det: Jag tänkte på dig när jag såg den här! När jag känner mig som ofräschast i världen, blek, glåmig och som om jag vore en tickande snorbomb, så glimrar tillvaron till i en liten berlock. Tänk att få bli omnämnd som varm och ödmjuk. Full av glädje. Jag blir säkert frisk snart. Solvin och berlockmedicin. Tack älskade kollega. Du är guld värd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar